Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Ryktena som blossades upp under gårdagen visade sig stämma. Prince återvänder efter framgångarna på Way Out West 2011 och spelar på Stockholm Music & Arts i sommar. För första gången på 11 år spelar han i den svenska huvudstaden.
Biljetterna till Stockholm Music & Arts, som äger rum på Skeppsholmen mellan den 2 och den 4 Augusti, släpps den 25 mars klockan 09.00.
iamamiwhoami
Stockholm Music & Arts 5 augusti 2012
Betyg: 4
Foto: Annika Berglund
Jonna Lee och Travis-pianisten Claes Björklunds elektroniska multimedia-projekt med det svåruttalade namnet iamamiwhoami började som ett YouTube-fenomen den fjärde december 2009 och spred sig genom internet som en löpeld till musikfans världen över. Under förra årets upplaga av Göteborgs-festivalen Way Out West gjorde de sitt första liveframträdande och tillsammans med en hel armada av vitklädda synthare och en trummis från Deportees intog de Skeppsholmen under söndagen för en spelning på avslutningsdagen av Stockholm Music & Arts.
Live är just trummorna extremt kraftfulla, vilket gör iamamiwhoami till festivalens i särklass mest dansvänliga akt. Den innovativa elektroniska musiken låter som att den kommer från en annan värld men går ändå hem rätt väl hos Stockholms-publiken. Bakom Jonna, som dansar runt i en stor hårboll, står den svarta kuben från musikvideon till goods som tillsammans med de avskalade färgerna bidrar till en existentialistsik atmosfär.
Den tredje september ger iamamiwhoami ut sitt debutalbum kin, annars har bandet varit noga med att inte ge ut för mycket information om sig själva. Vad vi vet är att deras musik är som konst för öronen.
Björk
Stockholm Music & Arts 5 augusti 2012
Betyg: 4
Foto: Annika Berglund
Oavsett vilken av Björks alla olika utsvängningar du föredrar tror jag att spelningen på Skeppsholmen, som avslutade årets upplaga av Stockholm Music & Arts, skulle ha fallit dig i smaken. Hon inleder med Cosmogony – den på skiva starkaste låten från Biophilia, hennes senaste och vetenskapligt kanske mest förankrade projekt som visar att konst och vetenskap i slutändan inte nödvändigtvis behöver falla så långt ifrån varandra. Stjärnor som exploderar, celler som föds – vackrare än så här blir det knappast med en iPad, ett trumset och en kör.
Ibland känns det som att det isländska lilla undret rymmer hela universum och alla dess nyanser i sina struprör, men det går inte att komma undan känslan av att Björk – ikväll iförd blå peruk och en orange hårboll till kostym – går och sparar på krutet. Första halvtimmen är det faktiskt rätt avskärmat och sparsmakat – ofta mer intressant än utmärkande – men sedan tänder det till. Mutual Core är briljans i ordets rätta bemärkelse och när volymen dras upp sådär riktigt ordentligt i efterföljande Náttúra är det svårt att undgå Björks storhet. Som extranummer spelas Possibly Maybe samt Declare Independence och ovanför Björk på scen urladdas ett gigantiskt batteri i takt med musiken. Det är en perfekt avslutning på en fin festival.
Följande låtar spelades:
Cosmogony
Hunter
Thunderbolt
Moon
Hidden Place
Crystalline
Virus
All is Full of Love
Jóga
Mouth’s Cradle
Hollow
Pagan Poetry
Mututal Core
Náttúra
Possibly Maybe
Declare Independence
Fler recensioner från Stockholm Music & Arts
Buffy Sainte-Marie rockade loss – ett tips för Sweden Rock
Björk glänser på Skeppsholmen
Laleh är konsekvent i sitt konstnärliga uttryck
Ed Harcourt stod för en stark öppning av lördagen
Elegant Marianne Faithfull intog Skeppsholmen
Antony and the Johnsons gjorde natten magisk
Ed Harcourt
Stockholm Music & Arts 4 augusti 2012
Betyg: 4
Publik satt på stenmuren och väntade i stekande sommarsol. Därifrån hade de utsikt över både scenen och vattnet. Skeppsholmen är en härlig plats för en festival. Stockholm Music & Arts är förhoppningsvis på Skeppsholmen för att stanna.
Mitt på ljusa eftermiddagen var Ed Harcourt först ut på stora scenen på lördagen. Ed Harcourt är för mig starkt förknippat med att lyssna på tillsammans med en kopp te medan höstregnet smattrar mot fönsterrutan.
Hur skulle Harcourts vackra gitarrtoner, melankoliska pianoklink och vemodiga sångröst kännas en solig augustilördag mitt på ljusa dagen?
Jag kan konstatera att han stor för en mycket stark öppning av festivalens anda dag. Publiken fyllde på snabbt och när han sjöng en sång helt a cappela, utan assistans av något instrument, fick han kraftiga applåder.
Fast det är klart att när en av hans stora hitlåtar kom: ”Born In The ’70s” , då fick ha igång publiken ännu mer. Då höjdes stämningen ännu ett par steg och publiken klappade takten.
Ellekari från The Tiny
gästade på den underbara balladen ”Loneliness”. Deras röster så fina tillsammans.
Ed Harcourt överraskade dessutom med att avsluta med en rytmisk låt som startade med ett trumintro och sedan hade fullt ös.
Ed Harcourt var en stark öppning på lördagen och han visade sin bredd med både ljuva, vemodiga toner och fullt ös.
Foto: Christian Gustavsson
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholm Music & Arts, Ed Harcourt, musik, recension, konserter, Skeppsholmen, muiskfestival
Laleh
Stockholm Music & Arts 4 augusti 2012
Betyg: 3
Nu när Laleh Pourkarims stämma blivit något av en nationalskatt efter hennes medverkan i andra säsongen av Så mycket bättre fick hon äran att avsluta andra dagen av Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen. Oavsett om hon sjunger på svenska – såsom på senaste singeln Vårens första dag vilken hon öppnar konserten med – eller på engelska är hon konsekvent i sitt konstnärliga uttryck. På så vis passar hon väl in i en festival där några av de andra dragplåstren är konstnärssjälar som Patti Smith, Antony and the Johnsons och Björk.
Genom åren har Laleh med fyra skivor i repertoaren samlat på sig en gedigen låtlista. Live Tomorrow från debutalbumet sticker ut, men konsertens höjdpunkt är utan tvekan Snö då gåshuden kryper sig på. Brinnande lanternor släpps ut i luften och svävar långsamt bort i natthimlen. Det är vackert, intimt och bräckligt. Efterföljande Some Die Young är en lyckad blandning av det orkestrala och det poppiga. När ordinarie set avslutas med en cover på Eva Dahlgren-låten Ängeln i rummet, som till skillnad från många av festivalens andra finstämda akter är allt annat än stillastående, är det svårt att inte komma på sig själv med ett leende på läpparna. Som bäst är det otroligt vackert och hon inger en känsla av intimitet den stora scenen till trots – men frågan är om speltiden på över en och en halv timme inte är lite för lång. Fram emot extranumren börjar delar av publiken promenera hemåt. Mellansnacket blir ibland lite väl flummigt och emellanåt kan det faktiskt kännas något avtrubbat. En timme hade helt klart räckt.