Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Girl in the Spider´s Web

by

The Girl in the Spider´s Web
Betyg 4
Svensk biopremiär Fredag 26 oktober 2018
Regi Fede Alvarez
Manusbearbetning Jay Basu, Fede Alvarez och Steven Knight
I övriga roller: Sverrir Gudnason, Lakeith Stanfield, Sylvia Hoeks, Stephen Merchant, Claes Bang, Christopher Convery, Synnøve Macody Lund, Vicky Krieps m fl

Lisbeth Salander, huvudkaraktären från Stieg Larssons kritikerrosade Millenniumserie, är tillbaka till vita, när David Lagercrantz uppföljare (svensk titel ”Det som inte dödar oss”) till Stier Larssons Milleniumserie nu blir film. I rollen som Lisbeth Salander ser vi Golden Globe-belönade Claire Foy. Hon slog igenom ordentligt internationellt för rollen som den brittiska drottningen Elizabeth i tv-serien ”The Crown”. Filmen är spännande film från första bild till slutscenen.

Med en lång rad duktiga skådespelare, bland annat svenska Sverrir Gudnason, är detta en riktigt lyckad film för alla som gillar Hollywoodproduktion. Det är den bästa filmen som gjorts hittills i Hollywood av Milleniumserien. För David Lagercrantz deckare i Milleniumserien är det första filmatiseringen.

Datorhackaren Lisbeth Salander och journalisten Mikael Blomqvist befinner sig i ett nät av spioner, brottslingar och en korrupt regering.

Den nya filmen lär välkomnas av alla som älskar Hollywood-action älskare. Regissören har gjort en superhjälte av Lizbeth Salander som kan göra allt. En och annan beundrare av Salander var säkert besvikna på David Finchers film som gjorde henne lite för mänsklig, lite för vanlig. Men trots att Lisbeth Salander är något av en superhjälte får vi ändå lära känna henne mer, vi får insyn i hennes bakgrund och uppväxt och hennes svagheter döljs inte. Vi får veta mer om hennes förhållande tills in pappa och sin syster Camilla. Däremot ger filmen oss en endimensionell och förenklad bild av Camilla.

Claire Foy som Lizbeth Salander är en mycket riktig ersättare för Rappace och Mara och film ger oss också otroligt vackra bilder i två timmar.

Regissören Fede Alvarez är välkänd för bland annat succéthrillern Don’t Breathe från 2016, så han var helt rätt person att ansvara för regin av denna filmatisering.

Bokrecension: Om Bob Dylan av Sara Danius – ett vackert försvarstal

by

Om Bob Dylan
Författare: Sara Danius
Språk: Svenska
Utgiven: 2018-08
Formgivare: Nina Ulmaja
ISBN: 9789100177812
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 104 Vikt: 153 gram

Att Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur 2016 väckte både uppmärksamhet och starka känslor. En del tyckte det var på tiden att vår tids poeter uppmärksammades. Antikens poesi framfördes ju muntligt, ofta till ackompanjemang av en luta eller annat instrument. Andra tyckte det var ett hån mot de författare som skriver skönlitterärt, varav de finns flera framstående amerikanska som borde fått priset i stället. När det dessutom dröjde innan det kom någon reaktion från Bob Dylan offentligt ökade debatten och diskussionen i medier.

Sara Danius, som var Svenska Akademiens ständige sekreterare under denna stormiga tid gav tidigt i höstas ut en vacker, behändig lite skrift där hon berättar om hur mycket gick till bakom kulisserna i samband med att Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur. Sara Danius berättar också om tankarna bakom varför han tilldelades detta förnämliga pris.

Boken är vacker, jättefin, i ett behändigt litet format. Den består vara av 104 sidor och väger bara 153 gram. Den är lätt att bära med sig i fickan. Trots att den inte är tjock är den ändå fylld av innehåll. Trots att språket är okomplicerat och flyter på lättläst är varje ord vägt på guldvåg, det märks och känns.

Jag tillhör de som var lite skeptiska till valet av Bob Dylan som pristagare. Inte för att hans poesi skrivs och framförs till musik utan för att min favorit i denna genre var Leonard Cohen. Jag kan absolut hålla med om att musiker kan betraktas som vår tids poeter. I viss mån, i alla fall. Jag har aldrig riktigt fastnat för Bob Dylans musik och texter. Det betyder ju inte att jag inte förstår att han betyder mycket för många. Jag förstår Sara Danius resonemang om att Bob Dylan på flera sätt är en arvtagare till Shakespeare, Blake, Rimbaud, Kafka och Lorca.

