Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Den Kongelige Opera

Semiramis en stor belcantoupplevelse på Den Kongelige Opera i Köpenhamn

by

 

Semiramis operapremiär

Den Kongelige Opera i Köpenhamn 22 november 2012

Musik: Gioacchino Rossini

Libretto: Gaetano Rossi, efter Voltaire´s tragedi Sémiramis

Semiramis blev, precis som förhandsreklamen utlovade en verklig sångarfest – en högtidsstund för älskare av belcanto. Rossini är ju mest känd för sina komiska operor med ”Barberaren i Sevilla”, som kanske den mest kända, men han också komponerat en del s k opera seria. Till den kategorin får man ju onekligen lägga ”Semiramis” eller ”Semiradime” som den också kallas.

Verket bygger på en novell av Voltaire och handlar om den babylonska drottningen, med samma namn vars öde, som utspelar sig vid floden Eufrat för några tusen år sedan. Det handlar om ett kungamord , kärleken mellan Arbace och Semiramis, mor och son, (fast de inte vet om detta faktum från början), men också om Assurs uppfattning, om svek och brustna förhoppningar och en krigare som till varje pris vill gifta sig med Azema som egentligen älskar Arsace, vilket är ömsesidigt,men som Semiramis också kräver att få gifta sig med.

Denna smått otroliga och relativt sett invecklade historia har regissören tillika scenograf och kostymansvarig, Nigel Lowery valt att förlägga till modern tid och det är kanske ett bra val, men personligen tycker jag bättre om Metropolitan Opera:s mer klassiska uppsättning.

Vad som däremot inte känns särskilt bra är att första akten tar nästan två timmar innan det blir en välförtjänt paus. Det är ju nästan wagnerskt mått eller den tid det tar att genomföra de flesta repertoaroperorna. Enda trösten är att det sjöngs bra men de ständiga förändringar i scenbilden känns jobbiga och påfrestande och vad värre är man får inget grepp om själva handlingen heller.

Musikaliskt börjar det bra med en lång och inspirerande glad ouvertyr och visst känns Rossini igen. Det hörs lång väg att detta handlar om Rossinis musik. Här finns lite av musiken från ”Barberaren i Sevilla” och inte minst ”Resan till Reims”. Det Kongelige Kapel leds av den unge dynamiske israeliske dirigenten Rani Calderon. Ytterligare ett dirigentlöfte som är på väg uppåt!

Det bästa minnet från föreställningen är förstås att det blev en härlig sångfest, men framförallt att det handlade om alla medverkande vilket gör att det är svårt att skriva vem som är bäst, men det är ju egentligen inte heller helt nödvändigt. Det är dock svårt att avstå från att beskriva min upplevelse av de medverkanden.

I partiet som Semiramis och Arbace imponerades jag av både Henriette Bonde-Hansen och Stephanie Houtzeel den sistnämnda hörde jag för första gången, men jag förstår ju att det är något särskilt med henne. Henriette Bonde-Hansen känner jag väl till dels från radioöverföringar från utlandet, Mathilde di Shabran, men också från en annan Rossiniopera ”Turken i Italien” som gick för några år sedan på DKT.

Olga Nikolskaja- Heikkilä debut som Azema imponerade och lovar gott inför framtiden.

På herrsidan imponerades jag framförallt av Wojtek Gierlach i partiet som halvguden prins Assur och ha var mycket bra fast det var första gången jag fick lyssna till hans härliga stämma.

Barry Banks som sjöng Idreno´s parti imponerade också mycket, men honom känner jag ju väl till från operasändningarna från Metropolitan opera, som vi kan se på FHP digitala biografkedja.

Men frågan är om inte jag var mest imponerad av körpartierna i verket. Det var sångligt såväl som sceniskt något av det bästa jag har upplevt på DKT! Körens strålande insatser tillsammans med Det Kongelige Kapel under ledning av Rani Calderon, är trots mycket goda solistinsatser kanske det som jag kommer att minnas bäst från ”Semiramis”.

