Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Uppsalakidnappningen

by

Uppsalakidnappningen
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 augusti 2018
Regi Anders Skog
Manus Anders Skog

En skrämmande berättelse som bygger på verkliga händelser då några studenter i Uppsala kidnappade en annan student 2011.

Vi får höra berättelsen utifrån en av kidnapparnas version: Josef Esfarander som studerar till läkare, planerar att kidnappa en juridikstuderande för att utpressa hans rika familj på pengar i ett desperat försök att lösa sina ekonomiska problem. Han tycker själv att han är världens smartaste och han har därför gjort en, som han tycker, vattentät plan.

Han behöver medhjälpare och lurar med sin sin flickvän Shirin och gammal skolkamrat. Den gamla skolkamraten är en udda personlighet som inte tillhör de mest intelligenta personerna. Han verkar vara väldigt ensam och känner sig därför hedrad av att få vara med Josef och få genomföra projektet.

Josef är övertygad om att han är så smart och att han har den perfekta planen. Att han lurar sig själv i allra högsta grad blir snabbt tydligt då han inte ens kontrollerat trappuppgången där kidnappningsoffret bor. Där finns ingen hiss. Josef hade planerat för att ha en hiss när de sövt ner offret och placerat denna i en rullstol.

En dryg tredjedel in i filmen fungerar det rätt bra med att allt berättas av Josef utifrån hans synvinkel. Men det blir lite tröttsamt i längden.

Det är en väldigt sorglig historia och även om den är tänkt som en svart komedi blir jag väldigt ledsen över dessa människor som blir lurade av Josef.

Filmbolaget skriver: Historien ger en tänkvärd inblick i hur vår tids nya
 narcissistiska personlighetstyper fungerar.

Jag håller dock inte riktigt med filmbolaget om att det är vad vi får möta. De narcissister som är så farliga i vårt samhälle är ofta betydligt smartare och kan därför förstöra väldigt många människors liv eftersom så många ser upp till dessa narcissister. Jag får intrycket i filmen av att Josef också är rätt utanför.

De fyra huvudrollerna görs av fyra unga duktiga skådespelare som vi kommer att få se mer av: Poyan Karimi, Shirin Golchin, Rasmus Luthander, Peter Åström. De fyra var filmens behållning.

Filmrecension: Show Dogs – för mycket uppfostrande sensmoral

by

Show Dogs
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 augusti 2018
Regi: Raja Gosnell

En hund (en rottweiler) är den ena av två huvudpersoner i denna polisfilm där hundar spelar en lång rad roller, med support av skådespelares röster. Det kunde blivit jätteroligt och lagom spännande för de minsta men det är för sockersöt, alldeles för många scener som vi sett i otaliga och bättre versioner i andra filmer.

Max (rösten görs av Chris ”Ludacris” Bridges) är en rottweiler som är en polishund och han blir ofrivilligt partner med FBI-agenten Frank (spelas av Will Arnett). Tillsammans ska de rädda en pandaunge som kidnappats för att sälja på en olaglig marknad med djur. Vi har sett detta uppslag i många filmer: två poliser som inte gillar varandra alls och som tvingas samarbeta. Tja, det finns en och annan scen som får mig att le men i stort sett är det oändligt förutsägbart. Tyvärr. För det är kul att så många hundar är med i filmen.

Däremot syns det lite för väl att både pandan och tigern är digitaliserade karaktärer och jag är rätt säker på att duvorna är till stor del skapade digitalt.

Det är en mängd snusförnuftig sensmoral. Tanken är väl att filmen ska vara en familjefilm, men vilka småbarn hinner läsa texterna? Jag har inte sett att filmen går upp med svenskt tal någonstans? Måste filmer som vänder sig till familjer med småbarn ha sådan uppfostrande ton som bas.

Max tvingas agera under täckmantel på världens mest exklusiva hundutställning och han är förstås fylld av förakt i början gentemot utställningshundar som han anser vara riktigt fjantiga. Att han ska lära sig uppskatta deras jobb är väl lite för förutsägbart.

Hundutställningen är framställd så löjlig. Det är förstås för att de ska vara kul och komiskt men det blir ändå så amerikanskt. Hundutställningar går inte alls till så där fjompigt. Filmen är förstås inte menad att vara en seriös beskrivning av hundutställningar eller hundliv, men det lite för innehållslöst och substanslöst

Den som älskar hundar får väl en del av sitt lystmäte tillgodosett. Det är en mängd fina hundar med. Att en rottweiler har huvudrollen är inte konstigt. Rottweilrar som får bra träning och har det bra kan lära sig oerhört mycket. Jag själv har en fantastisk hund, en shiba, och jag gillar många hundar och djur överhuvudtaget och jag hade rätt höga förväntningar på filmen, som tyvärr inte riktigt infriades. Jag kan ha gett filmen ett steg för högt betyg just för de charmiga och söta hundarna.

