Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Göteborg

Blinka lilla stjärna på Folkteatern – Förundran ledstjärna i varm välgjord barnpjäs

by

blinkalilla

Blinka lilla stjärna
Regi/Musik:
Lars-Eric Brossner
Idé: Sara Wikström
Sceografi/Kostym/Docka:
Heidi Saikkonen
Ljus: Anna Wemmert
Dockmakare: Lars Carlsson
Urpremiär 20 mars 2015 på Vita Scenen, Folkteatern, Göteborg

Premiären sammanföll med världsteaterdagen för barn och unga. Som om det inte vore nog med sådan slumpens skönhet, inträffade ganska omgående efter premiären, en sällsynt och i ärlighetens namn svårupptäckt solförmörkelse. I Blinka lilla stjärna riktar såväl Bianca som publiken återkommande blickarna uppåt, mot himalvalvets lysande stjärnor åskådliggjorda av ett antal lyspunkter i den lilla salongen. Fundersamma Bianca görs av Sara Wikström, en ytterst uttrycksfull skådespelare med tidigare erfarenhet av att spela för de yngsta. Har för egen del uppskattat hennes rollprestationer alldeles särskilt mycket i Folkteaterns Orestien, Tre Kärlekar och i mästerverket Räls.

Jag har försökt mig på några gånger tidigare att skriva om föreställningar där målgruppen är nischad. Visst är det en ynnest att få träda in i en annan värld, men vid varje tillfälle måste jag justera mina sensorer. I teater för de i lågstadieåldern skruvar regissören upp de reglage han förfogar över. Sara Wikström ska på egen hand äga scenen, behålla greppet om åskådarna i en trekvart. Därför förmedlar hon episoder från sin uppväxt med större gester och tydligare tonfall än annars. Detta är ingen värdering utan ett konstaterande av hur genren i sig. Barnen klarade att behålla koncentrationen och jag hade gärna hört dem resonera om hur de uppfattade berättelsen.
Prisade dramatikern Mats Kjellbye samarbetade senast med den likaledes prisbelönta regissören Lars Eric Brossner i Bortom trädgränsen. Denna gång har Sara Wikström varit en viktig bidragsgivare till det stoff som historien formerar sig kring. På vägen in till Folkteaterns vita scen kan man gå i påmålade fotspår.

På ena väggen syns Biancas livscykel i form av en mängd fastsatta skor. När vi installerat oss blir det mörkt, ovan nämnda stjärnor tindrar medan vi omges av Brossners rogivande musik. Sedan tänds ljuset. Under denna öppnande sekvens har Wikström gjort entré utan att vi märkt hur. Hon sitter bortvänd på en plattform ett par meter ifrån första raden. Den ganska rapsodiska berättelse hon gestaltar, tror jag triggar barnen att tänka vidare själva. Varför blev livet på ett visst sätt? Hur skulle det vara om den lilla flickan, kunde ringa till framtiden för att få veta vad som hända henne?

Pjäsen är uppbyggd av mycket filosoferande tankar och obesvarade frågor. Till sin hjälp att bolla idéer och i en rörande scen visa Biancas omhändertagande förmåga, finns en docka i tyg och trä. Förutom att hänfört betrakta stjärnor utmanade rollfiguren som flicka naturens krafter. Vi ser skådespelarens kropp skaka effektfullt när vinden viner på föräldrahemmets tak. Min tolkning efteråt i samspråk med publikvärd, är att Wikström, Kjellbye och Brossner gestaltar ett sorgearbete. Det handlar om minnen av en lillasyster, vars storasyster bekänner att hon en gång agerade elakt. Därför tvingas hon leva med skulden och skammen.

Helt plötsligt slår det mig att föreställningen – med undantag av en utläggning om förtretlig koskit – i princip saknar skratt, Visst är det värt att beundra teatermänniskor som inte väjer för svåra viktiga frågeställningar? Trion Lars Eric, Mats och Sara har skapat meningsfull, emellanåt magisk, barnteater, vars stora förtjänst är att tilltala en ung publik i ögonhöjd.

