Pustervik

Med sin drömska och futuristiska elektropop slog Purity Ring igenom när de debuterade med singeln Ungirthed i januari 2011. Duon, som består av sångerskan Megan James och producenten Corin Roddick, bildades 2010. Efter succén med Ungirthed plockades de upp av klassiska indielabeln 4AD. Debutalbumet Shrines släpptes sommaren 2012, och sedan dess har Purity Ring samarbetat med akter som Danny Brown och Jon Hopkins. Nu är de återigen aktuella, deras andra fullängdsalbum Another Eternity släpps i början av mars, och i april kommer de till Sverige för spelningar på Pustervik och Debaser Strand.

Ni bodde i olika städer när ni skrev Shrines, medan ni den här gången kunnat spela in tillsammans i samma rum. Hur påverkade det albumet?

Megan: Det hade nog ett stort inflytande på låtarna överlag, men det är svårt att säga exakt hur mycket, eftersom det var det enda sättet vi skrev låtarna på. Och det gick så lång tid mellan det att vi skrev sista låten till Shrines och att vi skrev den första låten till det här albumet. Även om Shrines var sammanhållet, så känns det som att det här albumet är ännu mer sammanhållet och definierat.

Corin: Svårt att säga, vi skulle vara tvungna att spela in albumet på nytt för att se vilket inflytande det hade på soundet, men vi kunde komma med feedback på varandras roller i bandet. På så sätt kunde vi bit för bit bygga upp låtarna så att det blev mer fokuserat. Låtarna är konstruerade med de viktigaste beståndsdelarna i åtanke, medan Shrines på så sätt var lite lösare. Jag skrev ett helt instrumentalt stycke som Megan sedan sjung över. Så det var som att vi slog ihop två saker, medan vi på Another Eternity pusslade ihop alla bitar samtidigt, med helheten i åtanke.

Megan: Det är som att varje låt har olika delar som svarar till andra delar i låten.

Så varje ljud har mer av ett syfte?

Corin: Precis, allt gjordes med ett syfte.

Ni har producerat båda albumen på egen hand. Tror ni att ni någonsin kommer ta in en utomstående producent, eller är produktionen en alltför viktig beståndsdel av Purity Rings DNA för att ni ska överlåta det åt någon annan?

Corin: Än så länge har vi inte velat arbeta med någon annan producent, men det är inte helt uteslutet. Det skulle inte skada min stolthet om jag inte längre var den enda producenten. Det är möjligt att vi någon gång framöver — om det är något vi vill åstadkomma och jag känner att jag inte klarar av det själv — tar hjälp av någon annan. Det är en möjlighet vi är öppna för. Men så länge vi klarar av att göra allting själva, finns det ingen anledning att inte göra det.

Megan: För mig är Purity Ring ett sätt att dela med mig av min identitet. Det är en så uttrycksfull konstform. Jag menar, produktionen är någonting annat, men texter och melodier, jag skulle aldrig överlåta det till någon annan. Jag skulle inte finna det lika personligt tillfredsställande då.

Om vi vänder på det, skulle ni kunna tänka er att skriva låtar åt någon annan?

Corin: Definitivt, jag är väldigt öppen för den möjligheten. Jag producerar massor av musik på min fritid och det mesta ser aldrig dagens ljus. En del blir Purity Ring-material, men mycket skulle kunna passa in i en annan kontext med en annan artist.

Megan: Vi känner nog båda att Purity Ring är vårt exklusiva projekt, men många artister skriver inte sina egna låtar. Skulle jag se dem som mindre av artister än vad vi är? Det är så mycket annat som spelar in när du presenterar ett verk. Hur det framförs är också viktigt. Jag vill vara del av alla bitar i det här projektet, men jag skulle lätt känna mig bekväm med att skriva åt någon annan.

Corin: Men då skulle vi inte skriva en Purity Ring-låt. Om vi till exempel har en låt som vi tycker om men som inte passar in i vad vi själva försöker uttrycka, eller om det inte passar in i den övergripande tematiken. Om det är bra kanske vi ändå kan göra något av det.

Vad hade ni produktionsmässigt i åtanke för det här albumet? Var det något särskilt ni ville testa?

