För att dölja en mörk familjehemlighet skickade fru Alving iväg sin sjuårige son Osvald för att han inte skulle växa upp med sin drog- och sexmissbrukande far. Tio år efter att fadern dött och återävänder sonen till sin mamma och barndomshemmet efter att ha försökt etablera sig som konstnär i Paris
Men modern är inte den enda som bär på mörka hemligheter.
Det blir, förstås, en krock och Fru Alving bestämmer sig för att berätta sanningen.Ja det blir inte bara en krock utan flera och flera sanningar kommer fram.
Pjäsen har många bottnar. Delar av den, som kritiken mot kyrkans och statens predikan om lag och ordning och om äktenskapets välsignelser kanske inte känns aktuella för dagens publik. Fast kanske ändå. Dagens makthavares hyllning av arbetslinjen har vissa likheter med den pliktmoral som gällde för hundra år sedan. En kvinnas plikt var att stå vid sin mans sida och en man som var otrogen var inte en fallen man, medan en kvinna som hade sex före äktenskapet var en fallen kvinna.
När Ibsen skrev den 1882 väckte den stor uppmärksamhet för att den tog upp tabubelagda ämnen som könssjukdomar (syfilis), incest och aktiv dödshjälp. Dramat tar även upp komplikationer inom fadersgestalten, 1800-talets manlighetsideal och kvinnans rättigheter.
Pjäsen kan dock ses på flera sätt. För mig handlar uppsättningen på Stadsteatern ännu mer om att vi lever med livslögner som förgiftar våra liv är en del. Söners makt över sina mödrar är en av de aspekter som lyfts fram med smärtsam tydlighet för oss som är mödrar till vuxna eller nästan vuxna söner.
Osvald spelas av Kalle Malmberg. Han spelar på mammans kärlek till honom och utnyttjar sitt övertag över henne som bara söner kan. En kvinna kan lämna sin man, men sin son är hon bunden till hela livet. Kalle Malmberg är imponerande: först charmig som en pojkvasker och sedan förrädiskt manipulativ och galen.
Det finns också en klassaspekt. Hushållerskans dotter Regine får växa upp i huset och trots att hon har samma pappa som Osvald behandlas hon hela tiden som tjänstehjon. Osvald vill ha henne, inte för att han älskar henne utan för att han vill att hon ska ställa upp på honom. Han vill ha henne för sin egen skull. Klass- och könsförtryck i ett.
Det var premiären jag såg och det var mycket tydligt att det var premiär. Helena Bergström kom av sig två gånger. Men det gör ingenting i den här slags pjäs, eftersom den bygger på dialoger mellan människor. I livet är dialoger hackiga ibland. Det är inget som förstör känslan, tycker jag.
Däremot tror jag att när föreställningen haft några omgångar på sig kommer den att sitta ännu mer och då kan det bli tio minuter kortare och något rappare. Det kommer föreställningen att växa av.
Framför allt var det de två yngre skådespelarna som imponerade mest i sina roller i premiärföreställningenh: Kalle Malmberg i rollen som Osvald var förföriskt farlig. Katharina Cohen som Regine Engstrand: flirtig och självsäker som bara en ung kvinna kan vara.
Gerhard Hoberstorfer som pastor Manders var lite stel och Christer Fant som Snickare Engstrand kanske lite på gränsen till revybuskis. Helena Bergström som fru Alving var inte helt trovärdig i slutscenerna. Men allt det är sådant som kan sätta sig efter ett par föreställningar. Det är en av de fascinerade saker med teater, att ingen föreställning är en annan föreställning lik. En uppsättning är något organiskt som växer och sker just då, just där på scen.
Regissören Sofia Jupither gör sin tredje Ibsen-uppsättning. Tidigare har hon satt upp Vildanden på Rogaland Teater i Stavanger och Ett Dockhem på Dramaten. Sofia Jupither har bland annat tilldelats ”Heddaprisen” i kategorin bästa regi för sin uppsättning av ”Svevn” på Nationaltheatret i Oslo. Hennes senaste uppsättning på Stockholms stadsteater var publik- och kritikersuccén Vem är rädd för Virginia Woolf? hösten 2008.
Gengångare har satts upp många gånger och kan tolkas på olika sätt. 2002 sattes den upp av Ingmar Bergman med Jonas Malmsjö i rollen som Osvald.
Jag har inte sett den föreställningen, men om jag ska tolka vad Ingegärd Waaranperä på DN skrev om den hade den delvis ett helt annat fokus:
Det har kanske med ålder och erfarenhet och närhet till döden att göra, här hade jag hursomhelst i Osvalds roll önskat en mognare skådespelare som inte bara förmått uppfatta och ge röst åt ångesten och desperationen, utan också vågat närma sig den resignation och ro inför döden som resten av föreställningen med sin försoningsstämning förebådar.
Uppsättningen på Stadsteatern handlar mer om livslögnerna, som jag uppfattar det. Och om manipulativa människor och söners makt över sina mödrar. Fast å andra sidan finns det mycket att hämta hos Ibsen och föreställningen sker också i betraktarens öga.
Eftersom det var premiär var det förstås en hel del kändisar i publiken. Jag såg till exempel Helena Bergströms man, regissören Colin Nutley, som satt på raden bakom. Två rader framför oss satt kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och skådespelaren Rolf Lassgård. Raden framför oss satt Olle Wästberg.
Mer om Ibsen i Wikipedia.
Mer om föreställningen på Stadsteaterns hemsida.
Jag blev nyfiken på skådespelaren Kalle Malmberg och hittade en intervju med honom i Hallandsposten.
Medverkande på scen
Fru Helene Alving Helena Bergström
Osvald Kalle Malmberg
Pastor Manders Gerhard Hoberstorfer
Snickare Engstrand Christer Fant
Regine Engstrand Katharina Cohen
Fotograf: Petra Hellberg
Fler recensioner.
Dagens Nyheter, Kulturnytt, Svenska Dagbladet, Scenbloggen Expressen.
Läs även andra bloggares åsikter om teater, premiär, recension, Helena Bergström, Ibsen