Om jag skulle välja tre höjdpunkter från premiären så blir det i tur och ordning: Barry Banks aria där han förklarar sin kärlek till Azema helt enkelt magnifikt. Semiramis och Arbace´s aria när de förstår att de egentligen är mor och son blev oförglömligt vackert! Assurs stora aria tillsammans med Den Kongelige operakör tilhör den tredje höjdpunkten.

Sammanfattningsvis var det en stor operaupplevelse även med de påpekande som jag tidigare skrev om och vill du höra en annan sida av Rossini rekommenderar jag dig starkt att boka in en föreställning på Operaen i Köpenhamn. Sju föreställningar återstår och vill du njuta av premiärkvällens sångare så har du att välja på tre dagar 25 november samt 3 och 5 december. Dessutom ges det fyra föreställningar i januari 2013.

Produktionsteam

Dirigent: Rani Calderon

Regi, scenografi och kostymdesign: Nigel Lowery

Medverkande

Semiramis- Henriette Bonde-Hansen

Arbace – Stephanie Houtzeel

Azema – Olga Nikolskaja-Heikkilä

Assur – Wojtek Gierlach

Idreno – Barry Banks

Oroe – Florian Pock

Ninos Genfaerd – Jens Bruno Hansen

Barnet –

Årets första operapremiär ”Alceste” på Den Kongelige Opera i Köpehamn – en mycket sevärd upplevelse

by

Alceste, opera med musik av C W Gluck och text Raniero da Calzabigi efter Euripides tragedi.

Den Kongelige Opera, Gamle Scene

Premiär 17 januari 2012

Årets första operapremiär blev C W Gluck´s ”Alceste” på Det Kongelige Teater, Gamle scene, i Köpenhamn  i går kväll.

Det skall direkt sägas att barockoperor som bygger på ett antikt grekiskt drama inte tillhör min favoritsysselsättning, men eftersom jag ju i grunden är en ganska nyfiken person så var det inga problem att bestämma mig för att se föreställningen.

Dessutom är det ju alltid lockande att se en föreställning med ett verk som jag inte tidigare har sett och hit räknas ”Alceste”. Det är inte en opera som vanligtvis sätts upp på operahusen i Sverige, men verket har säkert kunnat setts till exempel på Drottningholms Slottsteater.  Det var även första gång för Det Kongelige Teater, men det sägs att operan har getts på en annan teater i Köpenhamn redan några år efter urpremiären i Wien 1767. I kungliga huvudstaden gavs den på Bollhuset 1781
Jag är naturligtvis bekant med själva historian nämligen att operan handlar om att ”Alceste” dör så att hennes älskade make kan få fortsätta att leva. Det är alltså ett grekiskt drama eller om man så önskar en grekisk tragedi, med en rad olika gudar som spelar en avgörande roll i handlingen tillsammans med det sörjande folket.

För en dryg månad sedan såg jag Christof Loy´s uppsättning av Puccini´s ”Flickan från västern” och det var ju en oerhört fin operaupplevelse, så detta var ytterligare en anledning till att uppleva gårdagens föreställning.

Enligt programbladet så hade regissören låtit sig inspireras av Ingmar Bergman´s film ”Fanny och Alexander” och det är naturligtvis fullt möjligt men jag hade dock svårt att uppfatta detta, särskilt som grundhistorian ju handlar om makarnas kamp mot de grekiska gudarna och folket.

I vilket fall som helst var det en fantastisk fin operaupplevelse och där huvudrollen spelades av Den Kongelige Operakör som här inte bara visade att de kan sjunga väl, mycket samstämt, men också att de är oerhört skickliga rent sceniskt. Jag tänker inte här avslöja alltför mycket för jag tror att det är viktigt att komma till denna föreställning oförberedd. Det är ett oerhört fint regigrepp som Christof Loy tar till när han förlägger handlingen av detta antika drama i nutid. En särskilt eloge bör också tillfalla såväl scenografi som kostymdesignen.