Corin: Jag försöker ändra processen från låt till låt, för att komma fram till mer intressanta resultat. Försöker att inte fastna för mycket i hur en låt kommer till, eftersom det då skulle sluta med att vi använder samma slags ljud och samma slags melodier. Ibland gillar jag att göra saker så obekväma som möjligt. Genom att ändra på allt eller bara utgå från något underligt element. Saker vi inte gjort tidigare, helt enkelt. Då slutar det alltid med något vi inte kunnat förutse. Den första låten vi skrev till Another Eternity till exempel, Sea Castle, kom till genom att jag mickade upp ett piano. Megan är klassiskt skolad pianist, så jag spelade bara in henne när hon spelade i tjugo minuter. Sedan gick vi igenom det och organiserade det i olika delar som vi i slutändan byggde hela låten kring. Jag hade aldrig gjort något sådant tidigare. Jag hade aldrig jobbat med ett akustiskt instrument, klippt isär det och sedan byggt upp något av det. Det mynnade ut i något som var unikt för oss då. Jag tror det är genom att fortsätta försöka göra saker som bara är intressanta experiment som du kan fortsätta göra saker som är spännande, och inte bara falla in i en rutin.

Även om det fortfarande omisskänneligt låter som Purity Ring, känns Another Eternity större och mer poporienterad än Shrines. Vad tror ni den här utvecklingen beror på?

Megan: Jag kan förstå varför det låter mer som popmusik, men för oss var Shrines ett försök till att göra ett popalbum. Ett lyckat försök, på många sätt. Med Another Eternity ville vi lägga större fokus på de olika delarna och hur de korresponderar med varandra. Vi ville mejsla ut varje ljud så det förenklas och förhoppningsvis blir mer effektfullt, det resulterade i tydligare texter och en klarare ljudbild, och när folk hör det tänker de att det är pop. Sättet det är producerat är mer som det folk är vana vid att höra på radion. Men hur vi skrev albumet var snarare en fråga om att utvecklas på ett sätt som kändes naturligt för oss. Det låter annorlunda och vi känner oss bättre på det, eftersom låtarna på Shrines bokstavligen var de första vi skrev ihop. Corin lärde sig fortfarande att producera. Det är fortfarande popmusik, bara mer utvecklat.

Corin: Ända sedan vi började skriva ihop har vårt enda riktiga mål varit att göra framåtskridande popmusik. Låtar som känns futuristiska eller tänjer på gränser, samtidigt som de har kvar den där omedelbarheten. Det var vad vi försökte uppnå med Shrines. På Another Eternity har vi vuxit som artister och tagit nästa steg, men det är fortfarande i den riktningen.

Titeln, Another Eternity, är en rad ur Begin Again. Varför valde ni den titeln för albumet?

Megan: Jag antar att Begin Again på sätt och vis är titelspåret, eftersom titeln kommer därifrån. Det känns som att albumet är det här stycket av vår tid som har en början och ett slut. Vad som orsakade oss att göra det här albumet, och vad som kommer att orsaka oss att göra fler album framöver, faller utanför det stycket. När du skapar något är det svårt att säga var de olika idéerna kommer ifrån. Det är svårt att förklara, det har att göra med det filosofiska perspektivet jag ser världen ifrån, och jag gillar inte att prata filosofi… det är en anomali och jag älskar anomalier. Så på sätt och vis är det lite tramsigt, men det är också något jag inte kan hjälpa att ta seriöst.

Textmässigt kretsade Shrines en del kring kroppsdelar, medan texterna till det här albumet skrevs i en dagbok och mer direkt behandlar personliga erfarenheter.

Megan: Shrines skrevs också så, faktiskt! Min källa för texter är huvudskaligen min dagbok. Det här albumet är ett minne av de senaste tre åren. Vad som har hänt och hur jag har uppfattat mig själv under den här perioden. För mig är det intressant att se hur det har skiftat. Jag försökte vara mer direkt och jag visste att folk skulle höra vad jag sjunger. Jag försökte inte gömma mig bakom så många kryptiska metaforer den här gången, bara metaforer.

När påbörjade ni arbetet med albumet? Spelade ni in i både Los Angeles och Edmonton?

Megan: Vi bodde fortfarande inte på samma plats först. Vi började när turnén kring Shrines var på väg att rundas av, på den här ranchen i Texas, vilket är en berättelse i sig, men det var där vi började. Det mesta skrevs i Edmonton, eftersom jag bodde där och Corin kom dit och mötte upp mig. Nu har vi varit i Los Angeles i några månader och knutit ihop säcken där, men det mesta skrevs i Edmonton. Så det är ett vinteralbum.

Vilket inflytande hade klimatet i Edmonton respektive Los Angeles på arbetet?

Corin: Det är lustigt, vi spenderade vintern i Edmonton, och vintarna där är väldigt kalla vilket tvingar dig till att stanna inomhus och vara kreativ, men när vi var i Los Angeles och spelade in var det i mitten av sommaren. Det var så varmt ute att du inte ville gå ut. Så på båda platserna hade det nästan samma effekt, att vi bara ville vara inne och jobba!