Foto: Lina Ikse

Sanning c/o Folkteatern – Långt ifrån helgjuten trippel

by

sanningfolkteatern

Sanning c/o Folkteatern
Not Based on a True Story – En mängd möten med göteborgare som har fått berätta vad de tycker att teater ska handla om.
Variation av Kristian Hallberg
Möjligtvis har det inträffat en incident av Chris Thorpe
Premiär på Folkteatern i Göteborg 14 mars 2015

Kommer behandla pjäserna var för sig, fast berörinspunkter finns. De ingår i samlingsrubriken Sanning c/o Folkteatern, men är inte någon egentlig triptyk. Jag lämnade teatern efter drygt fem timmar relativt besviken. Och då hade jag ändå sett några enskilda scener som jag tyckte mycket om. Blev i mastigaste laget att sätta i sig en hel trippel. Å andra sidan gillade jag olikheter i temperament och tilltal. Gemensamt för samtliga tre föreställningar är att ett platsbyte gjorts mellan scen och salong. Vi sitter på gradänger och tittar mot en scen utan upphöjning inramad av gigantiska gulrosa draperier och en sammetsröd ridå. Framför ridån går Jonas Sjöqvist igenom förutsättningarna och applicerar folk – på – stan – önskemål på de tre föreställningarna. Allt sker i en uppsluppen anda. Som ljudkuliss hörs en entonig, i längden enerverande slinga, som inte upphör förrän en bit in i första pjäsen.

Först ges Variation av Kristian Hallberg i regi av Frida Röhl, Fokteaterns nytillträdda konstnärlige ledare. Huvudpersonen får till sig från förskolan (bara han som inisiterar på att använda detta ord) att sonen yttrat sig på ett sätt som kan tolkas som rasism. Detta är den springande punkten i en minst sagt intensiv pjäs. Hallberg är en flitigt spelad dramatiker med förmågan att ta pulsen på samtiden. Här konfronterar han en världsförbättrande man med dennes självbild. I öppningsscenen sitter K – revolutionerande nog spelad av Sana Hultman – med sin mamma på restaurang i Danmark. En rolig tänkvärd scen, om än alltför utdragen, ackompanjerad av ett bombardemang av frågor och motfrågor från ensemblen.

K som är vegetarian av poltiska skäl och driver flera antirasistiska projekt, spekulerar och resonerar om hur leva som man lär. ”Danmark är problematiskt, borde kanske bojkottas?” K anklagar den som han anser slappa omgivningen som inte protesterar, inte är konsekvent och inte är noga med språket. Följden blir omöjliga relationer på grund av blockeringar och oviljan att ta in en sammansatt verklighet. I det sinnrika slutet vänds allt emot en person som gjort sig odräglig och därför själv åtalas. Någon som hatar tystnad och alltid tar diskussionen, beordras just tystnad som stratetigisk lösning. Hoppas ni ursäktar spoilern, som ändå inte avslöjar riktigt allt. Det här verkar antagligen jätteintressant och det fanns mycket positivt. Gillade skarpt Jonas Sjöqvist som 6-åring. Blir otroligt roligt när han levererar en fors av repliker bestående av påståenden och kluriga frågor. Som besatt av fotboll får han sin allvetande pappa på fall när han blandar herr- och damfotboll. Elisabeth Göransson kreerar förtjänstfullt den kuvade mamman som får ta emot all bitterhet från K. Tyckte om Charlotte Trulsens sätt att ta sig an sina två roller. När hon gör en framgångsrik yrkeskvinna, tillika mamma till den ostyriga grabb som ska ha blivit utsatt för den rasistiska incidenten, då bevisas att världen sällan kan ses i svart eller vitt.

Och det pedagogiska smarta slutet är värt att återigen lyftas fram. Varför då inte helnöjd? Till sin form är Variation egendomligt lös i kanterna. Mitt i brister ensemblen ut i en sång out of nowhere utan förklaring. Vissa ofullständiga svar, jämte motfrågor byggda på ovilja att ta in information, blir tröttsamma i längden. Kören som förhör K går in och ut ur sina roller, vilket tar ett tag att vänja sig vid. En ojämn uppsättning med åtskilliga enskilda toppar blir mitt helhetsomdöme.

