Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Jazz

Tips: Den grammisbelönade jazzsångerskan Elisabeth Kontomanou spelar på Jazzens Museum

by

Ett tips från en jazzälskare, kom på mailen. Jag vidarebefordrar det till Kulturbloggens besökare:

Den franska grammisbelönade jazzsångerskan Elisabeth Kontomanou utsågs i december 2009 till Månadens Artist i franska Le Monde Magazine . Hon framträder med sitt band på Jazzens Museum i Strömsholm den 5 augusti.

I bandet ingår bla Gustav Karlström , 24 år, Elisabeths son och en av 2009 års tre Monica Zetterlundstipendiater. Elisabeth som är en av Frankrikes främsta jazzvokalister med internationell stjärnstatus har fått fina recensioner både för konserter och skivsläpp här i Sverige. Det här är första konserten för hennes del på Jazzens Museum.

Elisabeth medverkade den 16 januari i en bejublad och välbesökt releasekonsert på Fasching i samband med sitt skivsläpp av albumet BACK TO MY GROOVE. Nyligen släppte hon SIREN SONG – en skiva som spelades in som livekonsert tillsammans med Elisabeths franska band, sonen Gustav Karlström och Metz symfoniorkester.

Gustav är en mångfaldigt begåvad musiker, sångare, kompositör som inte bara är involverad i jazz utan även i soul, r `n`b, blues mm Han producerar nu sitt första egna album. Gustav står också bakom en del av musiken på Siren Song. Elisabeth Kontomanou – flerfaldigt belönad internationell jazzsångerska som sjungit med storheter som John Scofield, Leon Parker, Michel Legrand, Mike Stern och Toots Thielemans för att nämna några har hela världen som sin arbetsplats.

Hon har tidigare medverkat som gästartist på några konserter i Sverige och ryktet om hennes fantastiska röst har cirkulerat sedan dess i den svenska jazzbranschen.

Nu är det dags för den svenska jazzpubliken att få upptäcka hennes magiska stämma och musik. Sin barndom tillbringade Elisabeth på ett barnhem i Lyon i Frankrike och hon blev själv tidigt mamma. Hennes familj omfattar nu fyra söner, varav de tre äldsta alla är involverade i Elisabeths musikaliska verksamhet. Den näst äldste sonen är Gustav Karlström, ungt musikaliskt stjärnskott som 2009 utsågs till en av Årets Monica Zetterlundstipendiater.

Elisabeth har sina rötter i Grekland och Afrika, men har efter 10 år i New York en stor kärlek och känsla för den amerikanska jazztraditionen, vars sångstil hon har anammat. Hon blev belönad med ’Best Vocalist of 2006″ (Les Victoire du Jazz) i Frankrike. BACK TO MY GROOVE är förutom albumtiteln även namnet på en av sångerna i det album som nu släpps i Sverige. Back to my Groove är en stark berättelse om Elisabeths egna erfarenheter av våld inom hemmets väggar i New York.

Efter att ha flytt hemmet med sina yngsta barn till ett härbärge i New York återvände Elisabeth till Frankrike där hennes musikaliska karriär snart tog ordentlig fart.

Elisabeth Kontomanou har även nominerats till en Django d’Or Award 1999 och hon fick en Grammy 2006. ”She is as soulful as Sarah Vaughan, as smooth and mellow as Dianne Reeves and comes equipped with a fighting spirit as passionate as Nina Simone’s. She is fire and ice, earth and water, innocent and sage.-Christopher Loudon”(JazzTimes magazine).

Lyssna på henne på Myspace: www.myspace.com/elisabethkontomanou

Foto: Philippe Lévy-Stab

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Möte med Svante Thuresson

by


”Sakta vi gå genom stan” är en skön sång med klassisk jazzkänsla. Det var avslutande sången när Svante Thuresson spelade på Kungsträdgårdens scen på lördagsförmiddagen. Men det hängde regntunga moln över Stockholm och rätt höstlika kyliga vindar så rutinerade jazzmannen Thuresson lade till:
– Texten till den underbara sång är skriven av Beppe Wolgers. Men vi får anpassa oss efter vädret och göra den i lite raskare takt.