Vad hade ni i åtanke när ni påbörjade arbetet med albumet?

Megan: Vi diskuterade egentligen aldrig vad vi ville göra, förutom att vi ville göra sången mer framträdande.

Corin: Jag vet inte om vi någonsin kommer göra ett album med en avsikt, för då skapar du automatiskt massa begränsningar. Det är bäst att bara låta musik komma av sig själv.

Var det några icke-musikrelaterade erfarenheter som påverkade albumet?

Megan: En månad efter det att vi var klara kom Interstellar ut. Jag tänkte typ ”det här är precis vad jag gått runt och tänkt på de senaste tre åren”. Alltså inte jordens undergång, men när vi skapar något känns det som att vi försöker skapa en värld bortom oss. Och Corin är ett stort science fiction-fan vilket säkert spelar in i vårt sound och vår estetik. Den kan inte ha influerat oss eftersom den kom ut en månad efter det att vi var klara, men annars hade den antagligen gjort det.

Men i filmen kommunicerar de ju genom tid…

Corin: Haha, det stämmer faktiskt, bra poäng!

Var det någon låt ni kände satte tonen för resten av albumet?

Megan: Det var ett par gånger då vi kände att ”det här är en singel”, eller ”det här är det bästa vi har gjort”, men det var aldrig ”så här ska resten av albumet låta”. Varje låt var ett oskrivet blad.

Corin: Det är mer diversitet på det här albumet. Vi ville utforska mer och hitta mer unika sound i varje låt. Samtidigt ville vi inte att någon låt skulle hamna för långt bort från de andra, så att den skulle kännas frånkopplad från albumet. Med Shrines försökte vi vara konsekventa, vilket gjorde albumet väldigt sammanhållet. Det är mer dynamik och variation den här gången. Det är en av de största skillnaderna.

Ni har tidigare sagt att de bästa låtarna är de som känns oansträngda. Medan ni spelade in Shrines byggde ni gradvis upp en fanbas, medan ni den här gången redan har förväntningar på er. Hur gjorde ni gör att skaka av förväntningarna och skapa något oansträngt?

Corin: För att göra bra konst får du inte känna någon typ av press. Ibland kan det vara svårt att bli fri från den, då är det bara att vänta och ta dig igenom de perioderna. Men när du väl får en låtidé och känner dig inspirerad är det som att alla förväntningar bara försvinner. Du slukas upp av kreativitet. Det är då du kan skapa något som är bra.

Vad drog er till elektronisk musik, och hur har plattformen för elektronisk musik förändras sedan dess?

Corin: Anledningen till att jag drogs till att producera saker elektroniskt var effektiviteten. Att kunna leka med ljud och skapa hela musikstycken själv. Jag hade tröttnat på att spela i band och ville göra någonting lite mer självständigt. Jag var intresserad av soniska texturer som inte var trummor eller gitarr. Men när det gäller landskapet för elektronisk musik är jag rätt isolerad, jag lyssnar inte särskilt mycket på elektronisk på musik. Megan lyssnar betydligt mer än vad jag gör. Jag är inte så förtjust i instrumental musik, jag gillar saker som är direkta och har hooks. Det är klart att jag uppskattar en del elektronisk musik, men allt som oftast har jag inte tillräckligt med tålamod.

När ni spelade på Annedalskyrkan under Way Out West för några år sedan hade ni lyktor som var sammanlänkade och ändrade färg i takt till er musik.

Megan: Det var ett hemmagjort instrument som Corin byggde, som en keyboard i form av lyktor. Det var ett sätt att göra våra liveshower mer visuella. Det är svårt för elektroniska akter i allmänhet, eftersom folk inte ser dig spela ett instrument. Så vi byggde ett!

Corin: Nu jobbar vi på att utveckla några av de koncepten inför nästa turné.

På vilka sätt kan er musik transcendera när den framförs live? Brukar ni göra några ändringar från hur det låter på skiva?

Corin: Att spela live är för oss ett sätt att experimentera ännu mer med låtarna. När vi spelar in är allt så precist. Varje sektion av varje låt händer exakt så som vi har planerat. Det finns inte så mycket utrymme för improvisation. Det kommer till spontant, men sedan är det väldigt kontrollerat, medan det live finns mer utrymme att experimentera med låtarna i realtid. Jag kan mixa Megans sång på olika sätt. Det kan vara kul att utveckla vissa sektioner av låtarna och se vart de tar vägen. Jag tror det är kul för de som kommer till våra spelningar om de känner igen låtarna samtidigt som det finns ögonblick som inte är exakt som på skiva. Det blir en annorlunda upplevelse.