Möjligtvis har det inträffat en icident är skriven av Chris Thorpe som är verksam i Leeds. Utifrån pjäsens format kan man förstå att han jobbat mycket med soloperformance jämte radioteater. Tolkar hans manus om destruktiv övertygelse, gör dels en ung regissör under utbildning vid namn Fredrik Lusth, dels dramaturgen Magnus Lindman. Till sitt förfogande har de eminenta Lisa Lindgren från Göteborgs Stadsteater, skådespelarstudenten Daniel Dahlin, Zardasht Rad med både Dramaten och TV på meritlistan och i en biroll människorättsaktivisten Haroon Natan. Jag hade stora besvär med att hålla mig vaken för att ta emot styckets långa berättelser. Till en anställd i baren yppade jag efteråt att det var ett sömnpiller. (Till mitt försvar måste sägas att jag hade varit på extremt vital premiär kvällen före och sovit otillräckligt efter två recensionsjobb.) Hur som helst, är bara att erkänna att ganska statiska framföranden utan gestaltning inte är min kopp te. Hjälper inte att de på scen till fullo behärskar sina textmassor. Monologerna som de drivna skådespelarna framför förenas av gemensam tematik. De påstås kretsa kring hjältemod och kompromiss, katastrof eller revolution. Ska noteras att en av männen laborerar med två monolger, en i jagform om en kallblodig terrorist och en om den förevigade demonstrant som ställde sig framför en stridsvagn på Himmelska fridens torg. Ensemblen förenas i slutet genom att utgöra avancerad talkör. Titeln på engelsmannens manus är väldigt medvetet missvisande.

Till sist är vi framme vid den happening som går under namnet Not based on a true story. Vad vi ser har sitt ursprung i de insamlade förslag som omnämndes i min introduktion. Resultatet blir ett sammelsurium av högläsning från lappar och fascinerande krumsprång. Finns mycket som är roligt, meningsfullt och emellanåt till och med genialt. Den ”stackars” K gör – dragandes på en fulllastad kärra – åter entré genom att därefter ta sig ut från teatern, för att tillsammans med andra iscensätta en demonstration. En brasklapp är emellertid på sin plats. Dramaturg Lindman borde tillsammans med regissör Röhl, ha ägnat sig mer åt vad som kallas ”kill your darlings”. Ibland tror jag bestämt att de som meverkar på scen, vilket inkluderar delar av tekniska personalen, har mer roligt än vi i publiken har. Två aktörer som förtjänar överbetyg är dialektkonstnären Lycke Claesson (medverkar också i Variation) och Folkteaterns skickliga komedienne Lena B Nilsson.

Överhuvudtaget sågs många festliga förklädnader och hördes åtskilliga rappa repliker. Men en del texter var också övermåttan pretentiösa. Iförd guldglansig vid klänning fyller kompositören Amnina Hocine en viktig funktion i denna happening. Alla sånger är inte jättelyckade, men jag njöt av det sound hon skapade på sluttampen, ett sound som fick skådespelarna att lustfyllt röra sig till musiken. Mitt i allehanda uppslag utifrån och inifrån ensemblen förekom bland andra Shakespeare, Nietzsche, Jesus, Bergman och snubbelfarser. ”Det är dålig stämning på jorden” löd en banderoll som ensemblen tog spjärn emot. Är knappast vettigt att mer beskriva eller bedöma ett sådant här spretigt och mäktigt allkonstverk.

Tomas sista revy – God cocktail gjord på skämt och vemod

by

tomassistarevy

Senaste tioårsperioden har jag varit storkonsument av teater och annan scenkonst. Om jag måste välja den scen som berört allra mest, väljer jag spontant slutscenen i Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Påklädaren. Tomas von Brömsen påklädare personifierade den avundsamme orättvist behandlade människan. Alla vi blödiga i publiken kunde ofrånkomligen identifiera oss, med någon som hade alla skäl i världen att känna sig försmådd.

