lajv

”Folk pratar med dig, tycker saker, lägger sig i och är i vägen. Kanske irriterar någon dig eller blir förälskad i dig. Döden är precis som livet faktiskt.”[1]

Det är fredagskväll. Platsen är Redbergsteatern i Göteborg. Vi som ska spela friformsscenariot Folk i förbifarten har just släppts in i salongen. På den främsta stolsraden ligger t-shirtar i olika färger. Tröjorna har alla ett budskap textat på bröstet. Texten är lika med den karaktär, den roll, som vi ska gestalta under spelets gång: ”Jag ville inte”, ”Jag avvek”, ”Jag offrade mig”… Jag sneglar mot den rosa. När jag vänder på den har den texten: ”Jag slog”.

– Ni är alla döda och befinner er i limbo, i dödens väntrum, mellan livet och det som ska komma sedan, berättar Johan Röklander som tillsammans med Caroline Andersson (malkavian38 [at] hotmail.com) är kvällens spelledare. Utgå från vad som står på era tröjor, det är sådana ni är och det är så ni kommer att agera.
– Du är huvudperson i ditt eget liv. Alla andra är bara folk i förbifarten, fortsätter Caroline.

Scenen, utformad som en lounge, är vårt spelområde. Där är uppdukat med cider och godis – svart godis i den vita skålen, vitt godis i en svart. På ett bord finns rekvisita som ska hjälpa oss spelare att hitta våra roller, att luska ut vad som har hänt i våra liv och hur vi tycker och tänker om våra tidigare handlingar nu när vi, i egentlig mening, har upphört att existera. Jag dras mot nappflaskan och nappen. Det är lugnande att skaka flaskan och låtsas att vällingen snart har nått rätt temperatur för att inte bränna mitt barn. Mitt barn? Jag skakar på huvudet. Det finns inget barn, inte här. Här är jag alldeles, alldeles ensam. Spelet har börjat.

Småpratet och de trevande försöken till kontakt i loungen bryts av att spelaren ”Jag offrade mig” sätter sig i en stol mitt emot den helt vitklädda Caroline. Bredvid står Johan, klädd i svart. Vi andra befinner oss runt omkring i lokalen och lyssnar uppmärksamt. Det är dags för kvällens första intervju:

– Vad hände egentligen? frågar Caroline.
– Jag minns inte.
– Du och dina tolv bästa vänner var samlade till en sista måltid. Var det inte så? Ni satt alla runt bordet och du höll på att hälla upp vinet när det plötsligt knackade på dörren.
– Jo, så var det.
– Visa oss hur det gick till.

Vi plockar snabbt fram bord och stolar, slår oss ner och oroliga frågor flyger genom luften:
– Varför just du?
– Du ska alltid vara så märkvärdig!
– Vad tjänar det till att du går ifrån oss? Hur ska vi klara oss då?
”Jag offrade mig” häller upp vin och delar ut bröd när knackningen kommer. Vi tittar upp och vet att det är försent. Han kommer att gå för att försöka rädda alla oss andra.

Tillbaka i loungen går diskussionerna fram och tillbaka. Gjorde han rätt eller inte? Vad skulle man själv ha gjort i samma situation? Var han modig eller bara dum? Vi står i små grupper eller i par. Någon sitter ensam och funderar, någon annan rör sig mot rekvisitabordet; plockar lite, funderar…

Under spelets gång går alla deltagare någon gång fram till Caroline för att antingen själv eller med hjälp, berätta vad som har varit en avgörande händelse, en vändpunkt, i livet. Sedan gestaltas den beskrivna scenen av oss spelare tillsammans: att komma till festen med sin bästa vän men gå därifrån ensam, att ta lagen i egna händer och straffa sin omgivning, att hamna i en situation som man själv inte har valt men inte heller kan ta sig ur. Mellan dessa personliga scener fortsätter minglandet i loungen. Allt fastare sätts karaktärerna, allt mer går det upp för vad och en vad man har gjort – och inte.

Som avslutning är det dags för domen. Ska man gå med vit, Caroline, eller svart, Johan? Alla hjälps åt att fälla avgörandet, även man själv. Vad det gäller min karaktär är svaret givet: svart. Där fanns ingen nåd, inte ens från mig själv.

Folk i förbifarten är ett intimt och avskalat scenario som passar både nybörjare och mer erfarna spelare. Det behandlar de händelser och frågor som påverkar oss, och vår omgivning, och de val vi gör i livet.

– Jag har gjort ett scenario som jag själv skulle vilja spela, säger Caroline. Visst är det ett moraliskt spel på många sätt, funderar hon, men det viktigaste är faktiskt att spelarna har roligt under tiden. Det kan låta konstigt att ha roligt när svåra frågor som svek, död och familjetragedier tas upp till ytan, men det funkar.

– Folk i förbifarten är de små scenernas spel. Det gillar jag, fortsätter hon. Spelaren får själv göra och tolka sin roll i samspel med spelledaren och övriga spelare. Man kan själv välja hur aktiv man vill vara, och i vilken riktning ens karaktär rör sig.

På frågan om några nya scenarion är på gång svarar Caroline:

– På Prolog 2010, kommer Patrik och jag att sätta upp Vi kommer snart att åka igenom en tunnel. Det är ett nyskrivet scenario som är inspirerat av von Triers Dogville, Agatha Christie och Cluedo.

Jag anmälde mig till Prolog häromdagen och kommer definitivt att spela nästa produktion av Andersson och Bálint. Jag är alldeles för nyfiken för att låta bli.

Läs mer: friform, lajv, Prolog, Sverok, Lajvsverige, uppsatser

---

[1] http://lajvkonvent.files.wordpress.com/2009/02/prolog-program-090205.pdf