Det är också mycket goda solistinsatser och här vill jag särskilt framhålla de inhemska förmågorna. Bo Kristian Jensen var absolut en av höjdpunkterna väl förstärkt av körens magnifika insatser. Jacob Vad gjorde också en mycket bra insats och frågan är om inte hans insats som rubriceras som en direkt succé. Audun Iversen svarade också för en utmärkt men kort insats och hans entré tillhör onekligen en av de mer roliga jag har sett.

Det var inget större fel på övriga insatser men eftersom de ju är internationellt kända sångare, om än helt okända för mig, så skulle det ju vara anmärkningsvärt om jag inte uppfattade deras insats som bra, men jag har medvetet valt att lägga huvudpunkten på de danska insatserna.

För att sätta pricken över i:et så måste jag ju ge en särskilt varm eloge till Concerto Copenhagen, CC, under ledning av sin dynamiske dirigent lars Ulrik Mortensen.

Operaåret 2012 kunde nog inte börja mycket bättre, men då undantar jag naturligtvis uppsägningsturerna  på Det Kongelige teater och gårdagkvällens föreställning visade med all önskvärd tydlighet hur viktig operakörens insatser är för en fullödig kväll på operan.

Årets första operabesök blev en stor operaupplevelse

by

Cavalleria Rusticana/ I Pagliacci, operor av Mascagni/Leoncavallo

Den Kongelige Opera i Köpenhamn

Tisdag den 2 januari 2012

I går kväll var det dags för årets första operabesök, nämligen Cavalleria/Bajadser eller Cavalleria Rusticana/ På Sicilien / I Pacliacci som den är känd hos oss, på Den Kongelige Opera i Köpenhamn.

Jag såg även premiären för tre veckor sedan och om den upplevelsen kan du läsa mer i ett inlägg på Operalogg

Det handlar om en efterlängtad premiär och den har inte getts på DKT sedan 1986. Det är en s.k. doublebill som oftast sätts upp tillsammans och senast jag såg den var på Dalhalla, 2004, då den gavs som ett gästspel från Savonlinna Operafestival. Det är ett verk som jag livligt kan rekommendera alla, särskilt personer som är helt nya i operans värld, men som ändå är lite nyfikna. Verken innehåller mycket av det bästa i operans värld och har en speltid på c:a en timme för varje del.

I premiäromgången eller rättare sagt de fyra första föreställningar sjöngs Turiddu och Pajazzo av den s.k. fjärde tenoren José Cura, men i resterande föreställningar sjöngs dessa partier av den amerikanske tenoren Roy Cornelius Smith och utöver operasolisterna från DKT medverkar även vår egen Fredrik Zetterström som Alfio resp Tonio.

Gårdag kvällens föreställning blev en mycket bättre musikalisk upplevelse än premiärföreställningen och orsaken till detta fortsätter jag att fundera över i dag. Kanske beror det på att jag såg premiären från en ståplats från tredje balkongen, medan jag i går satt på bästa parkettplats? Märkligt är det i alla fall särskilt som sångarna med undantag av Santuzza och Turrudu var de samma och orkester och kör också var de samma. Hursomhelst var det en mycket bättre operaupplevelse, ja det var en operaupplevelse som det skall vara vid varje besök i ett operahus.

Jag var om sanningen skall fram inte särskilt imponerad av José Curas insatser och till råga på allt hade jag lyckats förväxla honom med en annan sydamerikan, nämligen Ramón Vargas, som jag senast hörde som en helt lysande Don Ottavio i Mozart´s ”Don Giovanni”.

José Cura får förmodligen ytterligare en chans eftersom jag har planerat att uppleva honom som målaren Cavaradossi i Puccini´s ”Tosca” i juni på Kungliga Operan i Stockholm.