Avund är ett utmärkande drag hos de figurer som von Brömsen haft mest framgång med, såväl på scen som på bioduken. I den fantastiska dokumentärfilmen Liv till varje pris (om Bo Widerberg) avslöjar privatpersonen Tomas att han hyst närbesläktade egenskaper, genom att berätta att han sett upp till den coole Tommy Berggren som vid ett slumpartat möte gör sig onåbar. Det finns hos flera påhittade personer och honom själv i Tomas sista revy karaktärer med denna läggning, det vill säga att tycka synd om sig själva. Paradexempet är förstås hans kanske mest välkände gubbe, servitören på Värdshuset nedanför som i andra aktens öppning anser sig vara berättigad att äntra himmelriket genom pärleporten.

Sitter för första gången inklämd i den kupol som utgör revytemplet Lisebergsteatern. Kvällens stjärna kommer in genom en sidodörr, småpratar med publiken, frågar varifrån vi kommer, blir avbruten av fingerat telefonsamtal, slår an en både kaxig och självironisk ton, därefter blir han allsångsledare. Vi delges förutsättningen för den underhållning som stundar. Tomas kommer genomföra en soare med mestadels påhittade personer, vilka befinner sig på ett äldreboende. Regisserar gör den rutinerade revyräven Bo Hermansson vars samarbeten med Brömsen har klassikerstatus. Assisterar honom gör Malin Stenbäck och Rudy Addo – upptäcktes av Brömsen när de stod tillsammans på scen i lyckosamma uppsättningen av Pygmalion på Göteborgs Stadsteater – i form av sång, stepp och repliker. De kan sina saker men gör inget större avtryck. Nestorn Sven-Eric Dahlberg är kapellmästare med pianot placerat längst fram till vänster. Först efter paus blir hans orkester synlig. Tyvärr var jag inte speciellt förtjust överlag i den musikaliska inramningen. Flera arrangemang var för glättiga och statiska. Höjdpunkter förekom dock. Rappandet om boendet i barndomen på Räntmästargatan och det närmast obligatoriska klarinettspelet förgyllde.

I programhäftet finns att läsa en lite luddig utläggning av Leif Zern om scenkonstens undervegetation, en miljö han anser behövs. Här placerar han revyn som vill roa för stunden, gärna med vulgär prägel. Det ekivoka har följaktligen en dominant ställning i Tomas sista revy, innehåller fler sexuella anspelningar än förväntat. Tre bevis: En bonde i Smygehuk, historien med Dr. Forselius samt självklart den bedagade ungmön som passerat 70-års strecket. Här finns åtskilliga hisnande ordlekar och publikens skratt duggar tätt.

Ett annat tema som introduceras omgående är återvinning, vilket går igen i revyns underrubrik. Det mest genomgående stråket är annars en påtaglig melankoli över att vid sjuttioett års ålder inse att man genomlevt huvudparten av den tid man fått. Brömsens prästfigur tar till liknelsen med en bussresa, där avstigning sker för olika personer vid helt skiftande tidpunkt. Tillkortakommanden och kroppsliga åkommor är ett tacksamt ämne för en komiker. Den rullstolsburne gubben som uppfunnit en apparat som kan hälla upp en sup och den ordlöse clownen som gäckar oss med kropskontroll, är karaktärer som går från det dråpliga till det vemodiga.

Som förmodat inskränker sig Brömsen till att summera sin karriär som revyartist, utesluter sina många förnämliga seriösa roller även om genierna Mozart och Skakespeare är inkluderade. Han startar dialog med eller går i polemik mot några röster som ljuder i salongen. Vi känner igen Povel Ramel, Gerd Hegnell och naturligtvis buskiskungen Sten-Åke Cederhök. Kul grepp! Jag måste emellertid tillstå att, fast jag var nöjd efteråt, inte alls var lika berörd som förväntat. Kan bero på flera orsaker. Har inte sett Tomas revyer tidigare annat än på teve. Jag är en orutinerad revypublik, förstår inte alltid att uppskatta att för en komiker är det lika viktigt hur något framförs som själva innehållet. Och om en jämför med exempelvis Claes Eriksson och hans två solorevyer är Galenskaparnas ledare en betydligt mer avancerad textförfattare. Brömsen är mest intresserad av allmänmänskliga egenskaper och relationer, inte av att likt Fria Pro och Nationalteatern (sett dem båda) driva politiska teser.