En rolig scen som Sara Danius berättar om är när Bob Dylan tog emot sitt pris under en privat träff utan mediers insyn med ledamöter från Svenska Akademien. Där stod Sture Allén, Kjell Espmark, Katarina Frostenson, Per Wästberg, Horace Engdahl, Bo Ralph, Peter Englund, Anders Olsson, Kristina Lugn, Tomas Riad och Klas Östergren på rad för att få skaka hand med sin idol.

Bob Dylan är väldigt skygg. Han vill inte gärna vara i offentligheten. Sara Danius skildrar detta på ett berörande sätt. Hon berättar att hon förstått att han var skygg, men när hon såg honom i verkliga livet, begrep hon hur skygg han faktiskt var, där han går klädd ofta med huva som döljer honom.

Sara Danius tar också upp att Bob Dylan inte var den förste, inte den ende och troligen inte heller den sista som får Nobelpriset i litteratur som dröjer med att svara och som inte kan komma till den stora festliga utdelningen. Ett exempel är när dramatikern Samuel Becket fick Nobelpriset. Det tog lång tid att få svar från Becket och han kom inte heller.

Denna lilla bok är oerhört välskriven och rolig att läsa, även om jag gärna hade läst mer om hur Akademien resonerade när de gav Dylan priset och om de fanns någon som var mer pådrivande och någon som var skeptisk eller emot. Men dessa uppgifter är det väl tystnadsplikt kring och de är nog hemligstämplade för lång tid.

Vad du än tycker om att Bob Dylan fick litteraturpriset är denna lilla bok intressant att läsa. Om Bob Dylan av Sara Danius är ett vackert och berörande försvarstal.

Teaterkritik: LasseMajas detektivbyrå på Dramaten – en medioker historia

by

LasseMaja och Hamletmysteriet
Av: Jonna Nordenskiöld i samarbete med Martin Widmark
Regi: Jonna Nordenskiöld
Scenografi: Fridjon Rafnsson
Kostym: Helena Willis
Peruk och mask: Peter Westerberg, Linda Hyllengren
Ljusdesign: Johan Sundén
Urpremiär 20 oktober, Dramaten, Stora scenen
Rekommenderas från 7 år. Uppsättningen åker ut på Sverigeturné hösten 2019

LasseMajas detektivbyrå är en barnboksserie skriven av Martin Widmark och illustrerad av Helena Willis. Böckerna riktar sig till barn i åldrarna 7-9 år och hittills har tjugosex böcker i serien givits ut. Det har också gjorts en Julkalender som grundar sig på böckerna i SVT 2006.

LasseMaja-serien handlar om flickan Maja och pojken Lasse som bor i den lilla staden Valleby. De brinner för mysterier och har startat en detektivbyrå. De får ofta hjälpa polismästaren med särskilt svåra fall.

När nu Lassemaja också intar den svenska teaterns nationalscen är förväntningarna höga. Särskilt hos den yngre publiken. Jag går på premiären, på Dramatens stora scen, med två förväntansfulla flickor i den förväntade målgruppen.

Den första akten är till vår besvikelse medioker. Det mesta är slätstruket och fantasilöst. Den unga publiken är inte engagerad. Inte den vuxna heller. Jag kommer på mig själv med att fundera på köplistan till morgondagens middag. Det saknas spänning, stämning, humor och karaktärer som utmärker sig. Aktens enda skrattsalva lockas fram av en tappad polismästarbyxa.

Föreställningen tar sig dock i kragen i andra akten. Scenografin tar för sig mer och skapar en magisk stämning och skådespelarna har hittat den försvunna passionen.

Kvällens stjärna är den beska tanten – arga Barbro – som tar oss med storm med sina tantfasoner och mustiga utspel.

Föreställningen består av många sångnummer men kvaliteten på dessa är medelmåttig. Sång- och musikinslagen får en stark etta i betyg av mitt sällskap.

Men totalupplevelsen uppskattas ändå av tjejerna. En fyra i slutbetyg blir det trots allt. Det som uppskattas är den fina teatermiljön och själva handlingen i pjäsen. Den är spännande och lätt att förstå. Även om föreställningen från och till är förvirrande, med trist dekor och stelbenta teaterprestationer, så har vi ändå en rolig stund.

Medverkande:
Maja – Tiril Wishman Eeg-Henriksen
Lasse – David Arnesen
Prästen – David Book
Barbro – Hulda Lind Jóhannsdóttir
Dino – Eric Stern
Sara Bernard – Jennie Silfverhjelm
Polismästaren- Kalle Westerdahl

Filmrecension: Suspiria

by

Suspiria
Betyg 5
Svensk biopremiär: 23 november
Regi Luca Guadagnino
Manus David Kajganich
I rollerna: Tilda Swinton, Dakota Johnson, Chloë Grace Moretz, Jessica Harper m fl

En mystisk historia som är full av symboler och som kan göra en publik van vid enklare filmer besvikna eftersom filmens handling är komplicerad. Filmen handlar om en amerikansk dansare Susie (Dakota Johnson) som kommer till Berlin för att träffa några professionella dansutbildare år 1977 där hon också kan bo. En plats som är full av skrämmande rykten och historier om förlorade eller offrade dansare.