Åter till den aktuella föreställningen. Santuzza sjöngs av Susanne Resmark som ju bekant tillhör mezzo-facket och här började egentligen den stora upplevelsen. Susanne var helt suverän i detta parti, men det är ju i och för sig inget konstigt med detta hon är alltid bra såväl sångligt som sceniskt.

Den stora överraskningen svarade den amerikanske tenoren Roy Cornelius Smith för. Han var helt perfekt för sina partier, en verklig fröjd att se och höra på, men så är han ju inte heller någon duvunge utan han har med framgång framträtt på många scener runt om i USA och Europa.

En förklaring till den stora operaupplevelsen kan kanske förklaras med att det också var mezzosopranernas afton, eftersom de tre kvinnliga rösterna i Cavalleria Rusticana sjöngs av just mezzosopraner? Därmed inget ont sagt om Iréne Theorin.

Jag har nog alltid tyckt att På Sicilien är den bästa delen av denna s k double-bill, men efter dessa föreställningar är jag absolut beredd att ompröva min inställning till I Pacliccis fördel. Här imponerade Fredrik Zetterström storligen och inte heller detta tillhör ovanligheterna, men igår kväll var han helt fantastiskt bra och tillsammans med helt utmärkta insatser av Sine Bundgaard och Palle Knudsen och Roy Cornelius Smith. De musikaliska kvaliteterna är olika i dessa verken, men det är ingen tvekan om att I Pacliacci tillhör det bästa verket av de två.

Men båda dessa verk kräver utöver goda solistinsatser framförallt en operakör av absolut bästa klass, för att inte säga världsklass och det fick vi uppleva i går kväll. Det är inte bara att de sjunger så bra utan de är också sceniskt helt utmärkta här tillsammans med Gentofte og Jaegerborgs kirkers pigekor och Det Danske Drengekor. Det är de visserligen inte ensamma om, men deras insats i går kväll var av absolut toppklass.

Det var alltså en helt perfekt kväll i går, precis som det ju skall vara och det är en föreställning som du absolut inte skall missa. Dessutom var det fint att se att operasolisterna vände ryggen till publiken och tackade operakören för dess magnifika insats!

Nypremiär på Livläkarens besök på Den Kongelige Opera – Operaen- i Köpenhamn

by

Livläkarens besök
av Bo Holten/Per Olov Enquist/Eva Sommestad Holten

Bo Holtens operaversion av P. O. Enquists bestseller Livläkarens besök handlar om ett av Danmarkshistoriens mest dramatiska trekantsdramer och blev efter urpremiären 2009 belönat med en Reumert-pris för Bästa Opera och av många utropat till en ny nationalopera.

Livläkarens besök är nu åter tillbaka på DKT. Uppsättningen kommer att ges åtta gånger i Peter Oskarson regi och inte minst i Peter Holms imponerande scenografi med överdådiga tidsmässiga kostymer och med en resa tillbaka till 1700-talets Köpenhamn.

Den danska världsbarytonen Johan Reuter kan åter igen upplevas i den krävande glansrollen som livläkaren Struensee tillsammans med tenoren Gert Henning-Jensen i en av hans livs roller som Christian VII men också mezzosopranen Elisabeth Jansson, som återigen skapar sitt gripande porträtt av Drottning Caroline Mathilde.

Vill du läsa mer om handlingen i operan besök Mogens Operasidor

En succéartad avskedsföreställning – Kvinnan utan skugga – på Den Kongelige Opera i Köpenhamn

by


”Kvinnan utan skugga”, opera i tre akter
Musik av Richard Strauss
Libretto: Hugo von Hofmannsthal
Dirigent: Michael Schönwandt

Produktionsteam:
Regi: Kasper Holten
Scenografi, kostymer och projektioner: Steffen Aarfing
Ljusdesign: Jesper Kongshaug
Videodesign: Steffen Aarfing och Signe Krogh
Dramaturg: Ida Elling Magnus