Tomas sammanställda sketcher drar folk för att de är fyndiga och tänkvärda, ibland hysteriskt roliga. Men jag föredrar ändå den skådespelare i honom som ruskat om mig i Peer Gynt och Tok Alfred på Folkteatern och i Pygmalion och Påklädaren på Göteborgs Stadsteater.

Området på Folkteatern: Robert Söderberg fomidabel i ångestfylld thriller

by

omradetFolkteatern

Området – De övergivna
Av: Dennis Kelly
Regi och översättning: Kim Lantz
Ljus- och ljudkomposition: Peter Weicht
Scenrum: Kim Lantz, Jon Riksén, Peter Weicht
Folkteatern i Göteborg
Premiär söndag 18 januari 2015
Föreställning som recenseras: 23 januari 2015

Ett svartklätt medelålders par har precis satt sig vid matbordet i halvmörkret. De är i färd med att avnjuta en romantisk middag. Sonen befinner sig hos farmor. Dennis och Ellen har på något sätt lyckats ordna sin tillvaro, bortsett från att de bor i ett otryggt område. Paret hinner dock inte skörda frukterna av sitt arrangemang förrän de får ovälkommet besök. Brodern, som har anförtrotts nycklar, kommer instörtandes i lägenheten med blodig vit skjorta. Detta är öppningsscenen i en ganska nyskriven uppfordrande enaktare av prisbelönte engelsmannen Dennis Kelly (1970). Kim Lantz, som översatte den för Dalateatern, har sagt att pjäsen blir den sista han regisserar innan han pensionerar sig.

Uppsättningen är ett samarbete mellan Folkteatern, Stadsmissionen och den blomstrande rörliga ensemblen – bestående mestadels av amatörer – med det missvisande namnet Unga Folkteatern. På en givande heldag för ett antal år sedan såg jag tioårsjubiléet. På sistone har jag sett tre av deras produktioner, varav ett par har spelats i Johanneskyrkan. Ofta har resultatet blivit utomrdentligt. Man gör inget halvhjärtat. Av välunderrättad källa har jag fått reda på, att de tre skådespelarna inte är främmande för den miljö detta kammarspel kretsar kring, även om deras yrken anges vara präst, socionom och före detta takläggare. I marknadsföringen av Området – de övergivna har man varit tydlig med att vi kommer få bevittna en feel bad –historia, vilket gör oss kanske mer mottagliga. Jag blir tagen och hajar till när berättelsen får alltfler konturer, alltfler nivåer av komplikationer. Men oväntat nog infinner sig ingen klump i halsen, ingen tår i ögonen eller någon svett i armhålorna.

Nina Hakkarinen, Kim Bredefeldt och inte minst Robert Söderberg vet hur obehag framkallas, hur repliker ska få effekt samt hur man agerar i samklang. Varför reagerar då inte min kropp som förväntat? Tror paradoxalt nog att det beror på att man bottnar så väl i sina starkt utmejslade roller, även om karaktären Dennis emellanåt är svår att greppa. Trion har var för sig ETT tonfall och EN uppsättning uttryck. Kroppspråk, pauser och röstläge har de antagligen jobbat fram tillsammans med rutinerade regissören Lantz. Men jag uppfattar det som att de hämtar från sig själva. Här är jag ute på djupt vatten, fast jag vill ändå försöka analysera mina intryck. Hakkarinens roll är intensiv, kompromisslös och hängiven uppgiften. Hon kränger med sin ståndpunkt och försöker vara slug. En stark prestation som ändå inte riktigt kan mäta sig med pjäsens motor. En motor som mycket medvetet gör allt utom att spinna på jämna mjuka varvtal, tvärtom ägnar sig figuren Liam åt att manipulera och härska. Det märks att Söderberg blivit en fulländad skådespelare, vars lyskraft gör att han likt en Örjan Ramberg på Dramaten kan äga den trånga scenen.