Trots kylan och den tidiga förmiddagen hade Svante Thuresson och TV4:s livesändning lockat hyggligt stor publik och applåderna visade att Sveriges främste jazzsångare är populär.

Visst måste Svante Thuresson vara den största svenska jazzsångaren idag? Har för sig med sådan pondus på scenen, det märks att han tillbringat mycket tid på scen. Han har varit artist i mer än 50 år.

Kulturbloggen fickprata en stund med honom backstage i logen efter spelningen.

TV4:s sändningar på Kungsträdgården är en del i LOVE Stockholm, då staden i två veckor fylls av arrangemang inför kronprinsessans bröllop och lördagen gick lite extra i tecken av Stockholm. Svante Thuresson är då ett utmärkt val, han måste vara en av få ur-stockholmare. Han är född i Vasastan i Stockholm och har i stort sett bott i Stockholm det mesta av sitt nu 73-åriga liv.

– Jo, jag är väl lite av ur-stockholmare, säger han. Både mina morföräldrar och mina farföräldrar är från Stockholm. Stockholm har alltid varit utgångspunkten i mitt liv.

Fast han har bott en del perioder på andra platser, som i Göteborg. Dessutom reser han i sitt jobb väldigt mycket. Det är spelningar på festivaler och konserter hela tiden. Han har fyllt pensionsålder men har inga planer på att sluta turnera eller sluta med musik.

– Det är det roligaste jobbet man kan ha, säger han. Jag har inte en tanke på att pensionera mig. Jag får göra det bästa jag vet, reser jämt och träffar musiker och lär mig alltid något nytt.

Han började som trummis. Redan som 17-åring hade han sitt första proffsjobb som musiker, då han reste på turné med ett showband med jazzmusik i botten, med den danske kapellmästaren Sören Kristensen.

Att det blev trummor var lite av en slump.

– Jag började spela i band med kompisar och så råkade det väl behövas någon som tog trummorna, säger han.

Sedan dess har Svante Thuresson spelat och sjungit i många olika sammanhang: med Gals and Pals, varit med i många TV- och revyframträdanden i bland annat AB Svenska Ords produktioner och i Povel Ramels Knäppupp-revyer. Han har medverkat i flera melodifestivaler, bland annat då han tillsammans med Lill Lindfors Sverige blev tvåa i Eurovision Song Contest 1966 med låten Nygammal vals.
Under flera år skrev han flera låtar som låg på Svensktoppen under slutet av 1960-talet samtidigt som han parallellt spelade in material av mer ”seriös” karaktär inom soul- och jazzfacket.

Han har många minnen från sitt rika artistliv och pratar med stor värme om samarbetet med Hasse & Tage.

– Hasse & Tage var de bästa arbetsgivarna man kan ha, säger han. De såg till att vi hade kul och de hade kul själva. De överraskade oss med positiva grejer hela tiden.

Han tar upp ett exempel:
– Som när vi hade dubbelföreställningar på lördagar. Alla som haft det vet hur segt det kan vara att tända om till den andra föreställningar. När vi kom ut i pausen kunde vi mötas av att de plötsligt hade dukat fram i samlingsrummet.

”Du ser en man” är en av de många sångerna han skrivit. Jag frågar vilken av sina sånger han själv gillar mest.

Om han skulle plocka fram sina topp 3-vilka skulle det bli?
– Nej, det går inte, svarar Svante Thuresson. Det beror på dagsformen. Det är olika faser i livet och olika skeenden.

Jag frågar vad han idag, mer än 40 år senare, tycker om ”Nygammal vals”, den sång han och Lill Lindfors blev tvåa med på Eurovision Song Contest.

– Det är en bra sång, en annorlunda låt. Det var den redan då och det är den fortfarande.

För den som vill höra mer från Svante Thuresson är det säkert en bra nyhet att höra att han är på väg in i studion för att spela in ett nytt album. Senast var för två år sedan då han gav ut ett album med duetter. Nu blir det svensk musik.

– Vi har inte bestämt allt, men vi vet vad vi vill få fram, säger han.