Den som upptäckt duktiga skådespelerskan Natasha Lyonne som har en av de större rollerna i kultserien Orange is the new black kan ju njuta av hennes charm. Hon spelar hundexperten Mattie som har en hel del glimt i ögat. Mattie och rottweilern Max är nog filmens två plus.

I rollerna: Will Arnett, Chris ”Ludacris” Bridges, Natasha Lyonne, Jordin Sparks, Gabriel Iglesias, Shaquille O’Neal, Alan Cumming, och Stanley Tucci.

Filmrecension: Den 12:e mannen – engagerande, stark, kryper under huden och får mig att fundera på mycket

by

Den 12:e mannen
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 augusti 2018

En stark film som bygger på verkliga händelser – och en film som påminner om att vårt grannland Norge har upplevt något som vi svenskar inte gjort. Filmen skildrar en norsk motståndsman som skottskadad försöker ta sig över gränsen till Sverige.

Handlingen utspelar sig 1943 i Tromsø, mitt i brinnande krig och Norge är ockuperat av de tyska nazisterna. En tysk styrka på vakt upptäcker fiskebåten med de tolv norska motståndsmän och striden blir inte långvarig. Den tyska övermakten fångar en alla motståndsmän. Alla utom en: Jan Baalsrud.

Jan Baalsrud lyckas simma i iskallt vatten över ett sund som ingen ens simmat över sommartid, trots att han är skottsskadad i en fot. Det är en fantastisk och berörande berättelse om en mans envishet och

Filmen är två timme och en kvart – men det känns knappt att den är så lång. Trots att vi redan från filmens början vet att Baalsrud klarar sig är den både spännande och engagerande. Baalsrud måste ta sig fram i iskall terräng, över snöklädda fjäll och med en skottskada som blir värre och värre. Han blir snart en symbol för motståndskampen och trots att tyskarna försöker låtsas att de tagit alla tolv männen sprids sanningen bland den norska befolkningen och många är de norrmän som i hemlighet hjälper Baalsruds flykt. Att hjälpa en motståndsman på flykt kan ge dödsstraff åt den som blir upptäckt. Flykten tar flera månader.

Att filmen gjort stor succé på hemmaplan i Norge är begripligt. Det är ett stycke av deras historia som skildras. Det finns levande människor idag vars föräldrar var med och hjälpte Baalsrud på hans flykt.

Filmleverantören skriver om filmen:
DEN 12:E MANNEN bygger på en sann historia och är en av de mest fantastiska överlevnadshistorierna som ägde rum under andra världskriget.

Det är inga överord. Filmer som bygger på verkliga händelser har en tendens att bli övertydliga, filmskaparna kan bli för noga med att följa verkligheten in i minsta detalj. Jag har ingen aning hur noga de verkliga händelserna är skildrade nu eller hur exakt de återges. Det har ingen betydelse. Filmen är oerhört stark och kryper verkligen under huden och ger många, många tankar och funderingar.

Jag tänker på hur lätt det är för många i Sverige att tala om att nationalism är fel. Men om norrmännen inte varit nationalistiska hade de inte gjort motstånd alls. Ska en befolkning lägga sig platt fall om de blir ockuperade? Det är hemskt att inse att för inte alltför länge sedan pågick andra världskriget och ett lands ledare ansåg sig ha rätt att ockupera både Norge och Danmark.

Manuset är skrivet av Petter Skavlan som gjorde succé med ”Kon-Tiki” och för regin svarar Harald Zwart, som mestadels är verksam i USA och har lockat stor publik till bland annat nyinspelningen av ”The Karate Kid” (2010). Jan Baalsrud spelas av nykomlingen Thomas Gullestad och som Gestapoofficeren Kurt Stage ser vi Jonathan Rhys Myers, dubbelt Golden Globe-nominerad för succéserien ”The Tudors”.

Way Out West: Mura Masa bjöd in till regndans i Linnétältet

by

20180811
Photo: Hilda Arneback

Mura Masa på Way Out West
11 augusti 2018
Betyg 3

Brittiska Mura Masa (Alexander Crossan) är bara tjugotvå år gammal men har redan varit med och – som Way Out West beskriver det – ”dikterat samtidens popmusik” i flera år. Vilket jag emellertid skulle göra en invändning mot, eftersom det sista Mura Masa är för mig är en popartist.

Nej, Mura Masa är för mig snarare en samtida kompositör med en laptop som sitt notpapper; där elektroniska beats och rungande basgångar gästas av korta, klassiska pianostycken. Tillsammans med artister som Flume har denna musik länge berört mig och varit återkommande bland mina mest spelade på Spotify. Därför var jag oerhört förväntansfull inför konserten denna nyckfulla lördag, beträffande väderleken.

