Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dramaten

Rapport från möte på Dramaten som testar gränser med nyskrivet av Henning Mankell och publiken på scenen

by

Hösten 2010 på Dramaten blir spännande och den svenska nationalteatern visar om igen att den är en progressiv teater som vågar utmana gränser och är nyskapande. Bland annat ska publiken få ta plats på scenen i en föreställning. Det berättar teaterchefen Marie-Louise Ekman då Dramaten på onsdagen hade bjudit in press och kulturbloggare på en genomgång av vad hösten kommer att erbjuda.

Den inbjudna pressen och bloggosfären fick sitta på kudda i trappan i stora foajén medan teaterchefen, dramaturgen och skådespelare stod vid ingång och berättade om föreställningarna.

– Se hur många sätt vi kan använda det här huset, sade Marie-Louise Ekman.
Hon tycker om att vända på saker, göra om entrén till en scen och varför inte ha en föreställning på balkongen mot Norrmalmsrtorg och låta publiken se från gatan, föreslog hon.

På en föreställning i höst kommer en del av publiken att flytta upp på scenen., iscensättningen av Shakespeares Stormen, i regi av regi John Caird. Samtidigt ska en annan version av Stormen spelas för de yngre: Lilla stormen, regi Sally Palmquist.

En annan spännande föreställning för de yngre är Unga Dramaten som ska spela ”Inferno” av Peter Weiss spelas för första gången i Sverige, i en splatterfylld iscensättning av Nils Poletti.
– Dantes Inferno för en tonårspublik, är inte det lite oväntat? frågade dramaturgen retoriskt.

– Det är aldrig för sent eller för tidigt att lyssna på formuleringar om motstånd och makt, sade regissören Nils Poletti.

En av höstens föreställningar som Kulturbloggen bloggat om tidigare är den moderna amerikanska klassikern En handelsresandes död av Arthur Miller, regi Eva Dahlman. där Lena Endre och Krister Henriksson återkommer till Dramaten.
På samma scen spelas också en annan amerikansk pjäs från omkring samma tid, Tennessee Williams skarpladdade passionsdrama Mannen i ormskinnsjackan, regi Malin Stenberg.

En annan klassiker som det ska bli intressant att se är Tjechovs Körsbärsträdgården där Marie Richardson spelar mot Magnus Roosmann.

Plötsligt mitt under presentationen kom en mörkklädd reslig man med grått hår in. Wow. Den svenska världsberömde författaren Henning Mankell. Och han har skrivit en ny pjäs som ska sättas upp och spelas i höst. En pjäs som handlar om Darwin och om vetenskap och tro. Den ska spelas på Lejonkulan och Börje Ahlstedt spelar Darwin.

Om du liksom jag har upptäckt den norske pjäsförfattaren on Fosse har du också något att se fram emot: En sommardag, ett förtätat drama om sorg i regi av Gunnel Lindblom som även regisserade den hyllade uppsättningen av Jon Fosses Flicka i gul regnjacka på Dramaten 2009.

Här ett pressmeddelande från Dramaten om höstens föreställningar.

Foto: Lise Arnstberg

Relaterat:
Svenska Dagbladet
Dramatenbloggen
Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Rapport från premiären av Hantverkarna på Dramaten

by


Jag besöker Dramaten med många års mellanrum. Detta var tillfälle nummer tre i mitt 45-åriga liv. Finns det nåt som knyter ihop de tre besöken så är det att Örjan Ramberg har varit med på scen varenda gång. Jag är inte någon van teaterbesökare och har ingen jättekoll på hur man bör bedöma en teaterföreställning, men om vi säger så här: Går tiden fort, och kan man avhålla sig från att tjuvglo på alla fina stuckaturer och skulpturer i lokalen under spelets gång, ja då är det antagligtvis bra.

Och faktiskt, precis som vid de två tidigare tillfällena (Mästaren & Margarita samt En midsommarnattsdröm) gick tiden fort, och de på scenen lyckades behålla min fulla uppmärksamhet hela vägen. Eller nja … det var lite trögstartat, tycker jag, i alla fall den första kvarten. Men sen tog det sig, och när allt var slut tänkte jag att: ’Det här kunde gott få hålla på en stund till.’.

Mycket är, kommer jag på när jag tänker efter, Örjan Rambergs förtjänst. Han har nåt slags självförtroende i spelet som gör att han fyller ut scenen – en slags tyngd. Och fast jag inte vet hur skådespelande funkar föreställer jag mig att med ett sånt ankare i gänget kan de andra bara surfa med i svallet runt honom, så att säga, så flyter allt på bra. Han hade förvisso inte huvudrollen här, men hans rollfigurs (Glen) närvaro genomsyrade pjäsen.