Svante Thuresson finns rätt utförligt beskriven på Wikipedia, fast det visste han inte. Ingen får lägga in uppgifter om sig själv i Wikipedia. Däremot har han inga hemsida. Den som vill höra honom live får hålla utkik i sin lokala tidning efter annonser.

– Min publik brukar hitta mig ändå, säger han.

Enligt Wikipedia har han gått från jazz till svensktopp och sedan tillbaka till jazz och sedan tillbaka till mer svensktoppsstil. Men det han spelade i Kungsträdgården var mer jazz.

– Jazzen finns alltid kvar i botten, säger Svante Thuresson. För mig är det enda bästa musiken. Det är den som görs precis i det ögon den görs. Jazz är så direkt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bilder från Jazzfestivalen 2010

by

Kulturbloggens extra duktige fotograf var på plats under Jazzfestivalens sista dag och har här några bilder. Men från Missy Elliotts spelning kommer inga bilder för hon förbjöd nämligen fotograferna att plåta. Om fotograferna skulle ta bilder måste de stå och trängas bland publiken och riskera att bli knuffade hit och dit. Ja det säger sig själv att Missy Elliott och hennes rådgivare inte har minsta förståelse för under vilka förutsättningar fotografer kan fånga bra bilder.

Hon fick ju för övrigt inte någon bra kritik av DN, heller.
Strage skrev:

Kalla mig gammaldags men det känns ovärdigt att en festival för jazz – en genre som uppmuntrar musikalisk skicklighet – avslutas av en artist som mimar till sina låtar. ”Who’s house is this?” ropar Missy Elliott i högtalarna när mikrofonen inte ens är i närheten av hennes mun. Hon rappar visserligen ibland – med andfådd röst – men inte över instrumentala versioner, utan de vanliga låtarna, med sin egen röst i bakgrunden. Souliga nummer som ”All n my grill” är helt förinspelade.

Kulturbloggens gästbloggare på Jazzfestivalen, Anne Skaner, föll däremot pladask för Missy Elliott.

Fler bilder finns på Anders Löwdins hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Intervju med Lena Åberg Frisk, festivalgeneral, om att skapa ett nytt festivalformat och krocken med bröllopet

by


Det tar tid att skapa en ny jazzfestival eller rättare sagt ett annat format. Årets festival är en kompromiss, julidatumet har inte fungerat och den tid man ville ha, krockade med kungabröllopet. Lena Åberg Frisk, festivalgeneralska för årets Jazzfestival tillika VD för Fasching, är ändå relativt nöjd.

-Jazzfestivalen är för stockholmarna och i juli är de borta. Nästa år läggs festivalen veckan innan midsommar. Det är olyckligt i år, det medger jag.

Skolavslutningar, Love Stockholm.
Hon tror ändå att den publik som besöker festivalen inte lockas av de andra arrangemangen, jazzfestivalpubliken är speciell.

Det nya i årets festival och som skall byggas vidare på är familjesatsningen. Hela familjen ska kunna gå på jazzfestival och barnen ha sin egen vrå på området. Det är viktigt att kunna gå tillsammans och att det finns utrymme för barnen, tycker Lena som själv är småbarnsförälder.

Försöket att flytta datum väckte diskussioner bland dem som jobbat på festivalen i flera år liksom en del besökare, ingen tror riktigt på att det handlar om att locka stockholmare som är orsaken. Lena vidhåller att det faktiskt kommit önskemål från just stockholmare på semesterflykt om att ändra datum.

Tja det handlar ju inte om att ändra ett vinnande koncept direkt, festivalen har problem att gå runt ekonomiskt och publiksiffrorna har varit ungefär desamma genom åren. Och det senare, oberoende vilka artister som festivalen haft.

Ekonomin är troligen en större stötesten än vad festivalarrangörerna vill medge, det var inte bara jag som talade om no budgetfestival och på frågan om hur många biljetter som sålts svävade Lena på målet och sa att det är för tidigt att tala om detta. Konceptet bygger på stegring. Torsdag kväll uppvärmning och lite mjukstart, fredag lite mer och lördag grande final med bland annat Missy Elliott.
?Vi jobbar med en realistbudget?, säger Lena.

Fyra dagar har krympts till tre, men det innebär inte färre artister än tidigare enligt arrangörerna, det motsvarar ungefär 2008 års festival. Att antalet dagar minskat hör ihop med att programmet blivit tajtare.

