Läckö slottsopera

Nu är det sommar. Ett tecken på detta är utöver vädret är att jag har börjat resa till sommarens olika spelplatser runt om i Sverige.

Först ut blev ”Den tjuvaktiga skatan” på Läckö slottsopera, beläget några mil utanför Lidköping vid Vänern.

Det var en ovanligt lång och besvärlig resa som ju inte blev varken bättre eller billigare av att jag missade tåget i Malmö.

Tur i oturen hann jag precis få en bussplats till Göteborg och därifrån for jag vidare med Intercitytåg till Skövde och efter 45 minuters väntetid fortsatte resan med buss till Lidköping.

Dit anlände jag strax efter tre och jag konstaterade att jag inte skulle hinna med bussen ut till Läckö som avgick 15.25.

Först skulle jag hitta Hotel Läckö och som vanligt hade jag glömt om det låg vid Nya stadens torg eller Gamla stadens torg och som vanligt sökte jag mig först till det förstnämnda torget bara för att, en stund senare konstatera att mitt hotell låg vid Gamla stadens torg.

På grund av tågmissen i Malmö hann jag inte med det årliga besöket på Läckö slott, eftersom ingången till slottet stängde 17.30. Men det hade jag tänkt att kunna reparera dagen efter, men tyvärr gick inte detta på grund av busslinjen inte gick som planerat på grund av att det skulle anordnas någon sorts konsert. Dessutom hade jag tänkt att göra en båttur i Ekens skärgård, men inte heller detta gick för att Magnus Gabriel inte seglade denna dag.

Föreställningen började klockan 20:00, men redan vid halvåttattiden blev vi käckt inropade av som jag förmodar av en av tenorerna.

Operan har inte spelats i sin helhet i Sverige de senaste 150 åren, men jag kommer i alla fall ihåg att den avs som en familjeföreställning för några år sedan på Malmö Opera.

Idén till operan lär Rossini ha fått från en händelse i Frankrike där en tjänsteflicka avrättades för stöld av en sked, som senare, efter avrättningen, visades ha utförts av en skata, därav titeln på operan, La gazza ladra eller Den tjuvaktiga skatan.

Vid dagen för premiären berättade Gioacchino Rossini att han tyvärr inte hade hunnit att skriva ouvertyren, men han hoppades att operadirektören ändå skulle bli nöjd. Det blev inte direktören utan istället spärrades kompositören in i ett högt beläget rum med fönster tillsammans med fyra bastanta män som hade i uppdrag att kasta ut kompositören om han inte flitigt skrev noterna till ouvertyren. Som tur var så var han dock flitig och istället för att bli utkastad blev det istället notbladen som kastades ut och dessa blev genast kopierade för premiärkvällens bruk.

Jag har inte tidigare lyssnat på musiken med undantag av just ouvertyren som är ganska vanligt förekommande i olika musikradioprogram. Visst kunde man höra att musiken var komponerad av Rossini, men jag upplevde att musiken var annorlunda på något sätt. Ja, jag tyckte att den till en del påminde om Verdi. Inget fel i detta, men jag upplevde också att det fanns en verklig handling och det kändes bra, även om jag nu kanske är lite orättvis, men Rossinis musik är inte precis den musik som berör mig. Då och då kan det dock kännas bra att lyssna på den oftast sprudlande musiken. Jag blir onekligen glad att lyssna på den och kombinerad med den sceniska framställningen blir det oftast en fin upplevelse. Scenkostymerna i klara pastellfärger visade dock klart och tydligt att det handlade om Rossini. Avslutningen av första akten var nog något av det mest dråpliga jag har sett på en operascen på länge. Det påminde faktiskt om den s.k. Dareo Fo uppsättningen av Barberaren i Sevilla på Malmö Musikteater för ett antal år sedan.

Liknande scener återkom senare i andra akten till exempel i domstolsscenen och inte minst i avslutningen.

Eftersom det var första gången jag lyssnade på musiken är det svårt att uttala sig om kvaliten på den. Det lät dock mycket bra om orkestern och det är ju alltid trevligt att se en engagerad dirigent leda orkestern. Hans entusiasm smittade av sig både på orkester och ensemblen i sin helhet. Sångligt sett var jag mest imponerad av följande fyra:
Karolina Andersson som sjöng Ninettas parti och hennes pappa som sjöngs av Daniel Frank, en av mina barytonfavoriter på senare tid. Andreas Landin sjöng borgmästarens parti med sedvanlig bravur och ett extra plus ger jag för trovärdigt agerande och det gäller ensemblen i sin helhet. Kvällens stora överraskning vill jag påstå att Jon Nilsson svarade för i rollen som Giannetto, Ninettas älskare och samtidigt son i huset.
Men jag vill gärna ha påpekat att de som jag inte har omnämnt här också var bra men den nämnda kvartetten var allra bäst. Vid ett slutomdöme så vill jag gärna framhålla att det var ett utmärkt ensemblespel och det märktes att alla var glada och engagerade i sina roller.

Avslutningsvis kan jag alltså varmt rekommendera ett besök på Läckö och kanske kan vi få se Rossinis Resan till Reims nästa år?
Läs vad DN skriver om föreställningen

Svenska Dagbladets recension

Läs Expressens recension

Vill du läsa mer om handlingen besök mina operasidor