Det handlade alltså om det unga paret Alice och Manfred, vars hus höll på att renoveras av ett gäng riktigt dryga hantverkare. Alice och Manfred själva, förresten, var inte heller särskilt sympatiska, utan jobbigt neurotiska. I mina ögon förtjänade de varandra, de och hantverkarna. I slutänden, efter en hel del sköna stunts och tuffa effekter, fick till slut alla medverkande vad de förtjänade.

Jag är nöjd.

Johnny
som också bloggar på Stationsvakt


Här kan du se bilder från föreställningen Hantverkarna
Mer om Hantverkarna på Dramatens hemsida
Ett litet filmklipp från innan Hantverkarna var fullt så färdig, på Dramatenbloggen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Fyra nyskrivna svenska teaterproduktioner visas på Stora scenen och i SVT

by


Ett spännande pressmeddelande från Dramaten: Fyra nyskrivna svenska teaterproduktioner visas på Stora scenen och i SVT

Nu är det klart vilka fyra teaterproduktioner som valts ut att delta i Puls på Sverige, Dramatens och SVT:s biennal för nyskriven svensk dramatik. Kriterierna för urvalet har varit att produktionerna ska kännas nyskapande och hålla en hög konstnärlig kvalitet, något särskilt tema för innehållet finns alltså inte i år.

De fyra produktionerna spelas i en unik maratonföreställning under en och samma dag på Dramaten, och filmas samtidigt för SVT. Tidigare har Puls på Sverige spelats i Tornrummet, men nu är platsen för denna teaterfest för första gången Dramatens stora scen, som kommer att ha en ovanligt intim inramning. Publiken kommer nämligen att ta plats på scenen, och den vanliga publikdelen kommer att skärmas av med en ”järnridå”.

Dramaten vill med Puls på Sverige bjuda vår publik på något spännande och oväntat, och ge dessa fina produktioner, som ofta tillkommit med små medel och ont om tid, en annan inramning, säger Dramatens dramaturg Jacob Hirdwall.

– Samarbetet med olika kulturinstitutioner och det fleråriga samarbetet med Dramaten i Puls på Sverige ger oss en möjlighet att sprida ny svensk dramatik till en stor publik i hela landet. Små teaterscener som ofta får kämpa hårt för sin existens visar upp sina verk för en ny och stor publik i Veckans Föreställning, på lördagar i SVT2. Tv-tittarna får i sin tur lär känna nya författare, regissörer och skådespelare, säger Stefan Baron programchef för drama på SVT i Stockholm.

Puls på Sverige, Stora scenen, 13 juni.
Pjäserna kommer att visas i höst i SVT under rubriken Veckans föreställning, lördagar kl 20.00 i SVT 2. Datum meddelas senare.

Efter utförliga diskussioner har urvalsgruppen – Jacob Hirdwall, Dramaten, Agneta Ehrenssvärd, Dramaten, Gunilla Jensen, SVT och Hjalmar Palmgren, SVT – fattat sitt beslut och valt ut fyra kandidater. De utvalda produktionerna är:

Moral Science Club
av Hamadi Khemiri
Föreställningen bygger på ett kort, explosivt möte mellan filosoferna Ludwig Wittgenstein, Karl Popper och Bertrand Russell 1946.
Scen: Judiska teatern, Stockholm
Idé, koncept och medverkan: Hamadi Khemiri, Hannes Meidal och Jens Ohlin
Regiöga: Farnaz Arbabi
Ljus och scenografi: Susanna Hedin
Kostym: Inger Elvira Pehrsson

Shima Niavarani är en übermensch
En monolog med musikaliska inslag av och med Shima Niavarani, om små människor som vill något stort.
Scen: Uppsala stadsteater, Uppsala
Koreografi: Anna Vnuk
Ljus: Tommy Sahlén
Kostym: Lotta Barlach
Mask: Johanna Rönnbäck
Regi, scenografi och medverkande: Shima Niavarani
Musikansvar: Magnus Larsson

Heterofil
En pjäs om normer, om makt och om att upprätthålla en världsordning. Det handlar om hur vi håller osynliga härskarstrukturer vid liv – i största välmening. Det handlar om att förändra och förändras. Heterofil av Christina Ouzounidis hade urpremiär i september 2008 och valdes även ut till Teaterbiennalen 2009.
Scen: Teatr Weimar, Malmö
Manuskript och inscenering: Christina Ouzounidis
Medverkande: Pia Örjansdotter, Sandra Huldt och Petra Hultberg
Musik: Olle Linder Text: Lisa Linder
Ljusdesign: Johan Bergman

Alla älskar Bernie Madoff
En pjäs om Bernie Madoff som i fyrtio års tid hörde till USA:s finansgiganter, men som i juni i år dömdes till 150 års fängelse för att ha förskingrat enormt mycket pengar.
Plats: Dramalabbet, Stockholm
Regi: Dag Thelander
Text/manus: Gustav Tegby
Scendesign: Lena Öberg
Medverkande: Gunilla Abrahamsson, Per Burell

Lil Terselius spelar Hillary Clinton i Jerusalem 2010

by

En föreställning jag ser fram emot:

Eva Bergman har skrivit och regisserar Jerusalem 2010, med Lil Terselius som Hillary Clionton. Pjäsen skildrar en fiktiv situation, men med bakgrund av verklighetens Mellanöstern. Verkligt existerande personer blandas med för just denna historia påhittade. Scener, bilder, impressioner blandas och flyter in i varandra. Föreställningen kommer att påverkas och förändras i relation till den pågående händelseutvecklingen i världen.

