Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

debatt

Miljardär vill jobba gratis åt Socialdemokraterna

by

Roger Akelius, själv bosatt på Bahamas, vill göra det lättare för svenskar att lyckas i livet. Han skriver på DI Debatt att han vill jobba gratis Nya Socialdemokrater för att definiera ett framtidsprogra . Tyvärr går det inte att direktlänka till debattartikeln, DI-sajten är uppbyggd i det uråldriga systemet med frameset där allt har samma länk, förstasidan.

Ett rättvist samhälle innebär enligt honom inte att ”alla ska få det lika dåligt, utan att alla får det lite bättre”.

Dagens PS berättar också om det, och dit går det att länka.

”Sveriges framtid handlar inte om förmögenhetsskatt, feminism eller anställningstrygghet in absurdum. Kampen mot företagare är lika föråldrad som reklam för en faxmaskin”, skriver Akelius i Dagens Industri.

Han konstaterar att solidaritet och jämlikhet inte kräver ”en statlig, extremt dyr arbetsförmedling”. Hellre att pengarna går till löner och löneökning inom vård och omsorg, menar Akelius.

Akelius kan ha lite att lära åt de högavlönade män inom finanseliten som trots att det varit finanskris fått rejäla inkomster. Svenska Dagbladet har granskat hur finanseliten gått som vinnare ur krisen:

SvD Näringsliv granskade 48 namnkunniga direktörer inom finanssektorn. Mest av alla fick Marcus Wallenberg, ordförande i SEB, 19,5 miljoner. 6 miljoner kommer från ett lönsamt uppdrag i familjens förvaltnings bolag, drygt 6 miljoner kommer från Marcus Wallenbergs olika styrelseuppdrag och ytterligare 6 miljoner kommer från försäljning av aktier och optioner.
Hans kusin Jacob Wallenberg hade ett något sämre år utan att för den skull ens vara i närheten av ett dåligt inkomstår – 11 miljoner blev hans slutlön. 2009, detta krisår när flera av Wallenbergsfärens egna industribolag minskade personalen och kämpade under hård press drog de två kusinerna alltså in 30 miljoner kronor.

Granskningen visade även att de i dag utskämda topparna kring HQ Bank lyfte sina löner rejält mellan 2008 och 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En stor bugg i Försäkringskassan

by

Att svårt sjuka människor riskerar att kastas ut från Försäkringskassan är ovärdigt ett modernt samhälle. Men det finns flera andra stora buggar i det nya systemet för Försäkringskassan. Experter på sjukförsäkringen pekar på några av de grövsta misstagen i systemet, i en debattartikel i DN.

Det tar upp hur Försäkringskassans regler delar in människor i ett A-lag och ett B-lag bland de sjuka. Eftersom riktlinjerna inte accepterar individuell bedömning utan har slagit fast vilka sjukdomar som ska anses vara svårare än andra öppnar det givetvis för en mängd felaktiga bedömningar. Det är inte sjukdomen i sig som avgör hur svårt drabbad en människa är, utan hur den har drabbat personen som är sjuk. Men det tas inte hänsyn till i Försäkringskassans riktlinjer.

Men det kanske allra sjukaste är regeln att en svårt sjuk människa som varit sjuk i ett år ska testat utifrån hela arbetsmarknaden. Om en människa har en sjukdom som gör att han/hon inte kan stå upp utan måste sitta i rullstol och han/hon jobbar inom långvården kan Försäkringskassan ändå bestämma att personen inte ska få sjukpeng. Han/hon skulle ju kunna jobba som vakt på högskoleprov där han/hon kan sitta ner.

Experterna skriver i debattartikeln:

Hur arbetsmarknaden faktiskt ser ut eller vilka krav som ställs på arbetsmarknaden har inte berörts i lagstiftningen. Inte heller framgår om den enskilde ska kunna försörja sig på arbetet eller om bedömningen kan göras mot tillfälliga arbeten, som till exempel att vara skrivvakt på universitetet. Det som däremot framgår av lagstiftningen är att de arbeten mot vilka rätten till ersättning bedöms, inte behöver finnas tillgängliga för den enskilde. Det räcker att ett sådant arbete kan finnas. Så frågan är: Hur fiktiva får arbeten vara innan de inte längre finns på den reguljära arbetsmarknaden?

Ett arbete består av en mängd olika arbetsuppgifter och hur dessa arbetsuppgifter sätts samman varierar över tid, även inom ett och samma företag. Inom företag finns i många fall arbeten som anpassats för en redan anställd som drabbats av långvarig sjukdom, till exempel vissa typer av lagerarbeten. Dessa arbeten finns inte tillgängliga för personer utanför företaget och frågan är om dessa arbeten ska anses som ”reguljära”.

Försäkringskassan kan alltså bedöma att en svårt sjuk skulle kunna utföra någon form av arbete någonstans, trots att det är hur orealistiskt som helst att den sjuke skulle bli anställd.

Det är en stor bugg i Försäkringskassan.

Eller så är lagstiftarna så okänsliga för hur människor drabbas och har total brist på empati och medkänsla.

