Han har alltid följt mig, eller snarare jag har alltid följt honom med en känsla av att själv vara förförd. Bruno K. Öijer är en av våra främsta nutidspoeter. Det skulle kunna vara lätt att avfärda honom,att det inte är dikterna utan hans framförande av dessa, som gör honom så stor. Det teatraliska, när han knyter sin högra näve och gör en
slags vinnargest. Eller när han låter den vänstra handen tala i taktmed att han läser sina dikter. Eller när han räknar in takten, innan han börjar sin uppläsning, får en känsla av en banal genialitet. Så
litet som ändå blir så stort.
Öijers kväll på Dramaten är ca två timmar och 20 minuter vilket innefattar även en paus. Han läser drygt 50 dikter, han läser dem på det Öijerska viset. Dock märks det att Öijer blivit äldre, i kvällens föreställning tycker jag att han är mjukare i sitt läsande, även om hans utdrag av vokalerna är densamma
Det är 42 år sen han första gången stod på scen 1973, jag minns inte när jag såg honom första gången, men den senaste föreställningen var2009 på Södra Teatern. Många av dikterna han läser, är från hans nyutkomna bok ”Och natten viskade Annabel Lee”. Har inte hunnit läsa den ännu, men det finns många guldkorn, precis som i hans tidigare böcker.
Det är inga långdragna segna mellansnack, ibland önskar jag att detvore mer, men vid ett tillfälle säger han, ”Vissa dikter är svårare att skriva än andra och därför måste de tecknas ner.” Kanske är det för Öijers starka bildspråk som jag uppskattar hans dikter, det går nästan att se hur han tänker, dessa svåra dikter han bara måste få ner på papper för att senare stå på scen och uppträda. Tiden gick fort på Dramaten ikväll, inte en sekund kändes långtråkig och det är det absolut bästa betyget jag kan ge.
En dikt från den nya boken
”Och natten viskade Annabel Lee” (Wahlström & Widstrand 2014)
Enkla vanor
jag har enkla vanor
sitter hellre
i ett tomt rum och talar med luft
än umgås med människor
som ständigt överskattar sej själva
och sin egen betydelse
när du sticker en nål genom dom
tar inget emot