Babykläder uppsatta inom ram – är det konst?
– Det är konst för att jag säger att det är konst.
Så blev Mary Kelly citerad i brittiska tidningen när hon under 1970-talet hade en visning av sin konst i London. När hon 1976 blandade blöjor och annat från sitt vardagsliv med sin konst blev reaktionerna blandade och kraftiga.
Moderna museet visar i höst en specialutställning av Mary Kelly. ”Mary Kelly: Fyra verk i dialog 1973-2010” Konstnären var själv på plats för en pressvisning torsdagen den 14 oktober. Mary Kelly i brun skön tröja i koftmodell över svart enkel tröja, svarta byxor och bekväma svarta lågskor och håret vackert uppsatt i en knut på toppen av huvudet gav ett avspänt intryck. Hon berättade om bakgrunden till varför hon blandar in det personliga i konst som skildrar politiska frågor, som feminism och kvinnors liv:
– När vi intervjuade kvinnor i låglöneyrken pratade de bara om sina barn och vad de gjorde hemma, men ingen pratade om situationen på sitt arbete.
Mary Kelly är en av samtidskonstens mest tongivande konstnärer. Hennes projektbaserade verk är skapade i dialog med 1970-talets kvinnorörelse i form av en serie frågor präglade av feminism. Under åren har hon utvecklat ett unikt sätt att kombinera den personliga berättelsen med subtil humor och kritisk analys i storskaliga installationer, och hennes konstnärskap har blivit en viktig inspirationskälla för yngre konstnärer. Hon är mest känd för sina storskaliga installationer som ställer frågor kring identitet, sexualitet och minne i relation till den individuella och kollektiva historiebeskrivningen. Från mitten av oktober ställer Moderna Museet ut några av hennes mest inflytelserika arbeten tillsammans med ett helt nytt verk producerat för utställningen i Stockholm.
Två huvudteman dominerar utställningen, menade Mary Kelly: – Föräldrar-barn-relationen och utbytet mellan generationerna.
En av installationerna skildrade ett barns utveckling i språk.
– Försökte göra orden så som de hördes, berättade hon.
En annan installation består av fyra mycket långa tavlor som skildrar vad ett litet barn råkade ut bör under kriget i Serbien och om Kosovo. Barnet blev borttappat och togs om hand av andra innan det så småningom åter kom till sina föräldrar och fick för varje vårdnadshavare ett nytt namn. När barnet var 18 månader kom det tillbaka till sina föräldrar och fick sitt ursprungliga namn tillbaka. Barnet hade under denna tid haft olika namn som Lirim, Zoran och Kastriot.
Installationen bygger på en sann berättelse som Mary Kelly läste om i en tidning.
Hon tog ludd från torktumlare och preparerade och förlängde till fyra flera meter långa tavlar, där luddet går i vågor, som rytm. Där är korta berättelser om barnet utifrån olika personers berättelser förmedlade. Till installationen hör musik komponerat av Michael Nyman.
– Det är ett sätt att skildra krig och krigsbrott. Det är ju något som är väldigt svårt att förstå att det existerar, menade Mary Kelly.
Inledningen på den första långa tavlan lyder:
Unnatural springt; metal seedpods germination bloogdy flora, anticipating the ”expulsions”.
En annan av installationerna: ett hus av glas med texter med korta berättelser av olika kvinnor som ser sig som feminister.
En av de allra mest talande:
I´ve been a feminist since I was five. We were living in Madring then, during the last days of the dictatorship. My father was a Republican, He taught me about equality.
Still for Christmas, he gave my brother the big, red French-Spanish dictionary. And I got a book on fairies.
Mer om utställningen på Moderna Museets hemsida.
Det finns en mängd kring-arrangemang med seminarier kring feminism och Mary Kelly själv deltar också i några av dessa tillfällen.
Läs även andra bloggares åsikter om Mary Kelly, feminism, Moderna museet