Medverkande:
Kejsaren: Johnny van Hal
Kejsarinnan: Sylvie Valayre
Barak: James Johnson
Baraks fru: Linda Watson
Amman: Susanne Resmark
Väktarinnan av templets tröskel: Anna Rydberg
Andarnas sändebud: Ludvig Lindström
Den enögde brodern: Kjeld W Christoffersen
Den enarmade brodern: Sten Byriel
Den puckelryggige brodern: Peter Arnoldsson
Den unge mannens stämma: Peter Lodahl
Falkens röst: Ylva Kihlberg
En röst från ovan: Johanne Bock
Stadsvakternas röster: Ole Jegindö Norup, Johan Hallsten, Stefan Cushion

I söndags eftermiddag var jag på Kasper Holten och Michael Schönwandts av- skedsföreställning, Richard Strauss ”Die Frau ohne Schatten” på Den Kongelige Opera i Köpenhamn.

”Die Frau ohne Schatten” är ett stort verk för att inte skriva ett gigantiskt verk överfylld med symboler och fantastisk musik och en verklig utmaning för vilket operahus som helst. Enligt uppgift hade man tidigare planerat att sätta upp verket, men redan på planeringsstadiet gett upp, men nu var det alltså dags för ett nytt försök; och vilket försök.

Ett lämpligt avskedsverk för här måste alla samverka och det fordras enormt mycket av alla inblandade, solister och orkester i världsklass och allt detta hade man lyckats med.

Det var ytterligare en fantastisk operaupplevelse och den andra på ett par dagar. Ända sedan det blev känt att verket skulle sättas upp har jag lyssnat in mig på Karl Böhm´s version från 1977 med Birgit Nilsson, Leonie Rysanek, Ruth Hesse, James King, Walter Berry och orkestern på Wiener Staatsoper.

Visserligen såg jag GöteborgsOperans version signerat ”husgreken” Yannis Houvardas också det var en mycket stor operaupplevelse, men det känns bättre att komma till en föreställning något uppdaterad både vad det gäller handling och musiken.

Att hitta ingången eller nyckeln till detta gigantiska verk är inte helt enkelt, men mer om detta kan man läsa i programbladet:

Michael Schönwandt skriver i programbladet att ingången i verket är de första tre takterna man hör precis som i ”Elektra” och det är möjligt att han har rätt, men några takter till tror jag är nödvändigt åtminstone för egen del.

Regissören Kasper Holten anser att verket inte bara är komplext; det är också ett äventyr och han fortsätter:

Vår uppsättning handlar om en människa som beger sig ut på en bildnings- eller utvecklingsresa. Hon är inte längre ett andligt väsen; ännu inte en människa. Inte längre ett barn, men inte heller vuxen ännu. Hon skall genomgå äventyret för att förvandla och bli sig själv – en människa.
Hennes far Keikobad ställer henne inför ett prov: hon skall skaffa sig en skugga. Skuggan handlar inte bara om att vara fruktbar. Att ha skugga är en symbol på att ha substans, att ha karaktär som människa. Först när hon har fått karaktär och blivit vuxen kan hon bli med barn.
Kejsarinnan frestas av Amman att välja den lätta vägen: att lura av en annan människan, färgarhustruns, hennes skugga. Eller t o m att stjäla den. När hon står ansikte mot ansikte med sin far i sista akten ställs hon inför ett svårt val: skall hon göra det riktiga eller vill hon vara lycklig. Hon väljer det goda, vilket också visar sig vara en prövning. Det lätta valet, genvägen till lyckan finns inte. Genom sitt val får hon sin skugga och blir lycklig. Skuggan har hon haft hela tiden, men hon har stått i skuggan av något större; av andra människor – och sin far. Först när hon själv träffar sitt val, lämnar hon sin fars skugga och kan se sin egen skugga, sin egen substans som människa. Se det var väl ett riktigt äventyr…

