Musik

Band: The Megaphonic Thrift
Titel: The Megaphonic Thrift
Betyg: 3
Release: Februari 2012

De har 2 album bakom sig. De är från norge och spelar effektdränkt psykadelisk rock med rötter i grunge och shoegaze och säkert annat också. Det är punkigt och psykoakustiskt och utsvävande. Det är både bra och dåligt.

Min favoritlåt är ”Raising Flags”: jag gillar de dubbla gitarrmelodierna som påminner om musiken från Dynamite Heady’s flygplansbana. Rundgångsgnisslet, kaoset, och den svävande sången bidrar till känslan av att man flyger frenetiskt fram genom molnen och snart ska möta en stor bäbishövdad robotboss. När det är rymdrockigt är albumet bäst. Flera spår, bl. a. ”Fire Walk With Everyone” följer detta mönstret. Mycket atmosfärskapande elektroniska dekorationer och vackra duellerande gitarrmelodier. En bas som mullrar i djupet.

Jag blir alltid lite rädd när den där obligatoriska ackustiska balladen kommer in på ett indierockalbum. Rädslan är välgrundad. De brukar vara tunna, påtvingade och konstlade. Och ja, för att inte tala om texten. I The Megaphonic Thrifts fall så funkar det så länge de håller sig borta från att lägga för stor vikt på orden. Eller så får de anlita en poet. Duetten ”I wanted you to know” ramlar över sina egna clichéartade formuleringar. Sorgligt nog har man placerat rösterna tillräckligt väl i centrum för att man ska kunna urskilja vad de säger. Dränk DET HÄR i reverb! Vad gäller musiken har man försökt något i stil med de sönderfallande låtarna på Big Stars Third/Sister Love. Men så klart inte alls lika bra.

”Kill, Breath and Frown” har den klassiska kakofonin av improvisation från VU, Jesus and Mary Chain och framåt. Att släppa loss har tyvärr nära nog blivit en cliché. Att gå loss Miles Davies-style elektroniskt är det nya sättet (Flying Lotus/Gang Gang Dance/Ford & Lopatin).

Vilka minns ”Scentless Apprentice” från In Utero? The ”The Guillotine” är då en favorit i repris. Förvånar mig att man inte lagt distortion på rösten. En dissonant, ångestladdat atmosfär och en sångbar 70talsrockmelodi. Riff som klättrar och studsar uppåt och neråt kromatiskt. Väldigt tryckande och spänt och huvudvärksinducerande, inget fel med det, men när det kommer till slutsatsen: ”You know I love my heart” (det kromatiska riffet + diverse oljud) ”/ you have the second part” är det farligt nära att jag inte står ut mer och stänger av musiken för gott. Inte för att kärlek är smärtsamt och allt det där, inte för att ljudvärlden är obehaglig, utan för att det helt enkelt är dåligt. Ett riktigt antiklimax i en låt som bygger på ackumulation.

”Over The Mountain, Down In A Teaspoon” — ja utan att ens se låttiteln kunde jag gissa på att den har med The Flaming Lips att göra — är en bra kontrast till den förut nämnda giljotinen, en liten glädjekick där alla element sitter på plats, en kort triumf över den nu utvecklade huvudvärken, och resten av albumet fortsätter i samma durmelodiska indierockuniversum, en plats som även den mest mainstreamsinnade p3lyssnaren känner sig hemma i nu.

Avslutaren, ”Spaced Out” är självklart färgrann och rolig och glittrande och rymdisk och out-of-this-world utan att nånsin nå högre än den hippa indieklubbens tak. Det sammanfattar gott och väl albumet som helhet.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om The Megaphonic Thrift, musik, skivrecension