Två huvudscener bredvid varandra, tar bort döda minuter mellan de olika banden, på en festival måste det hända saker, det måste vara festivalstämning, säger Lena.

Så kommer vi in på artisterna, hur pass publikdragande är de egentligen. Saknas det inte namn och musik som kan locka bredare publik.

Lena skakar på huvudet och säger det tycker du väl ändå inte. Vi har faktiskt en väldig bredd, Tensta Gospel Choir med Jenny Wilsson är väl breda och Kool&The Gang, de spelar ju allt och många ungdomar lyssnar på dem. Miss Elliott. Michael Ruff ringde själv och ville vara med på festivalen, så jag tycker nog att vi har bredd. Därtill nämns Courtny Pine, Avishai Cohen, som har sin publik men för den som inte har musik och jazz som det enda intresset räcker det inte, oberoende hur bra den än är.

Stockholm Jazzfestival får, sett till övriga Skandinavien inga bidrag alls. Stockholm Stad bidrar i år med 600 000 kronor. Ändå påstås kulturborgarrådet älska musik. Det skall jämföras med Köpenhamn där det handlar om miljoner i bidrag. Flera tunga Sponsorer hoppade av i år och återfinns på Love Stockholm. De nya ägarna av Jazzfestivalen lägger enligt Lena Åberg Frisk in mer pengar än Stockholms Kommun och Landstinget tillsammans.

Årets festival har valt att sänka biljettpriserna, infört ungdomsrabatter och fri entre för barn upp till 11 år.

– Biljetterna har varit för dyra tidigare, säger Lena, området erbjuder så mycket mer inte minst kulinariska händelser och det måste finnas pengar över för att kunna njuta också av maten om man så vill.

Festivalledningen är öppna för alla önskemål det som hindrar är pengar. Melody Gardot hade kunnat varit given, men det hade kostat den största delen av de pengar som finns till artister. Jeff Beck är ett annat namn där är det inte pengar utan snarare tajming. Om Lena Åberg Frisk fick en miljon, skulle de oavkortat gå till artisterna för att höja nivån men behålla så låga biljettintäkter som möjligt.

Stockholm Jazzfestival är en omtyckt scen för musikerna, men Stockholm slåss inte bara med den egna ekonomi utan också i konkurrens från andra festivaler där det kanske finns mer pengar.

Jazzfestivalen kämpar för överlevad, årets festival betraktas som en omstart i kombination kompromiss. – Jag vill bygga festvalen sten för sten, säger Lena Åberg Frisk, vi måste våga prova nya metoder.
Lena tycker en önskelåda, vilka artister besökarna vill se på Skeppsholmen, är bra. Facebooksidan kan komma att bli en del av detta önskanden.

– Vi tar emot önskemål, sedan återstår att se vad som kan realiseras.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Jazzfestivalen dag 2

by

Festivalen står inför en omdaning, det som är i år är en tillfällig lösning. Lena Åberg Frisk festivalgeneral är medveten om krockar med Love Stockholm, kungabröllop och andra händelser som konkurrerar med årets Jazzfestival.

Men publiken som älskar Courtney Pine, China Moses och Avishai Cohen hittade till Skeppsholmen. I den regntunga kvällen blev det verkligen minnesvärt. Courtney Pine som briljerar med sina saxofoner, fullkomligt respektlöst hade publiken i sina händer. Hoppa 30 gånger och slå mitt konsertrekord, ropade Courtney och fick ung som gammal att hoppa om än inte 30 gånger.

Courtney Pine lekte med kända melodislingor som snabbt gjordes om till egna improvisationer, snabbt skiftande mellan alt- bas och sopransaxarna. Hur sjutton hann han andas, har aldrig hört en blåsare som lyckas hålla en ton i nästan sex minuter utan andhämtning.

Courtney Pine omgav sig med ett gäng ärrade och duktiga musiker, mest minnesvärd blir violinisten Omar Puente som tillsammans med Courtney gjorde en minnesvärd låt med temat hämtat från zigenarmusiken.

