Dyke Hard
Betyg 3
Fängelsefilm, zombieskräck och roadmovie. Dyke Hard blandar friskt bland genrer och bjuder på underhållning. Regissören Bitte Andersson driver på likt en ångvält med osande sexscener och skruvad humor. Det är roligt, men repetitiv och rekommenderas varmt till såväl den luttrade feministen som den inbitne B-filmsfanatikern.
Svensk film är välgjord, men föga fantasifull eller järv. Vart finns lekfullheten och modet att testa nytt? Bitte Andersson tar ut svängarna med debuten Dyke Hard, en genre-potpurri där fängelsefilm blandas med spök- och zombierulle, roadmovie med bandfilm. Det är svensk film som vi aldrig sett den förut med ninjas, kåta fängelsedirektörer och rosa pudlar som självklara inslag.
Liknande film skulle aldrig visats på biograferna, än mindre fått stödpengar ifrån Svenska filminstitutet. Men Dyke Hard bryter trenden, får glassig Röda Mattan premiär på Stockholm filmfestival och går upp på flertalet svenska biografer. Att filminstitutets långfilmskonsulent Baker Karim, som kämpar för mångfalden inom svensk film, valt att stödja filmen är föga förvånande. Dyke Hard är ett mångfaldsprojekt där homosexuella, äldre, rasifierade, transpersoner och personer med funktionsvariationer får ta all plats.
Det lesbiska hårdrocksbandet Dyke Hard satsar helhjärtat på musiken. Men sångerskan Riff vill annat och snart har hon lämnat bandet. Det går trögt för Dyke Hard tills
en dag då en stor musiktävling utannonseras.
Hånglande poliser, kåta spöken och fängelsedirektörer. Karaktärerna i Dyke Hard är frisläppta sexuella varelser som äger sin kropp och lever ut till fullo. Sett ur ett genusperspektiv är Dyke Hard viktig. Äntligen en film om homosexuella personer som inte handlar om hatbrott eller dålig självkänsla. Med sexet som bärande element, som symbol för lust och frigörelse, berättar Bitte en historia om ett fördomsfritt och öppensinnat samhälle. I en svårglömd fängelsescen utsätts fångarna för lustgas och alla brister ut i en sexorgie.
Galenskapen når inga gränser i Bittes debutfilm. Det är skruvat och påhittigt, men repetitiv. Känslan av upprepning är svår att tvätta bort. Berättarmässigt brister Dyke Hard. Mer än en historia fungerar filmen som en lekstuga där Bitte leker med klichéer och kastar populärkulturella referenser åt vårt håll. Resultatet är en B-filmhyllning där regissören i sin estetik och sitt filmflörtande skapar den ultimata B-rullen. Men den medvetna amatörismen ursäktar inte det vacklande skådespelet och den halvdana dialogen.
Bitte är modig som vågar ge sig på något annorlunda och som fullföljer sin vision.
Dyke Hard tillför både genusmedvetenhet och lekfullhet till den svenska filmen. Att slippa se mossiga könsroller är befriande. Nu hoppas vi bara att Bitte satt igång trenden med svenska smarta, utspace:ade och genusmedvetna Queerfilmer som skamlöst hyllar sexualiteten i sin mångfaldiga och allomfattande konstruktion.
Text: Petter Stjernstedt