I Slottsskogen väller det ned från himlen och tillsammans med tusentals andra har jag tagit min tillflykt till det stora, blå cirkustält som kallas för Linné. Väl där inne, i mitten där det är alldeles fuktigt, kan jag se hällregnet strila ned mot de stackare där ute som inte fått plats. Men de förlorar snart min uppmärksamhet.

Snart kliver Mura Masa på scenen och inleder starkt, med sig har han Bonzai som gästsjunger på alla låtar och vevar upp publiken. ”Alright Sweden, quit fuckin’ about. I want to se you all completely lose your shit!” Och det funkar. Hon blir snabbt åtlydd.

Vi dras snabbt med i starka basgångar och catchig lyrik och det är som mäktigast när helt instrumentella låtar som Lotus Eater och Hell, från det första albumet, Soundtrack To A Death, spelas. Då är det precis vad jag har hoppats på. Men – och detta är tyvärr ett ganska stort men – bjuds det på för lite i den vägen. Istället får vi höra mer mainstreamade låtar som inte har samma melodiska kvalitet och djupa undertoner. Kanske är det för att Mura Masa vill nå ut till den stora massan, men vad som vinns i catchighet och kändisskap förloras tyvärr i kvalitet. Som ett exempel på det spelas den alternativa versionen av Lovesick, där A$AP Rocky gästar, istället för den ursprungliga som jag gillar mer. Kanske är det därför Way Out West beskriver honom som en popartist, vilket han inte är.

Jag hade hoppats på mer av de melodiska låtarna från de första två albumen, men tyvärr spelas ingen av mina favoriter; Are U There, When U Need Me, Shibuya eller Cloud Claps. Trots detta är jag inte helt missnöjd, jag hade bara hoppats på en annan utveckling efter Lotus Eater och Hell. Om Mura Masa inte hade dragits så mycket åt pop, trap och mainstream hade konserten enkelt kunnat hoppa upp två snäpp på betygsskalan.

Foto: Hilda Arneback

Way Out West: Kendrick Lamar – New Kung Fu Kenny gjorde TKO med Slottsskogen

by

Kendrick Lamar på Way Out West
10 aug 2018
Betyg 5

När Way Out West landade Kendrick Lamar till den här sommarens festival var det nog många som helt bestämde sig för att gå. Att festivalen lyckats få hit Kendrick höjde den återigen till den status den hade för några år sedan, när artister som Kanye West och Prince gästade. Och att det är just denna konsert som är dragplåster märks direkt; redan fyrtio minuter innan konserten drar igång är det packat och förväntansfullt framför festivalens största scen, Flamingo.

Det är tätt inklämd jag står och svettas hiphop-svett inför denna världsartists stundande entré i Slottsskogen i Göteborg och tillsammans med de som står runt mig gissar jag på vilken låt han kommer börja med. ELEMENT.? Swimming Pools? Jag gissar på DNA. Snart sätts mäktiga animationer igång på den stora skärmen och när DNA. sedan spelas som första låt sätts ribban direkt; extas.

Det är en världsstjärna med positiv energi som har gått upp på scen och publiken är helt galen. Ständiga moshpits avlöser varandra och alla tycks kunna varenda låt. Som den väl utformade produkt denna megakändis är, är allt väl genomtänkt – hur han rör sig på scenen, ljuset, ljudet och inte minst – animationerna bakom honom på skärmen. Allting berättar en historia och inspirerad av sjuttiotalsfilmer med Bruce Lee i huvudrollen får vi följa vår protagonist och hjälte; den excentriske New Kung Fu Kenny på väg mot dimhöljda mål i Chinatown-noir och fjärran östern-miljöer, med sin perfektionerade kampsport och vässade tunga som enda följeslagare. Det och de tusentals skrikande personerna framför scenen som hejar på honom, förstås.

Det är en väl avvägd blandning låtar från hans tre senaste album som spelas och vår hjälte klädd i fängelseliknande kläder ser inte alls pliktskyldig ut uppe på scenen. Nej, hiphopens kanske största artist – som spelat på världsarenans största scener – ser glad ut över att befinna sig i Göteborg denna fredag och vi gör alla vårt bästa för att få honom att vara det. Ett uppskruvat tempo präglar hela konserten och det är en inkluderande stämning i publiken, där främlingar bondar över låttexterna och höjer händerna tillsammans.

Framförandet av HUMBLE. blir kvällens kanske mäktigaste, efter bara ett par ord stängs musiken av och Kendrick slutar sjunga, istället rappar publiken hela låten åt honom, med bara några få ledord som inspiration. Sedan körs låten en gång till, denna gång av rap-poeten själv.

Sammantaget och i efterhand finns det inte mycket annat att konstatera än att denna konsert blev en megahit, och att huvudakten blivit precis det alla hoppades på. New Kung Fu Kenny fick in en snurrspark bakom allas vår gard till slut och resultatet blev en musikalisk, lyrisk TKO.