Det är kväll i slutet av mars 2010. USA:s utrikesminister Hillary Clinton kommer till Jerusalem på ett brådskande besök för att lösa en tillspetsad politisk situation. Ett fredsavtal mellan Israel och Palestina står på spel. Hennes tillfälliga sekreterare Sara Goldblum och ständige assistent Martin Austin hjälper till att i all hast förbereda ett avgörande uttalande. USA:s sändebud i Mellanöstern, George Mitchell, ansluter. Det gör oväntat nog även Markus Smith från Lockheed Martin, världens största vapentillverkare. Kvällen är fylld av ovisshet och spänd väntan på information. Ett flertal betydande personer vill träffa Hillary Clinton, däribland Avigdor Lieberman, Tzipi Livni, Buthaina Shaaban och Khaled Meshaal. Men säkerhetsvakten Benjamin Gazzara inser snart att det är något i utrikesministerns närhet som inte stämmer.

I rollerna Lil Terselius, Melinda Kinnaman, Per Graffman, Björn Granath, Nina Fex, Nadja Weiss, Magnus Ehrner, Peter Perski, Per Burell, Per Mattsson, Omid Khansari
Regi Eva Bergman
Scenografi Sören Brunes
Kostym Ann-Margret Fyregård
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Lena Bouic Wrange
Urpremiär på Målarsalen 26 mars 2010

Av: Eva Bergman
Urpremiär: 26 mars, Målarsalen, Dramaten
Regi: Eva Bergman

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Premiär på Citizenship på Unga Dramaten: Medborgerlig längtan efter en väg ut

by

citizen
Mark Ravenhills pjäs Citizenship är en ärlig och fantasifull historia om ungas jakt på sexuell identitet, självkänsla och kärlek. En kompromisslös väg ut som inte ber om ursäkt. Dramaturgin drivs framåt med stilsäkra inslag av sång och dans. Samtidigt är det en senmodern pjäs som sätter vissa delar av EMO-kulturen (det som kan anses som mainstream) på första parkett. Kanske är det början av 00-talet som börjar bli till nostalgi, tiden är mogen för att berätta 80-talisternas generationsberättelser.

Enaktaren är skriven på uppdrag av National Theatre. Som om de vet något om vuxenvärldens svek och om ungas rispade / bandagebelagda handleder. Författaren Mark Ravenhill lyckas vända det som lätt hade kunnat bli exploaterande till en berättelse för de unga. Ravenhill slog igenom med pjäsen Shopping and fucking 1996, som gick på Stockholms stadsteater 2009.

När ensamblen brister ur i Radioheads Creep rullar delar av min ungdom förbi mina ögon, kanske upplevde andra i publiken liknande känslor och minnen från tonåren. För en vecka sedan lärde jag mig lite mer om varför teater är så himla drabbande. Min vän Tom talade om den direkta känslan som man upplever tillsammans med alla andra i publiken.

You float like a feather

In a beautiful world,

I wish I was special,

You’re so fuckin’ special

Nu är det 90-talet som rullar förbi, många var unga då. Det är en väg ut, det är dags att lämna EMO-kulturen bakom oss. Annika Silkebergs precisa regi gör att skådespeleriet känns trovärdigt från början till slut, ibland tänker jag ändå på att de är lite gamla. Typ.

Vad är det som håller alla på plats? Man kan inte sluta längta efter att någon ska se att man är speciell. Man borde vara någon annan, åtminstone veta vem. Detta kan plåga till och med den mest cyniske i publiken. Man glömmer nog inte tonåren. Det är bara barnet som vinkar hej hej. Mötet med vuxenvärldens konventioner dribblar glömskan till att pressa ner det man kanske känner i små askar, trapped in the closet.

I don’t care if it hurts,

I wanna have control,

I want a perfect body,

I want a perfect soul

Kanske är detta – om tonåren – svårt att beskriva i stunden som vuxen (utan att romantisera det). Huruvida det är en medborgerlig rättighet eller en längtans samba är oklart. Man vill ju nå dig. För den som ger Ravenhill en chans kan det kan vara både och.

Av Maria Georgieva, Kulturskribent, filmare och reporter

Radiohead – Creep

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,