Bilder: Alexander Kenney

Nypremiär på Umberto Giordano´s Andrea Chénier på Kungliga Operan i Stockholm 10/1-2014

Musik: Umberto Giordano efter ett libretto av Luigi Illica

Det som är särskilt intressant och spännande med Kungliga operans repertoar är att de ger föreställningar under flera säsonger och att de besätter rollerna med olika sångare. Det blir som att uppleva en ny föreställning varje gång och det är en viktig anledning till att jag ser samma uppsättning flera gånger. Det blir ju inte mindre intressant när man kompletterar den egna ensemblen med internationella sångstjärnor som nu är fallet med Andrea Chénier där José Cura sjunger i hälften av föreställningarna. De tre sista föreställningarna sjunger Riccardo Massi och det är också en tenor av bästa märke. I samtliga föreställningar medverkar  sångstjärnor som Maria José Siri från Urugyay och den italienske barytonisten Alberto Gazale.

Andrea Chenier tillhör varken operalitteraturens mest kända och bästa verk, enligt min uppfattning, vilket ju bevisas av att verket spelas relativt sällan i Sverige. Utöver en uppsättning på  nuvarande Wermland Opera för ett tiotal år sedan har verket inte getts sedan 1909, med undantag av premiären 2010 båda tillfällena på Kungliga operan. Det beror i huvudsak, enligt min uppfattning på, att musiken inte håller för en helkväll  på operan inte ens i fyra korta akter.

Min huvudinvändning består dock i att även om musiken uppfyller olika krav,  som man kan ställa,  upplever jag inte musiken som särskilt berörande. Den påminner mig mer om Massenet-stuket och det är kanske inte det högsta betyg man kan få åtminstone inte i min operavärld.

Premiären 2010 upplevde jag via P2s direktsändning, men jag såg föreställningen senare  vid ett av mina regelbundet återkommande operaresor till kunglig huvudstaden. I går kväll sjöngs flera roller av andra sångare än vid premiären, men kvar från då var Susann Végh, Johan Edholm och Michael Schmidberger.

I centrum för intresset stod den argentinske tenoren José Cura, som ibland också kallas den fjärde tenoren, men själv var jag mer nyfiken på Maria Jose Siri och Alberto Gazale´s insatser. Gazale kände jag inte till sedan tidigare, men Maria Jose Siri gjorde en fantastisk insats i Il Trittico på Den Kongelige Opera i Köpenhamn tidigt i våras.

Det var också planerat att hon skulle sjunga Madame Butterfly på Opera Hedeland i augusti förra året, men på grund a v sjukdom ersattes hon av en annan sångstjärna Elsebeth Dreisig. Tyvärr fick jag ingen möjlighet att uppleva den uppsättningen överhuvudtaget och inför gårdagens nypremiär var jag lite orolig att sångfågeln från Uruguay skulle drabbas av sjukdom. En oro som underbyggdes av att nästan all medial uppmärksamhet kretsade kring José Cura. Visst tillhör han den yppersta eliten av dagens tenoren, men ryktet om hans förmåga är ganska upphaussat åtminstone enligt min uppfattning.

Detta är tredje gången jag upplever José Cura direkt på en operascen och jag skulle fara med osanning om jag bestod att jag var särskilt imponerad av hans insatser, varken i Cavalleria Rusticana/Pajazzo på DKT eller som Cavaradossi  på Kungliga Operan, men egentligen är det inte hans sånginsatser som jag är kritisk till.  Det handlar mer om fenomenet att han flygs in till en föreställning några dagar i förväg och är alltså på intet sätt involverad från början i arbetet med att få fram en uppsättning, vilket jag anser är nödvändigt.

Det är visserligen ett fenomen som han delar med andra sångare på den absoluta toppnivån, men jag gillar det inte och det där är egentligen bara acceptabelt om en annan sångare flygs in för att ersätta en sjuk eller indisponerad kollega.

Efter att ha upplevt gårdagens nypremiär är jag åtminstone beredd att omvärdera min uppfattning om hans sånginsatser. I övrigt kvarstår min uppfattning. Cura svarade för en utomordentligt fin insats och det finns inte något övrigt att önska sig.

Duetten med vår egen Linus Börjesson och den tillsammans med Maria Jose Siri tillhör föreställningens absoluta höjdpunkter, och  i duetten med Rocher dvs Linus Börjesson  försvarade Linus de svenska färgerna mycket bra. Linus går för övrigt från klarhet till klarhet, men till saken hör att jag har gillat honom sedan jag hörde hans version av Sången till aftonstjärnan ur Tannhäuser för nu rätt många år sedan.

En annan höjdpunkt såväl musikaliskt som sångligt är när Maria Jose Siri sjunger  den enda kända arian från operan dvs “La mamma morta”, en gång ett av Maria Callas paradnummer, men som ändå säkert är mest känd från filmen Philadelphia med Tom Hanks i huvudrollen.Man hade kunnat höra en knappnål falla i salongen under framförandet. En helt magisk upplevelse!

Den mest imponerande insatsen, som helhet, av de utländska solisterna, anser jag att Alberto Gazale svarade för, när han sjöng om sin obesvarade kärlek till Madame Coigny.  Det är en ära som han får dela först och främst med Maria Jose Siri och detta skrivet utan att på något sätt förringa  José Curas insats. Det var utan tvekan den bästa operaupplevelsen som jag har upplevt med honom.

Nu var det ju inte bara Linus Börjesson som svarade för utmärkta insatser utan detta gäller för ensemblen i sin helhet  och särskilt roligt var det att få uppleva Magnus Kyhle i en roll där han också fick sjunga och inte bara åka runt i en rullstol. Imponerad blev jag också av Susann Vegh, som är en sångerska som jag inte hör särskilt ofta. Även övriga solister svarade för  utmärkta prestationer och mycket bra var som vanligt medlemmarna i operakören .

Hovkapellet under ledning av Pier Giorgio Morandi svarade också för en en fin och energisk insats även om jag inte precis gillade musiken före paus, men efter pausen förändrades musiken i en mer dramatisk  och berörande riktning och då visade sig orkestern på styva linan.

Högsta poäng får också föreställningen för sina vackra kostymer, typ bakverk och för den scenografiska lösningen med den rörliga guldramen, som användes med måtta och återhållsamhet. Det finns ju dessutom möjlighet att ha olika uppfattningar om innebörden av att använda en jättestor guldram som inramning av scen och handling.

Produktionsteam

Dirigent: Pier Giorgi Morandi

Scenografi: Hartmut Schörghofer

Kostym: Corinna Crome
Ljus: Hans-Åke Sjöquist
Koreografi: Edvald Smirnoff
Regi: Dmitri Bertman

Medverkande