Hur långt är du beredd att gå för att skydda ett syskon/ en anhörig? Hur avskärmad och likgiltig inför ”andra sorts människor” kan du vara? Hur mycket i livet avgörs av orättvisor respektive eget taget ansvar? Det är sådana här svårbemästrade frågor som hyllade Området handlar om. Missunsamme Dennis beskriver sin brist på tillhörighet: ”Jag är som vore jag en död katt på er soffa. ”Uppsättningen är sparsam på scenografi. Finns emellertid en stark symbolik i ett kramdjur som hela tiden finns med. Och den gripande upplösningen ges en extra dimension i och med sonens ankomst. Vidare bör noteras att publiken sitter runtom bara metrar ifrån det kusliga som utspelas på scen.

Älskaren med Play Teaterkonst: Igenkännbar svartsyn tolkad med feminin finess

by

alskaren_pinter

Älskaren
Av Harold Pinter
Play Teaterkonst, Göteborg
Premiär 5 december 2014

Vad jag kan erinra mig är det första gången, förutom en teaser på Pustervik, som jag ser något med Play teaterkonst. Premiären tvingades frigruppen – som i denna uppsättning stöds av såväl Statens Kulturråd som regionen och kulturnämnden – skjuta upp fyra dagar på grund av sjukdom. Innan Pinters korta kammarspel kan ta sin början, leds vi en exklusiv skara på 55 personer, längst upp till det vindsutrymme som kallas Stora baletten. Vi anvisas sittplatser längs någon av rummets väggar, vilket sker till Ry Cooder-doftande musik framförd av ljudkonstnären Zofia William Åsenlöf. På den kompakta ytan i mitten stirrar två kontrahenter mot varandra . De har placerats i fåtöljer som tillsammans med övrig scenografi i form av bland annat ett antal olikformade lampskärmar, runda soffbord och duralexglas andas tidigt 60-tal. Hilda Fürst och regissören Johanna Larsson har antagligen velat återskapa en interiör från den tidsepok då dramat skrevs.

Tommy Berggren vars husgud är just Pinter, applåderade när den radikale engelsmannen fick nobelpriset eftersom hans pjäser är drabbande och mystiska. Jag har läst originalet och sett Berggrens teveversion av klassikern Fastighetsskötaren. På Stockholms Stadsteater såg jag 2008 samme regissör göra en oförglömlig uppsättning av Hemkomsten. Den svarta humorn samt oviljan att ge raka svar är beståndsdelar i författarens estetik som märks också i Älskaren. Men jag hade förväntat mig än mer konstant oberäknelighet, ett större inslag av latent hot. Det hotfulla och oberäkenliga pyr visserligen hela tiden i den närmast perverterade parrelationen mellan kvinnorna. Men det blir inte lika läskigt att skåda som jag föreställt mig. Antingen har regissören valt ett relativt subtilt tillvägagångssätt, eller så har hon inte lyckats krypa åskådarna in på skinnet. Jag är som sagt kluven till vilket intryck detta maktspel gjorde på mig, var lite tveksam mitt i, blev till slut rätt nöjd vid betraktrandet av detta allkonstverk. Måste vara sällsynt att i princip alla involverade är kvinnor, inte minst för att Pinter anses ha en problematisk kvinnosyn.

Har ingen aning om Karin de Frumerie tidigare delat scen med AnnaRuna Kax. Samspelet dem emellan är hur som helst oantastligt, varje åtbörd har en motsvarighet hos den andre. Blir ganska förvirrande några gånger innan man begriper hur raffinerat oannonserat nya karaktärer och andra miljöer introduceras. De multibegåvade aktriserna behärskar utmärkt sina roller, skiftningarna mellan att befinna sig i över- respektive underläge. Nobelpristagaren är säkerligen tacksam att ta sig an, eftersom han verkar besatt av att skildra dominans, egenkära rollfigurer som segrar om de tillskansar sig momentum. Skådespelarnas blixtsnabba vassa replikskiften, uppblandade med närmast malplacerad ömhet, är den täta pjäsens största tillgång. En annan plusfaktor var sjävfallet den ödesmättade musiken av Åsenlöf, vars sound skapade en förhöjande osäkerhetskänsla. Ett riktigt gott hantverk, även om jag trodde det skulle ge mer feel bad-vibbar.