Min egen tolkning av verket innan jag har gjort mig bekant med Nietsche och Kant är att verket handlar om en människa, kejsarinnan, som vill bli en hel kvinna och få barn, som hon inte kan åtminstone inte i operans början. Hon luras av Amman att stjäla färgarhustruns skugga, men när hon ställs inför det slutgiltiga valet så inser hon att så kan hon inte göra och genom att själv bestämma sitt val och välja, blir hon både med barn och lycklig.
Verket är överfyllt av olika symboler och av olika tolkningsmöjligheter, så min tolkning är förstås bara ett försök till en tolkning av operans centrala begrepp och det finns så klart många fler möjligheter. Men detta är ju bara en del av verket med Amman, kejsarinnan, andarnas sändebud och Keikobad i centrum, men minst lika viktigt är ju att foga in kejsarens roll i handlingen. Han verkar ju egentligen leva sitt liv helt avskilt från kejsarinnan. Med dagliga jakter!
En central roll har ju dessutom den andra delen som ju handlar om förhållandet mellan Barak och hans hustru. Den senare är ju tämligen missnöjd med sitt förhållande med Barak, men kanske framförallt med hans bröder. I slutet ordnar sig det också upp för det äkta paret och det kan ju vara värt en mässa i Paris för att få reda på vad som är orsak och verkan. Tidens konventioner att äktenskapet är heligt kanske?

Ja, verket är fullt av olika teman, kontraster och stämningslägen vilket Strauss illustrerar skickligt – genom musiken. Det är fantastiska symfoniska mellanspel, men dessemellan ett sorts kammarspel dvs med en eller bara ett par agerande i olika boxar eller rutor från vänster till höger, men också i mitten. Musiken är hursomhelst något av de det mest fantastiska Strauss har komponerat, med klara referenser till tidigare verk till exempel ”Rosenkavaljeren” och menar jag till Richard Wagner´s ”Tannhäuser” i sista numret i första akten.

Scenografiskt är föreställningen också en fullträff, även om jag upplevde dessa ständiga scenförändringar svåra att riktigt förstå. Det visade dock att det tekniska fungerade denna magiska kväll.

På sångarinsatser kunde man inte heller klaga. Det är nästan som jag måste konstatera att DKT har lagt ner lika mycket kraft och energi på alla roller precis som jag upplever att Metropolitan opera gör i New York.

På den kvinnliga sidan gjorde framförallt Susanne Resmark och Linda Watson en strålande insats, men jag kan inte heller klaga på Sylvie Valayre, men det var första gången jag lyssnade på henne och för mig tar det lite tid innan jag vänjer mig vid nya röster. De andra damerna är så att säga gamla bekanta, även de som inte särskilt omnämns.

På herrsidan gjorde både James Johnson, Johnny van Hal och Ludvig Lindström en strålande insats. Peter Lodahl gjorde sin insats i skymundan, men det var ingen tvekan om vem rösten tillhörde. Baraks bröder gjorde en rolig insats, mest sceniskt förstås. Deras partier är naturligtvis viktiga, men inte så omfattande. För ordningens skull vill jag också understryka att det totalt sett var en stor succé med alla sångare.

Strauss´s partitur sägs vara mycket omfattande och just detta partitur var förmodligen långt och brett som ett ösregn, men det vållade inga som helst problem för Det Kongelige Kapell, under Michael Schönwandts eminenta ledning.

Avslutningsvis kommer jag nog att räkna herrar Holten och Schönwandts avskedsföreställning, som en av mina största operaupplevelser och det är väl precis så här man skall uppleva en avskedsföreställning. Naturligtvis hoppas jag på att herrarna återkommer till faderscenen och det kommer de alldeles säkert att göra. De är mer än välkomna!

Här ett smakprov från uppsättningen

Vill du läsa mer om handlingen besök Mogens Operasidor

RECENSIONER
Skånska Dagbladets recension
SvD:s recension
Politiken
Berlingske Tidende