Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivrecension: Barr – Atlantic Ocean Blues

by

Band: Barr
Album: Atlantic Ocean Blues
Betyg: 3
Release: 25 april 2012

Många gånger har jag upprörts över recensenter som ägnar en halv A4 åt att totalsåga en skiva för att sedan konstatera att “… men egentligen så ogillar jag ju all sorts [infoga valfri musikgenre]”. Idag ska jag själv försöka ge rättvisa åt en skiva som inte riktigt är min genre, men inslag av country och psychedelica, men som jag allt tyckte förtjänade en chans.

“Barr” är ett kvartett, fyra män som är yngre än jag hade föreställt mig, från Stockholm och Finspång. Patrik Andersson, sång, gitarr och låtskriveri, har tidigare spelat i bl.a. Moneybrother. Bandets första skiva, “Skogsbo is the place” från 2008, spelades in i ett övergivet torp; med “Atlantic Ocean Blues” ville bandet ta ett nästa steg, kliva in i en riktig studio, komma närmare sin egen sound och hylla “havet, solen, rymden och musiken som färgats av dessa element”.

Atlantic Ocean Blues är en värdig uppföljare till debutskivan. Från Skogsbo har musiken flyttats ut till Atlantiska havet och Korea, låtarna rymmer berätteler om naturupplevelser, människor och scener ur krig i fjärran länder. Det är elgitarr, mycket sång i många lager, stora trumman, repetitiva långa slingor, och melodier och sound för mina tankar till både Neil Young, 70-tal och Dungen, fast (tyvärr?) med mindre flöjt. Låtarna är täta, rena, stämmiga; sounden avrundad, men många låtar lever också något av ett dagssländeliv: de är vackra i det ögonblicket jag lyssnar på dem men lyckas inte riktigt stanna kvar efteråt.

Att bandet, som de själva nämner, “la cello, harmonium och tvärflöjt åt sidan” var säkerligen ett medvetet val och resultatet i bandets anda. Årets skiva har lyfts upp, den är vidsträckt och slät, men känns också mindre personlig och mer som en skiva att ha i bilen. På så sätt är den inte bara en uppföljare, utan även en pendant till debuten som var “nära inpå”, raspig och sårbar, och betydligt mer folkig än jag hade vågat föreställa mig (och där var vi ju nästan tillbaka i mina hemtrakter). Den genuiteten, känslan av att vara med i torpet, saknas, och lyssnaren har flyttats på betraktaravstånd, men även detta ett val, antar jag.

“Atlantic Ocean Blues” är en skiva som bärs upp av tre markanta låtar, resten har små höldpunkter men fungerar mer som kuliss. Skivan lever kanske inte upp till de förväntningarna som bandet bygger i sin egen beskrivning (man borde aldrig prata om att skapa något helt eget…), men sett för sig är den välgjord och rätt så vacker!

Bästa spår: Atlantic Ocean Blues, The Mountains, Yalu River Song

Text: Elisabeth Schriefer

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Turnépremiären med The Soundtrack of Our Lives på Pustervik i Göteborg, bilder

by

The Soundtrack of Our Lives
Pustervik, Göteborg
27 april 2012

The Soundtrack of Our Lives, TSOOL, hade premiär på sin avskedsturné i Pustervik, i Göteborg.
Vår fotograf Peter Birgerstam var på plats. Han hälsar att både band och lokal levde upp till högt ställda förväntningar.

> Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Ebbot, sångaren i TSOOL? Läs den här.
> Här är Kulturbloggens recension av albumet Throw it to the universe.

Spelningen på Pustervik fick betyg 4 av Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Steve Forbert på Nefertiti i Göteborg, bilder

by

I skuggan av smygpremiären på nya Pustervik spelade gamle hjälten Steve Forbert på Nefertiti på torsdagskvällen den 26 april 2012. Lååång startsträcka, men när han väl började ta både sig själv, publiken och sina låtar på allvar var det riktigt bra. Och gamla Romeo’s Tune är fortfarande det bästa han gjort. Även om den fick tuff konkurrens av den ännu äldre Grand Central Station.

Text och foto: Peter Birgerstam

Filmklippet är inte från torsdagskvällen men ger ändå en känsla av hur det kan ha låtit.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Love Antell – Gatorna tillhör oss

by

Artist: Love Antell
Titel: Gatorna tillhör oss
Betyg: 4
Släpptes 25 maj 2012

”Gatorna tillhör oss” – Love Antells solodebut är ett album som ger mig energi, ger mig kamplust och gör mig både arg och glad samtidigt. Hans texter är poetiska i samma tradition som poeten Jenny Wrangborg, de skildrar båda nutidens klassamälle och de människor som slås ut eller aldrig får chansen att komma in i samhället.

