Hans senaste album Klagomuren blev en kritikerrosad uppföljare till debuten En hand i himlen från 2009, men när Jonathan Johansson nu återvänder är det med atmosfärisk musik skriven till Uppsala stadsteaters uppsättning av Dracula förra året då han även gjorde skådespelardebut. Dessutom har hans producent och samarbetspartner Johan Eckeborn fått ta större plats. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp Jonathan Johansson i hans källarstudio vid Rådmansgatan i Stockholm.
Du har sagt att Ett språk för dom dömda är fristående från dina tidigare album, kan du utveckla lite kring det?
Det är definitivt fristående, det här har ju ingenting med mig att göra om man säger så. Det här är skrivet till den här pjäsen. Så för mig är det viktigt att markera att det jag har påbörjat med En hand i himlen och Klagomuren kommer fortsätta och det vill jag ändå se som en del av en större helhet som utgår från mig personligen. Det här är någonting annat. Inte bara för att jag har skrivit musiken och texten till en pjäs, utan också för att Johan Eckeborn – samma producent som var med på En hand i himlen och Klagomuren – har tagit ett större helhetsansvar för musiken. Det är hans baby som jag har skrivit lite texter till.
På vilka sätt tycker du att det här albumet skiljer sig musikaliskt från det du gjort tidigare?
Det är inte popmusik i samma bemärkelse. De andra plattorna är utformade efter en klassisk estetik då man bygger upp en dramaturgi på ett album som har sina hits, midtempolåtar och ballader. Men det är ändå skrivet utifrån en vilja att det ska finnas någon slags självklarhet i det. Det här är ganska krävande, ganska långsam musik. Vi har inte behövt följa några regler eller någon popcannon överhuvudtaget. Det här är summan av det arbetet vi gjorde på teatern. Sedan är det inte så långt ifrån – det är ju inte ljusår ifrån det andra – men det är lite kärvare.
Skulle du säga att det närmar sig konstmusik?
Alltså, även om det nästan bara är traditionella låtar så kommer det ju aldrig att spelas på P3.
Skulle du kunna berätta lite om hur du först kom i kontakt med det här projektet, och varför du tackade ja?
Som jag förstod det så var det egentligen Martin Lyngbo, den danska regissören, som hade koll på oss. Han hade fått ett uppdrag att få gästregissera i Uppsala eftersom han är en big shot i Danmark. Jag tror att han hade sett mig när jag spelade med The Knife i deras opera. Han hade hört våra plattor, vi har ju en stor publik i Danmark, framför allt så har det skrivits väldigt mycket om Klagomuren i Danmark. Det var helt bisarrt, jag fick ett mittuppslag i deras största dagstidning – vad heter den – alltså DN i Danmark. Det var gigantiska intervjuer och alldeles för bra betyg. De tokhyllade den, så jag tror att han hade snappat upp oss, och tyckte väl att vi var rätt folk för den här sortens musik. Så initiativet kom från hans håll. Linus Thunström ringde sedan från Uppsala och frågade om vi ville göra det här. Jag tyckte inte vi skulle göra det, Johan tyckte visst vi skulle göra det. Jag tyckte vi hade för mycket att göra, jag ville bara gå in och göra nästa platta. Jag var redan väldigt trött eftersom vi hade turnerat så mycket.
Hur såg din arbetsrelation till Johan ut under den här processen jämfört med hur det brukar se ut?
I vanliga fall sitter vi tillsammans i ett sådant här rum och bråkar om minsta detalj, men den här gången fanns det inte energi till det. Vi var väldigt trötta på varandra efter förra skivan och ville inte utsätta vårt samarbete för den friktionen. Så jag jobbade på min kammare och han på sin. De enda gångerna jag sa ifrån var när det verkligen inte fungerade. Annars spelade jag in enkla ackord och sångmelodier som jag skickade till honom och han förhöjde det. Eller så skickade han en full produktion till mig som jag skrev text och melodi till. Det var ett helt annat sätt än hur vi brukar göra, det var intressant att göra så, väldigt lätt i jämförelse.
Tror du att arbetet med Ett språk för dom dömda har påverkat hur du vill att ditt tredje soloalbum ska se ut?
Jag har ju redan skrivit klart nästa soloalbum, fast jag har inte börjat spela in det överhuvudtaget. Som en direkt reaktion mot det här så har jag gjort en helomvändning. Det känns som vi verkligen har vridit ur den här depptrasan. Jag är helt kall inför det nu. Det får räcka. Även om vi var inne och snuddade på det redan på Klagomuren, men efter det här är det verkligen så att vi måste göra någonting annat. Vilket vi kommer göra också. Jag vet ju inte vad som hade hänt om vi inte hade gjort det här, då kanske vi hade fortsatt på samma spår. Nu går inte det, det är omöjligt.
Hade du någon speciell relation till Dracula innan du hoppade på det här projektet?
