Senaste tioårsperioden har jag varit storkonsument av teater och annan scenkonst. Om jag måste välja den scen som berört allra mest, väljer jag spontant slutscenen i Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Påklädaren. Tomas von Brömsen påklädare personifierade den avundsamme orättvist behandlade människan. Alla vi blödiga i publiken kunde ofrånkomligen identifiera oss, med någon som hade alla skäl i världen att känna sig försmådd.
Avund är ett utmärkande drag hos de figurer som von Brömsen haft mest framgång med, såväl på scen som på bioduken. I den fantastiska dokumentärfilmen Liv till varje pris (om Bo Widerberg) avslöjar privatpersonen Tomas att han hyst närbesläktade egenskaper, genom att berätta att han sett upp till den coole Tommy Berggren som vid ett slumpartat möte gör sig onåbar. Det finns hos flera påhittade personer och honom själv i Tomas sista revy karaktärer med denna läggning, det vill säga att tycka synd om sig själva. Paradexempet är förstås hans kanske mest välkände gubbe, servitören på Värdshuset nedanför som i andra aktens öppning anser sig vara berättigad att äntra himmelriket genom pärleporten.
Sitter för första gången inklämd i den kupol som utgör revytemplet Lisebergsteatern. Kvällens stjärna kommer in genom en sidodörr, småpratar med publiken, frågar varifrån vi kommer, blir avbruten av fingerat telefonsamtal, slår an en både kaxig och självironisk ton, därefter blir han allsångsledare. Vi delges förutsättningen för den underhållning som stundar. Tomas kommer genomföra en soare med mestadels påhittade personer, vilka befinner sig på ett äldreboende. Regisserar gör den rutinerade revyräven Bo Hermansson vars samarbeten med Brömsen har klassikerstatus. Assisterar honom gör Malin Stenbäck och Rudy Addo – upptäcktes av Brömsen när de stod tillsammans på scen i lyckosamma uppsättningen av Pygmalion på Göteborgs Stadsteater – i form av sång, stepp och repliker. De kan sina saker men gör inget större avtryck. Nestorn Sven-Eric Dahlberg är kapellmästare med pianot placerat längst fram till vänster. Först efter paus blir hans orkester synlig. Tyvärr var jag inte speciellt förtjust överlag i den musikaliska inramningen. Flera arrangemang var för glättiga och statiska. Höjdpunkter förekom dock. Rappandet om boendet i barndomen på Räntmästargatan och det närmast obligatoriska klarinettspelet förgyllde.
I programhäftet finns att läsa en lite luddig utläggning av Leif Zern om scenkonstens undervegetation, en miljö han anser behövs. Här placerar han revyn som vill roa för stunden, gärna med vulgär prägel. Det ekivoka har följaktligen en dominant ställning i Tomas sista revy, innehåller fler sexuella anspelningar än förväntat. Tre bevis: En bonde i Smygehuk, historien med Dr. Forselius samt självklart den bedagade ungmön som passerat 70-års strecket. Här finns åtskilliga hisnande ordlekar och publikens skratt duggar tätt.
Ett annat tema som introduceras omgående är återvinning, vilket går igen i revyns underrubrik. Det mest genomgående stråket är annars en påtaglig melankoli över att vid sjuttioett års ålder inse att man genomlevt huvudparten av den tid man fått. Brömsens prästfigur tar till liknelsen med en bussresa, där avstigning sker för olika personer vid helt skiftande tidpunkt. Tillkortakommanden och kroppsliga åkommor är ett tacksamt ämne för en komiker. Den rullstolsburne gubben som uppfunnit en apparat som kan hälla upp en sup och den ordlöse clownen som gäckar oss med kropskontroll, är karaktärer som går från det dråpliga till det vemodiga.
Som förmodat inskränker sig Brömsen till att summera sin karriär som revyartist, utesluter sina många förnämliga seriösa roller även om genierna Mozart och Skakespeare är inkluderade. Han startar dialog med eller går i polemik mot några röster som ljuder i salongen. Vi känner igen Povel Ramel, Gerd Hegnell och naturligtvis buskiskungen Sten-Åke Cederhök. Kul grepp! Jag måste emellertid tillstå att, fast jag var nöjd efteråt, inte alls var lika berörd som förväntat. Kan bero på flera orsaker. Har inte sett Tomas revyer tidigare annat än på teve. Jag är en orutinerad revypublik, förstår inte alltid att uppskatta att för en komiker är det lika viktigt hur något framförs som själva innehållet. Och om en jämför med exempelvis Claes Eriksson och hans två solorevyer är Galenskaparnas ledare en betydligt mer avancerad textförfattare. Brömsen är mest intresserad av allmänmänskliga egenskaper och relationer, inte av att likt Fria Pro och Nationalteatern (sett dem båda) driva politiska teser.
Tomas sammanställda sketcher drar folk för att de är fyndiga och tänkvärda, ibland hysteriskt roliga. Men jag föredrar ändå den skådespelare i honom som ruskat om mig i Peer Gynt och Tok Alfred på Folkteatern och i Pygmalion och Påklädaren på Göteborgs Stadsteater.