Money

– Det finns två grundläggande saker som vi människor har gemensamt; för det första vill vi inte dö, det andra är att vi inte vill vara ensamma, säger Jamie Lee när jag möter upp honom i Göteborg. En konversation med Moneys tjugosexårige frontman kan lika ofta komma att handla om religion eller filosofiska utlägg som bandets musik i sig, men faktum är att han för det mesta tycks ha någonting tänkvärt att tillägga.

Money bildades i Manchester för tre år sedan och de ska snart gå på Pusterviks lilla scen som del av Stay Out West. Efter ett par singlar och några okonventionella gigs – bland annat en spelning på Salford’s Sacred Trinity Church – ges deras debutalbum, betitlat The Shadow of Heaven, den 26 augusti ut på brittiska independent-bolaget Bella Union.

Kommer ni från Manchester ursprungligen?

Ingen av oss gör det, men vi flyttade dit på grund av dess rykte. Dess magnetism. Vi hörde att det var en bra plats för musik, att det var en intressant stad, så vi bestämde oss för att flytta dit. Vi kände inte varandra på förhand, men vi drogs till varandra.

Så hur lärde ni känna varandra?

På universitetet, tyvärr finns det inte någon mer intressant historia än så.

Hur gick det till när ni bildade Money?

Det fanns inte direkt någonting annat vi ville göra, så det var mer en fråga om vad vi inte ville göra. Det var inte ens ett val. Vi tycker om musik och är värdelösa på allt annat.

Är Manchester en bra stad för ett relativt nytt band som er?

Det är perfekt eftersom det är så många som oss, vilket kan vara problematiskt ibland – det förekommer en hel del politik och det kan vara svårt att navigera mellan olika grupperingar – men huvudsakligen; om du kommer dit med massa dåliga låtar så träffar du folk. När du är sjutton eller arton träffar du personer som är tjugosex som introducerar dig till musik du aldrig hört tidigare, så på det sättet är det en väldigt romantisk stad som tvingar dig att mogna. Det måste du, annars kommer du inte överleva som musiker – inte bokstavligt talat – men förväntningarna är högre än på andra platser.

Hur skulle du säga att Money utvecklats sedan ni bildades för tre år sedan?

Vi har blivit bättre på att veta vad vi inte kan göra och vilka som är våra styrkor, efter att vi slutade försöka göra saker vi inte klarade av kvarlämnades vi med det vi kan göra, så jag antar att det var så vi fick vårt sound. Men jag tycker inte att det låter så annorlunda. Det är ärligt. Ibland är det fullständig skit, men det är åtminstone ärligt.

Ni släpper ert debutalbum The Shadow of Heaven senare den här månaden, kan du berätta lite om de trådar som löper genom albumet?

Jag tror att albumet har påverkats av mina mystiska känslor till Manchester, delvis på grund av geografin – det är så litet – men också eftersom det är en så ärlig och surrealistisk stad. Manchester verkar inte vilja leva upp till samma hastighet som till exempel London. Människor lever där med en slags hopplöshet. De har redan gett upp. De har sett att det inte finns något hopp och säger då ”vad ska vi göra efter detta – jo, vi ska fira”. Det har varit en inspirerande sak att bevittna och albumet handlar om att hylla detta. Det finns två grundläggande saker som vi människor har gemensamt; för det första vill vi inte dö, det andra är att vi inte vill vara ensamma. Jag tror vi har skapat vår uppfattning om vad gud är i ett försök att bli honom. Vi vill inte dö så vi skapar en gud som är odödlig. Vi vill inte vara ensamma så vi skapar en gud som är överallt. Om vi säger att vi skapat denna varelse som vi vill efterlikna och denna plats i universum som vi vill, men inte kan nå, då lever vi alltid i skuggan av vad vi vill vara. Jag tror det är svårt att acceptera som modern människa. Det första är att döden är slutgiltig, det finns inget liv efter detta och ingen religion kan rädda dig – ändå visar vetenskapen på att vi blir mer intelligenta, mer potenta och allt bättre och bättre. Så vi lever i denna odödlighet, samtidigt som vi inte gör det. Det är som en slags tillfällig odödlighet, vilket är något moderna människor måste komma tillrätta med. Så vi lever i skuggan av himlen. Vi har inte riktigt fått det, men vi har fått en del av det. Himlen är här på jorden. Helvetet är här på jorden. Efter andra världskriget blev helvetet en konkret händelse här på jordens yta. Himlen och helvetet kan hittas samtidigt överallt.

Är det även vad er senaste singel Hold Me Forever tar upp?

Ja, det temporära blandat med det eviga. Hold me = tillfälligt, forever = evigt. Varje vers är full av – jag gillar inte ordet paradoxer – men saker som inte stämmer överens med varandra. Folk tror ibland att det är en kärlekslåt, men det är det inte.

Texten kanske kan framstå som kryptisk?

I så fall är det mitt fel, det är inte meningen. Skillnaden mellan en bra bok och en bra låt – vilket är frustrerande för en låtskrivare som gillar att läsa – är att en bra bok har en viss klarhet medan en bra låt kan vara betydligt mer tvetydig.

I Manchester har ni gett konserter i olika slags lokaler, har ni något favoritställe att spela på?

För att vara romantisk så hör musik inte hemma i någon lokal, den görs av människor ute på gatan. Det är alltid en fysisk upplevelse bunden till musik. Den lever där ute, det är dess naturliga miljö. Att tro att musik ska framföras i särskilda spellokaler leder automatiskt till antaganden om var den har sitt användningsområde. Är det bara en form av underhållning? Ja, men det borde väl inte enbart vara det? Så vi försökte ta tillbaka musiken till sin ursprungliga miljö. Vi spelade i kyrkor eftersom hymner är poplåtarnas förfäder – de är catchy så att du kan komma ihåg känslan av vad som sägs. Att ta musiken tillbaka till sin ursprungliga miljö och säga att det bara är ett lättsmält uttrycksmedel – en distraktion – kändes som ett naturligt sätt att göra narr av konventionen på.

När ni bildade Money, vad hade ni då för ambitioner?

Om du blir intresserad av konst eller litteratur, då hittar du gud överallt. Gud är måttstocken vilken människan placerar sig på. Det är frågan vi är så desperata att finna svaret på. I vilken utsträckning är vi odjur? I vilken utsträckning är vi gud? När jag började läsa mer, när jag började titta på målningar, blev det den betydande frågan. Så det var vad vi ville föra in i musiken. Därför var vi tvungna att skapa ett sammanhang. Inte för att göra musiken förstådd, utan för att den skulle ha en resonans med de tankegångarna.

Skulle du säga att du hittar inspiration i konst och litteratur?

Man måste tvinga sig själv. Jag känner mig tveksam till inspiration, för om du ser någonting som verkligen berör dig tänker du ju ”åh, jag önskar att jag kunde göra det där”. Så du själ någonting. Kanske är det jag som inte förstår mig på begreppet, men jag tycker inspiration är något som folk gärna vill tillskriva konstnärer men som egentligen inte är så viktigt att veta, för om du vill kan du vara inspirerad närsomhelst och det är inte någonting som stämmer överens med det jag försöker säga. Jag kan vara cynisk och säga att ett konstverk bara är ett trick, att det har en användning utanför ens egna konstnärliga intressen. Jag borde inte säga det, men så är ju fallet ibland.

Foto: Jonatan Södergren