Artist: Steve Mason
Titel: Monkey Minds in the Devil’s Time
Betyg: 5
Det är svårt att hitta några argument mot den här skivan. Efter flera fina genomlyssningar finner jag till slut ett litet. Den har ett litet tapp precis efter mitten. Det är några låtar i rad som inte är så där superintagande och intelligenta som de andra. Sen låter jag det gå en dag, lyssnar på skivan igen. Svackan är borta. Det enda som nu finns kvar blir den lite osäkra rappen i More Money, More Fire, men även den slipper i genom i denna dub/pop/folk/elektronikasuccé.
Steve Mason, tidigare bland annat sångare i The Beta Band som tidigt tog ledningen i folktronicagenren där elektroniska element fogas med klassiskt låtskrivande. Efter splittringen väntade en mer anonym tillvaro innan han 2010 kom med första soloskivan, den nakna och mörka Boys Outside. Mason är ett geni. Det är behagligt att lyssna på de stämningar som från första låten byggs upp, det finns en tanke i skivan, den luftiga lite svävande produktionen är fantastiskt snygg. Men det är aldrig tråkigt, loungeaktigt som många andra brittiska liknande artister gör. Det är spännande och smart. Låtskrivandet är kärnan, istället för att bara flexa med snygga ljudeffekter.
Mason förtjänar all uppmärksamhet och beröm han kan få för den här skivan efter hans turbulenta tid med ekonomiska problem och depression efter splittringen av The Beta Band. Den tiden återspeglas i de flesta textteman på skiva. Åldrande och ensamhet är genomgående och exempel på det smarta låtskrivandet kan du finna från låt ett till låt 20 på skivan. Avslutande Come to Me och A Lot of Love kanske är topparna. Kanske är det Lonely eller Seen It All Before. Så där kan man fortsätta.
Monkey Minds in the Devil’s Time är årets hittills bästa skiva och det skulle förvåna mig om den inte finns med när årets bästa ska sammanställas i december.
Text: Jens Lundberg