Sedan tröttnade Courtney Pine på scenen och sprang ut bland publiken blåsande på sin sax, tog i hand, dansade och helt klart njöt av det gensvar han fick från festivalpubliken. Jag älskar Stockholm ropade Courtney innan han avslutade med tre extra insatta låtar en bra bit över den utsatta sluttiden.

Courtneys pianissa är ett måste, Zoe Rahmans tajming och musikaliska intimitet med Courtneys saxfonspel var strålande. Enligt kännare var Courtney på ett osedvanligt bra humör, i annat fall hade knappast publiken fått njuta av en förlängd konsert.

Kvällens andra höjdpunkt var Avishai Cohen med sitt nya musikprojekt, Aurora. Avishai har gästat festivalen tidigare och har ett förflutet bland annat med Chick Corea. Kan en musiker älska med instrumentet, ja Avishai kan det. Han och basen har ett förhållande så tight att ingen kan komma emellan dem. Avishai har också övergått till en mer melodiös musik, vilket han förklarar senare vid presskonferans att är en del av hans utveckling. Att Avishai är en ypperlig kontrabasist vet troligen musikvärlden redan, men att han dessutom sjunger riktigt bra och med inlevelse var nytt. Det mesta av hans sjungna låtar framförs på hebreiska, men vi hörde också ett par låtar på ett utdöende språk, Landino och en intim sololåt på spanska som en hyllning till Sousa Mendes som hjälpte judiska flyktingar att lämna Franrike 1940.

Avishai hämtar sin egen musikaliska inspiration hos Bach. Det som finns där uppfyller alla krav på musikalitet, intellekt och känsla, säger Avishai som vill vandra i musiken från kammarmusikens välkammade arrangemang till funk och jazz.

Vid en efterföljande presskonferens berättade Avishai om sin musik, men många frågor kom att handla om Israel. Inte minst då han valde att flytta tillbaks till Telaviv efter åren i New York. Det är inte roligt att vara israel i dag, säger Avishai som helst såg att den regering som nu är lämnade plats för visionära unga krafter. Palestiniernas problem idag är en konsekvens av Hamas och en oförsonlig konservativ israelisk regering, säger Avishai som önskar att han en dag kan spela för både palestinier och araber. På mina konsert runt om i världen träffar jag araber som säger att de älskar min musik, men som läget är idag kan jag inte som boende i Israel spela i något arabland.

En kommande stjärna är Jasmine Kara. En liten späd, tjugoettårig tjej med iranskt ursprung som sjöng eftermiddagspubliken från kyla till värme. Jasmine kommuncerade med publiken både genom sin musik och sitt mellansnack. Jasmines väg som artist ligger inte i att fastna i ett fack, hon kommer att röra sig ledigt mellan mer poppiga toner som till blues och jazz och utan problem. Inom kort kommer hennes första skivsläpp Blues Ain´t Nothing But A Good Woman Gone Bad, det passar bra in på henne. Jag gillade också att Jasmine hade två manliga körare men det är mer mitt eget egos jämställdhetsfixering som talar där.

Titeln på Jasmines skiva passar bra in på nästa kvinnliga artist China Moses som omgav sig med en kvartett franska musiker. China Moses valde att göra kvällen till en hyllning till Dinah Washington som var en av de stora jazzsångerskorna och inte för inte kallades The Queen of Blues and Jazz.

China pratar mycket och berättar ingående små anekdoter kring Dinah och hennes liv och ibland får man nästan känslan av att hon berättar bara ?för mig?. China kan göra en stor scen intim och nära. På slutet av konserten sätter hon sig helt enkelt på scenkanten och sjunger för publikens kvinnor om hur det är att vakna upp en morgon och undra ?vem är detta?. Det är då man lovar sluta röka, dricka och betala räkningarna i tid, säger China.

I kväll lyssnar jag på Wayne Shorter, som måste ha funnits hur länge som helst, minns inte ens hur gammal jag var första gången jag hörde honom. Jag kröner aftonen med Miss Elliott som gör sitt första turnéstopp i Stockholm.

Relaterat om jazzfestivalen:
Dagens Nyheter 1 och Dagens Nyheter 2 och Svenska Dagbladet. och Dagens skiva.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,