Jenny Wrangborg skriver också i pressutskicket inför skivan:
Sverige glöder utanför mitt fönster, tonerna från stereon kastar mig tillbaka genom livet. I Love Antells texter har jag kunnat spegla mig, möt mig egen blick i orden, upptäcka sånt jag inte sett förut. I storköket i Göteborg dånade ”16 ton” över köksslamret, i Kristianstad värmde musiken min 17-åriga kropp när Antells poesi tog sällskap med oss när vi försökte färglägga betongen. Nu tonsätter ”Gatorna tillhör oss” ett lätt regn över Stockholmsnatten. Pulserar ut genom fönstren där motorvägarna sträcker ut sina armar mellan köpcentrumen och vår tids änglar susar fram längs E4:an. Från en balkong i Bredäng kan man höra tunnelbanetågen accelerera rakt ini våren och genom Love Antells ögon ser vi världen klarare. Revorna genom den här staden, sprickorna i det här landet. Ett samhälle som glömt vad ett samhälle är, där allt gemensamt monteras ner och biblioteken ger plats åt nattöppna ym.
Då kan fyra minuter popmusik säga mer om Sverige än alla rapporter om barnfattigdom.

Behöver egentligen mer sägas om det underbara albumet ” Gatorna tillhör oss” som växer för varje lyssning. Jag hittar mer och mer i texterna och mer i musiken.

Love Antell, sångaren i bandet Florence Valentin, är inte bara en bra sångförfattare, han är en duktig gitarrist. Han har ju varit gitarrist i Persson Pack, till exempel.

I öppningsspåret, ”Ormberget”, inleder han med sitt känslofyllda gitarrspel.

Albumet innehåller en bra blandning också med några mer punkiga spår och några mer eftertänksamma. Det är ett album att lyssna på om och om igen och där flera av spåren kommer att bli bra för publiken att sjunga med i på sommarens spelningar.

[spotifyplaybutton play=”spotify:album:5J3bD2tzyHMiELErfPu4fB” view=”coverart” size=”500″ sizetype=”width” theme=”white”]

Relaterat:
Intervju med Love Antell i Kulturnyheterna och betyg 4 för Gatorna tillhör oss i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Michael Kiwanuka på Kägelbanan, recension

by

Michael Kiwanuka
Förband: Jake Bugg
Kägelbanan, Södra Teatern, Stockholm
25 april 2012
Betyg: 3

Tidigare på dan hade jag fått nöjet att träffa Michael Kiwanuka och Jake Bugg för intervjuer och det gläder mig att den ödmjukhet som dom besitter som personer, märks av på scenen.

Först några ord om Jake Bugg som öppnade kvällen med ett gäng ljuvliga folkpoppärlor, som hämtat ur ett förlorat 60-tal, men nu återuppståndet 2012. Dessa pärlor ackompanjeras av en stark, rak stämma och nervig nybörjarenergi, som får Kägelbanan att hålla andan med ett leende på läpparna. En begåvad ung man att hålla ögon och öron öppna för.

Huvudakten Michael Kiwanuka, som nu är på turné för första gången efter att albumet Home Again släpptes i februari, kliver upp på scenen med sitt femmanna band och bjuder i princip på hela debutalbumet plus mer därtill. Michael och bandet är taggade, Kägelbanan är taggad och jag är taggad. Och det börjar bra. Riktigt bra. Med ett starkt driv och grym energi från scenen. Och han har mig kring sitt lillfinger när han som kvällens tredje låt gör magiska Always waiting ännu mer magisk än på skiva. Tårarna är inte långt borta.

Men sen villar han och bandet bort mig när fantastiska Tell me a tale mynnar ut i ett långt, ointressant instrumentalparti och det dyker upp några sådana till under konserten, som för mig gränsar till sömnpiller. Det är väl lite musikerdilemmat, att det gärna ska jammas loss lite väl mycket, utan att inse att det blir på bekostnad på helhetsintrycket. Min andra invändning för konserten är att de små nyanserna och subtila fraseringarna, som gör albumet Home Again så mästerligt, försvinner hos det taggade bandet. Det öses på av spelglädje, stundom lite för fläskigt, visserligen alltid med ett skönt sväng, men jag saknar det sköra.

Och när jag precis hinna tänka den tanken, lämnar bandet scenen och lämnar Michael på egen hand med sin gitarr, där han berättar att han vill spela några låtar till oss, såsom dom var skrivna från början. Där med sin gitarr, sin mäktiga röst, magiska Any day will do fine och I won’t lie, får jag det jag saknade, och där och då återfår konserten sin magi.
Men konserten med Kiwanuka blir i slutändan spretig och ojämn, och personligen hade jag kapat de långa partierna med intrumentalonani och låtit hans låtar tala för sig själv. Dom är magiska i sig själv.

Text: Tommi Salmela

> Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Michael Kiwanuka? Läs den här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,