Faust är en fransk opera av Charles Gounod från 1859 som bygger på Goethes Fausts drama. Den handlar om Faust, som är medelålders och vill ta livet av sig. Han är trött och missmodig. Då kommer djävulen i form av demonen Mefistofeles och övertalar Faust att sälja sin själ. Fausts vinst för sin själ är att få tillbaka sin ungdom och att djävulen lovar att se till att han lyckas ragga på Marguerite. Vackra smycken är en del i att förförelsen lyckas. Det är ju med sådant djävulen i alla tider lyckas snärja människors själar: med saker som glittrar.
Efter några vänder lyckas Faust på sin älskade Marguerite. Men snart lämnar han henne ensam med deras barn i sin mage.
Opera är speciellt. Det är både teater och en alldeles egen musikart. Jag är inte någon operaexpert, jag har sett ett par operaföreställningar i mitt liv. Däremot kan jag hyggligt mycket om teater.
Teatermässigt imponerade föreställningen på mig väldigt mycket för sina scenlösningar. De medverkande karaktärerna fanns med från början i varsitt litet krypin på scenen som var byggd i flera våningar. Det var en elegant scenlösning.
Det var också fascinerande hur musik var en del i handlingen, när mörkrets herre närmade sig kändes det i magen av den dova, smygande, skrämmande musiken.
Den rena fina unga kvinnan Marguerite har en bror som drar ut i krig. Han har ett eget soloavsnitt som är berömt. Det var en bit in i första avsnittet han hade sjungit detta och hela publiken började applådera. Det är så operakännare känns igen. De kan sina operor och vet när de särskilda avsnitten kommer.
Expressens recensent berättar:
Gounod skrev vispigt valsiga danser, söta duetter, schwungiga körer (här bortredigerade) samt arior i växlande temperament som blivit repertoarfavoriter för tenorer, sop-raner och barytoner. Bland slagnumren finns Marguerites juvelaria – en belcantovariant på temat flickor och diamanter, Mefistofeles bacchanaliska marsch om guldkalven där en basbaryton kan exponera hela sitt svarta register samt Faus-ts hjärteknipande tenoraria ”Salut demeure chaste pure” där han tackar naturen för den lika oskuldsfulla som gudomliga Marguerite.
Huruvida sångarna gjorde bra ifrån sig i dessa speciella soloavsnitt kan jag inte bedöma. För det krävs nog Kulturbloggens speciella operabloggare Mogens H Andersson. (Han kunde inte komma den här gången så därför ryckte jag in.)
Det är fascinerande hur en berättelse om människors öden från mitten av 1800-talet kan säga något till människor idag. I Folkoperans föreställning har människorna placerats in i 1900-talet. Den som kan sin Faust kommer också att se en speciella tolkningar av Folkoperan, en del schwungiga körer är borta och det är också några andra ändringar i handlingen. Men det tänker jag inte berätta om, utan det får du själv uppleva om du går på föreställningen.
Vi som var på premiären var på premiär nummer tre, som för övrigt var på den ödesmättade söndagen 19 september. Det är också något som är fascinerande med opera att föreställningarna ofta har flera uppsättningar och därför också flera premiärer. Det gör att ingen föreställning blir den andra lik. Varje trupp skådespelare/sångare sätter sin prägel på föreställningen.
Teatersajten Nummer gav betyg 4.
Mer på Folkoperans hemsida.
Recension i Svenska Dagbladet
Läs även andra bloggares åsikter om Faust, Folkoperan
