Feist

Visst är det härligt att årets mörkaste tid är över och att det faktiskt blir lite ljusare för varje dag. Inte så många minuter i taget men ändå går det sakta och säkert mot ljusare tider.
Det kommer en sommar om ett tag. Det blir vi påminda om när musikfestivalarrangörerna nu släpper en del av sina bokningar. Dagens första hälsning från sommaren levererar Göteborgsfestivalen Way Out West som meddelat att Feist kommer dit i år, 2012.

Här är arrangörens pressmeddelande:

Artisten Leslie Feist och hennes märkliga sätt att hantera musik speglar på så många sätt det Way Out West ska handla om. Mångfald är bra fald. Det aviga är minst lika viktigt som det följsamma, och det radikala och det tillmötesgående ska inte hamna var för sig utan helst komplettera varandra. Starka känslor som spelar genom nya uttryck. Kontraster som skapar gemenskap. Med Feist på Way Out West vill vi skapa lite yin för all yang här i världen.

Vi är inte de enda som är fascinerade – spola bara tillbaka till Feists nedslag i Stockholm för några år sedan. Cirkus var fullt, sorlet förbyttes till andakt, ljusen sänktes. När hon nästan omärkbart gled in på scenen skapades en slags gravitation, en subtil men omisskännlig dragningskraft. Endast utrustad med gitarr, ett band och lila tights magnetiserade hon lokalen, stressade själar fylldes av närvaro, alla var upprymda.

Hon gör så Feist, höjer ens humör. Fast på nya skivan Metals blir man först osäker på om hon fortfarande pysslar med sånt. Saker och ting är inte längre lika cappuccinofärgade som ultragenombrottet The Reminder bitvis var. På Metals kontrasteras de ofta vemodiga, ibland ganska svarta texterna förvisso av Feists trösterika röst, men även den har plötsligt fått något kantigt, raspigt och krångligt över sig.
Ironiskt nog är det just hetsen kring genombrottsskivan som givit Metals sitt mer upproriska tonläge. The Reminder gjorde en indieangelägenhet till topplistefenomen, och Feist kastades in i en virvelvind av turnéer, TV-reklam, Sesame street, och mer turnéer. Utbrändheten kom som ett inkassobrev. När allt var över fick Feist lära sig lyssna på tystnad, och i 18 månader förblev gitarren orörd.

Inspiration kom tack och lov tillbaka, men nu med en känsla av uppror. När Feist satte sig i en lada vid Stilla havslandskapet i kaliforniska Big Sur för att spela in, stormade kreativiteten lika mycket som vädret. Och paradoxalt nog är det eftergifterna, hennes vilja att riskera ett vinnande koncept, som gör hennes musik, artistskap och utstrålning mer beroendeframkallande än någonsin. På Metals händer det saker, och vi har lärt oss att vi inte kan veta vad vi ska förvänta oss av henne live.

Den som hänger med till Slottsskogen i augusti kan vara säker på en sak: det är Feist som kommer att göra dig nyfiken igen.

Läs även andra bloggares åsikter om Feist, Way Out West, musik, musikfestival, Göteborg