Martin Moberg har också bloggat om detta, liksom Ett hjärta rött och Röda Malmö och Feel in the blog.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skiljelinjen tydlig mellan blocken i kulturpolitiken

by


Att skatterna sänkts är en del i kulturpolitiken, menade Moderaternas kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.
På torsdagen arrangerades den första kulturpolitiska debatten inför publiken mellan nuvarande högerregeringens kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och den socialdemokratiske utmanaren om ministerposten för kulturen, Leif Pagrotsky.
De två möttes i en livesänd debatt i P1 för några dagar sedan men det här var första debatten inför valet där de möttes inför publik.

Debatten hölls i mysiga Bio Rio i Stockholm och arrangörer var den folkrörelsebaserade kampanjen Konst åt alla, som drivs av Folkets Hus och Parker, Våra gårdar samt Bygdegårdarnas Riksförbund. Just frågan om vad som ska hända med Konst åt alla, som sedan 1977 gett samlingslokalerna möjlighet att köpa in samtida konst, fick förstås lite extra uppmärksamhet i debatten.
”Konst åt alla” jobbar för att alla ska ha möjlighet att möta samtidskonsten.

– Kulturen är ofta politikernas scenografi, men hur vill ni politiker göra kulturen tillgänglig i hela landet? frågade debattledaren Gunno Sandahl, kulturchef på Folkets Hus och Parker.

Lena Adelsohn Liljeroth svarade givetvis med den regionalisering som högerregeringen tagit beslut om för kulturpolitiken. Hon tog också upp Skapande skola-projektet.

Leif Pagrotsky tog upp hur kulturen spelar en större roll i våra liv än någonsin tidigare.
– Det är dags att kulturen får större plats i politiken, sade han och påpekade att kulturen måste finnas med i statens budget.

Ett av hans förslag för kulturen handlar om högskolor:
– Kultur är intimt förknippad med humaniora. Jag vill att humanistisk bildning och forskning ska ha större plats på högskolor.

Pagrotsky tog också upp hur attityden till kultur och bildning går i arv.
– Vanan att läsa, se teater går i arv. Det är vår uppgigt att se till att de som får dessa vanor breddas, att fler får till vana att tillägna sig kultur.

Här går en tydlig skiljelinje mellan de två blocken.
Moderaternas kulturminister envisades med att skattesänkningar är en del i kulturpolitiken.
– Att sänka skatter så man har råd att investera i konst gynnas kulturen, menade hon.

Suck. Jag undrar vilken värld hon lever i? Även om jag fått jobbskatteavdrag är möjligheten att jag ska kunna investera i konst långt från min vardag och ljusår från den värld de människor jag känner lever i.

En inte full så ideologisk skillnad handlade om museer.
Pagrotsky vill öka tillgängligheten och vill att massor av de samlingar som idag finns i arkiv ska kunna visas på museer runt om i landet.
Han vill bygga två nya museer i Stockholm: En designmuseum och Nobelmuseet.
Lena Adelsohn Liljeroth vill absolut inte bygga fler museer i Stockholm. Ska det bli nya ska de placerar ute i övriga landet.

Lena Adelsohn Liljeroth har som kulturminister en kamp att driva för kulturen bland sina partikamrater. För ett tag sedan var Timbros Thomas Idergard medförfattare till en debattartikel som förfasade sig över att landstingens kulturprojekt slukar miljarder varje år.

– Kultur är en del av välfärdens kärna och inte pynt som Timbro pratar om, sade Pagrotsky.

Relaterat:
Dagens Nyheter 1 och Dagens Nyheter 2.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

–

Två nya debattsajter lanseras samma dag och konkurrerar med Newsmill

by

Svenska Dagbladet har lanserat en opinionssajt berättar SvD.

Tanken är att SvD Opinion ska ta till vara på läsarnas engagemang och låta det spela en framträdande roll på sajten.
Läsarna har möjlighet att kommentera artiklar och rösta i läsarundersökningar. Och Anders Haraldsson kommer också att lyfta några inlägg varje dag i högerspalten på sidan.

Låter i mina öron som en rätt dålig konkurrent om det är allt var läsarna/besökarna kan göra.

Dagens Arena lanserar också en Newsmill-konkurrent och berättar om detta i ett pressmeddelande:

Dagens Arena startar från och med i dag en debattsida. Tanken är att utgöra ett alternativ till alla de etablerade och stora debattsidorna, både i tryckta medier och på nätet.

Den nätbaserade tidningen Dagens Arena, med beteckningen oberoende, radikal och progressiv, vill erbjuda ett debattforum till dem som refuseras av stora tidningar som DN och SvD. Dagens Arenas debattsida ska även vara ett alternativ till dem som inte vill skriva på Newsmill.

– Tanken med debattsidan är att erbjuda en seriös debattplats till dem som vill ge sin syn på viktiga frågor som rör politik och samhälle, men som inte värderas som nyhetsmässiga av de stora tidningarna, säger Nisha Besara, chefredaktör för Dagens Arena.