Jag hade ju bara sett den här Coppola-filmen som kid och mindes att jag tyckte den var fet då, så när jag fick det här uppdraget såg jag om den. Men den var ju inte fet, den var faktiskt riktigt usel. Vampyrtrenden har ju varit enorm och allt det där har ju sköljt över en vare sig man vill det eller inte. Jag fick bara sätta mig ner och läsa boken. Satt med papper och penna och antecknade idéer. Sedan bestämde sig regissören att skriva manus helt utifrån boken i den bemärkelsen att han klippte ut meningar, så språket på teatern var samma språk som i boken som är skriven på slutet av 1800-talet, så det var ju ett väldigt ålderdomligt språk vilket innebar att jag försökte förhålla mig till det. Jag var tvungen att fortsätta på ett spår där, språket var ganska högstämt liksom. Det har också fått sina konsekvenser. Det har ju inte varit så mycket substantiv — såsom mobiltelefoner och Ryan Air — jag har använt väldigt få sådana markörer innan, men som en direkt reaktion på det här, där jag har skrivit om röda läppar och katedraler, så har jag reagerat mot det. Men det är lite vanskligt att prata om nästa album, den är ju inte ens påbörjad och mycket kommer hända i processen. Det är ändå definitivt så att det här har fått sina klara konsekvenser.
Var det några specifika symboler eller känslor i boken som du försökte förmedla musikaliskt?
Det är en bra bok, det måste man ge den. Den är suggestiv. Man sugs in i den. Det har vi försökt ta med in i musiken. Att verkligen skapa det här lockande. Boken är utformad som en korrespondens med dagböcker, loggböcker och brev. Hela boken är upplagd som skrift, så det är inga dialoger, vilket är ett smart literärt knep. Det tog jag med mig in i textbearbetningen. Vissa låtar är uppbyggda som att någon har upplevt något och sedan skriver ner det i efterhand.
Om jag har uppfattat det rätt så är Dracula själv inte med i pjäsen?
Precis, Dracula spelas av alla. Som en kör. Dracula i pjäsen är såklart det främmande. Den andre. Hotet.
Går det att likna vid dagens samhälle?
Han försökte verkligen göra den twisten. Vad händer med människor som bestämmer sig för att gå över alla gränser för att förgöra ett främmande hot till vilket pris som helst. Det var själva — alltså jag kan ju inte terminologin för scenkonsten — men det var ju visionen. Hur vi sedan lyckades med det vet jag inte. Jag försökte såklart skriva utifrån det perspektivet också. Jag har ju inte skrivit in någon konkret ond person, något monster liksom, utan ett obestämt hot som gör att man blir fucked up i huvudet. För det är det som händer — att alla blir galna till slut.
Titeln är ju en rad ur låten Sjuhundra stråkar. Hur kommer det sig att ni valde just den titeln? Tycker du att den låten representerar resten av albumet?
Jag önskar att jag hade ett självklart svar på den frågan. Den låten är skriven utifrån Mr Renfields perspektiv. En sinnessjuk människa som likt en lärjunge slaviskt följer Dracula. För honom är Dracula frälsningen. Han är en religiös fanatiker. Han är beredd att gå över alla gränser för att fullfölja grevens idé. Som vilket religiös fanatiker som helst ser han honom som det stora ljuset. Så den låten är bara bild på bild på bild av att falla över ett stup, ner i någonting som är större än en själv. Ett språk för dom dömda sammanfattar ju vad jag försökt göra, att skriva till den här märkliga världen. Ge röst åt den världen. Arbetsnamnet för skivan var Transsylvanien, det hade varit fett tråkigt.
Avslutningsspåret Den brända jorden – som var den första låten ni släppte från albumet – har även fått en musikvideo. Kan du berätta lite om den låten, och hur den videon kom till?
Det är själva avslutningen på pjäsen som är en lång, utdragen jakt. När de bestämmer sig för att döda Dracula helt enkelt. De beger sig utanför sitt eget lands gränser, som ett annat USA tränger de sig in i Irak för att förgöra ”den onde”. Jag skulle skriva den stora europeiska krigssången. Jag skulle sammanfatta hela visionen i den här låten. Västerlandets syn på sig själva som bärare av ljuset, sanningen och rationaliteten, som går in i något mörkt och okänt — såsom de såg på allting som låg utanför Europas gränser. Allt utanför Europas gränser var barbariskt och djuriskt. Den skulle sammanfatta den psykologiska kurvan: vi går in här för att det är rätt, för att vi vet att vi har rätt och för att om vi inte gör det så kommer vi förgöras, så vi måste gå över alla gränser. Vi måste bloda ner våra händer. Vad händer med de människorna som utför det arbetet? Det är en sång om våld och hur våld förändrar människor, för har du någon gång gått över den gränsen så är du inte densamma. Så jag försökte ta in det i videon utan att bli övertydlig. Så det finns ett våldstema i videon också, men annars så är det ju — som jag ser det — en suggestiv och vacker video. Fast man ska inte prata om sådant, då krackelerar det.
Med det här albumet i ryggen kommer ni även åka ut på en turné, hur tror ni att låtarna kommer översättas live?
Det vet vi inte än. Vi har inte börjat repa och vi har inte bestämt vilkka musiker vi ska ha med oss, men vi ska ha många. Det blir lite av ett ekonomiskt kamikaze-projekt. Jag och Johan kommer inte tjäna ett spänn på det, vi kommer bränna alla intäkter på löner, men vi ska försöka göra någonting spektakulärt som vi aldrig kommer få göra annars. Så vi kommer satsa ganska hårt på scenografi och bara göra något magiskt som får brinna en vecka och sedan aldrig mer finnas. Det är fett att kunna göra det. Det är så skönt att vi är överens där. Some things you do for money, some things you do for free. All tid vi lägger ned på hela det här projektet, vi fattar ju att vi inte kommer tjäna några pengar, men man ska inte tjäna pengar på allt.