Det är bra med fler debattsidor. Absolut. Och jag hoppas att åtminstone Dagens Arena utvecklas mer så den på allvar kan konkurrera med Newsmill.
Men då krävs det mer än att publicera debattartiklar på samma sätt som traditionella medier alltid har gjort. Newsmill har ändå mer än så: där kan i stort sett vem som vill skriva en debattartikel.

Första debattartikeln
http://dagensarena.se/debatt/hans-dahlgren-vardvalet-okar-jamlikheten/

Men så mycket till Newsmill-konkurrent är det inte i nuläget.
Trots allt nobbar Newsmill ingen. Vem som vill kan ju skriva ett debattinlägg på Newsmill. Sedan är bara hur synligt det blir där.

Dagens media har också berättar om Dagens Arenas nya satsning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sociala medier på väg att kramas bort?

by


Sociala medier skulle kunna vara ett underbart verktyg för demokrati. Genom sociala medier kan människor utbyta tankar, idéer, lyssna på varandra: kommunicera.

När gammelmedier omfamnar sociala medier blir det till 99 procent samma slags envägskommunikation som de alltid ägnar sig åt: redaktionellt utvalda personer får uttrycka sig i bloggverktyg. Men ingen lyssnar på kommentarerna, ingen bryr sig om att kommunicera med de blogginlägg som dyker upp som trackbacks.
Enda skillnaden för en journalist när han skriver ett inlägg i ett bloggverktyg mot när han/hon skriver en annan artikel är att blogginlägget görs snabbare och slarvigare.

När politiska organisationer nu omfamnar sociala medier och hyllar dem är det också som megafoner. De skickar ut information till sina partitrogna bloggare som för politiker vidare. Det är i och för sig inte så konstigt: många politiska bloggare tillhör ju någon ideologisk inriktning och står till stor del för samma som partierna.
Det är egentligen inte något problem att politiska bloggare får bra relationer till sina partier.
Det som är problem är däremot att det högst upp i toppen på organisationerna inte lyssnas på vad som kommer fram.

Sociala medier ger ju en enorm möjlighet att fånga upp vad som sägs och tänks och känns ute bland medborgare och gräsrötter.

Sociala medier-konsulten Brit Stakston tar upp dessa frågor i en debattartikel i Expressen där hon bland annat skriver:

Men politiken famlar fullständigt. Detta trots att nätet faktiskt bär på möjligheten att vända de dalande medlemssiffrorna.
Den styrka som finns i det kollaborativt skapade missas totalt av samtliga partier i dag. Nätet ger politiken möjligheten att synliggöra och uppdatera den demokratiska processen. Lägg kraft på det i stället för att räkna antal följare på Twitter eller medlemmar i Facebookgrupper. Fångar inte partierna upp detta blir de till valrörelsen 2014 lika ointressanta som hästdroskan var efter att bilen kom.

Jag pratade om detta redan när jag jobbade inom en stor organisation med stort politiskt engagemang. Jag ville att vi skulle använda bloggar och diskussionsforum för att lyssna på medlemmarna, inte för att pumpa ut budskap till dem. Jag ville att vi skulle tro på att våra medlemmar har något att ge, att de kan tillföra något. Det är ju trots allt för medlemmarnas skull en organisation finns.
Tyvärr finns det alltför mycket toppstyrning inom de flesta större politiska organisationerna och alltför lite tilltro till medlemmarna.

Men, men, men …

Det finns ett hinder: läs kommentarerna under artiklar i tidningar. Tyvärr är det mycket mycket mycket skräp.
Många människor häver ur sig saker under anonymitetens täcke.

Detta får dock inte hindra oss. Sociala medier är ett verktyg för ökad demokrati.

Peter Andersson har också bloggat om Stakstons debattartikel:

Bloggens hela tanke borde älskas i en levande demokrati: att var och en kan skriva ner vad som helst, ge uttryck för vad man vill. Är det läsvärt, är det viktigt och är det trovärdigt eller ej, ja det avgörs av läsaren. Och helst i en dialog mellan skribent och läsare. Ska man hårddra det så är det här fullständigt egalt om det är ett kommunalråd eller en helt fristående tänkare som skriver. Det är läsaren som bestämmer i båda fallen. Här gäller det också att se upp: även om de politiskt engagerade som skriver är ganska många upplever jag ibland en stämning att de ”riktiga” är de som står utanför alla partiled. ”Kan tycka och skriva vad man vill”. Ingen tar ifrån någon den rätten. Men det innebär också att den som har engagemanget i ett parti måste mötas med samma respekt som ”andra”.

Opassande har också kommenterar debattartikeln:

Politisk förankring kan idag vara på riktigt, om vi vill det. Vi är mitt i en förändring där politiker antingen kan välja att vara med eller bli lämnade. Politik handlar ju om människorna, inte om politikerna. För politik är inte något som ska appliceras på folk, det uppstår naturligt där människorna finns.

Sociala medier på väg att kramas bort? Är det så? Kommer toppstyrning och traditionella medier tillsammans att krama bort sociala mediers sprängkraft?

Fler som tagit upp artikeln: Pär Henriksson.