Suspiria – Dario Argentos klassiker från 1977 (svensk undertitel Flykten från helvetet) är en titel som varje skräckfilmsfan bugar sigför i vördnad. Nyheten att Call Me By Your Name-regissören Luca Guadagnino skulle göra en hyllning till denna kultfilm fick uppmärksamhet, inte minst på grund av rollistan med Tilda Swinton och Dakota Johnson i spetsen.

Susie blir snabbt en favorit hos den krävande konstnärliga ledaren Madame Blanc (Tilda Swinton). Baletteleven Patricia (Chloë Grace Moretz) försvinner på ett mystiskt sätt efter att ha anförtrott psykoterapeuten Dr Klemperer att skolan tagits över av häxor. Kommer Susie att bli nästa offer för de mardrömsscenarion som utspelas innanför dansakademins väggar, och är Madame Blanc inblandad?

Filmen har dock en djupare berättelse i bakgrunden där den tar upp RAF, den terroristorganisation som var aktiv i Tyskland mellan 1970 och 1998. RAF var en våldsbejakande extremistgrupp med anti-zionism, anti-imperialism och som gjorde många försök till terrorattacker.

Det finns paralleller och förbindelser mellan den sataniska kraft som vill skapa kaos i världen och häxor. Många konstiga historier är fortfarande mysterier.
Polis till Dr Klemperer: Tror du på häxor?
Dr klemperer: Nej, men jag tror att det finns många organisationer som gör onda handlingar i häxans namn.

Filmbolaget skriver om filmen:
När Suspiria premiärvisades på årets upplaga av filmfestivalen i Venedig hamnade reaktionerna på en bred skala från chock och äckel till beundran och fascination. Alla verkar överens om att filmen inte kan beskrivas utan måste ses. “Antingen stapplar du ut från bion, eller så ger du dig hän” skrev en recensent. Guadagninos visuellt spektakulära nytolkning har beskrivits som en blandning av Black Swan och Exorcisten, ett utmanande konstverk som fick skräckfilmsfantasten Quentin Tarantino att brista i gråt.

Thomas De Quincys artonhundratalsessä Suspiria de Profundis beskriver tre mörka mödrar: Mater Lacrymarum (tårar), Mater Suspiriorum (suckar) och Mater Tenebrarum (mörker). Dessa sorgens damer inspirerade Dario Argento till Suspiria samt uppföljarna Inferno (1980) och Mother of Tears (2007). Luca Guadagninos Suspiria är i kanske ännu högre grad än Argentos en kvinnofilm; här finns få manliga roller.

Radioheads-sångaren Thom Yorke har skapat sitt livs första filmsoundtrack till Suspiria. Några av Thom Yorkes spår från Suspiria-soundtracket är hittills släppta: Suspirium, Volk och Has Ended.

Filmrecension: Leave No Trace – ännu ett starkt drama av Debra Granik

by

Leave No Trace
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 oktober 2018
Regi Debra Granik
Skådespelare: Ben Foster, Thomasin McKenzie, Jeffrey Rifflad m fl.

Debra Granik som gjorde sådan succé med sin debutfilm Winter´s Bone är tillbaka med en lika stark film om människor i en del av USA som sällan visas i film. Också denna gång är det också fattiga människor vi kommer nära, men inte samma narkotika-stämplade white trash-miljö som i den mörka Winter´s Bone.

Handlingen kretsar kring Will och hans 13-åriga dotter som kallas Tom. De lever en isolerat liv i vildmarken, i en skogspark utanför Portland, Oregon. Till största delen lever de på sådant de kan odla eller plocka eller på annat sätt få tag på i naturen. Vissa varor åker de vid enstaka tillfällen till en stad för att köpa. De har sitt boende väl dolt. De lever där olagligt. Tom har inte gått i skolan utan lärt sig lära, skriva och räkna av sin pappa.

De har ett bra förhållande och det handlar inte om våld eller pedofili. En fråga vi som publik ställer är förstås varför lever de så? Vad har gjort att Will inte vill leva bland människor. Att Will är skicklig på att överleva i vildmarken är uppenbart. Vi får små inblickar i vad som hänt tidigare. Att han varit soldat. Att hans fru, Toms mamma, är död.

Det är fina miljöer från skogsparken och fascinerande att det ens är möjligt att leva så i USA. I det personnummer-övervakade Sverige skulle något sådant inte alls kunna pågå.

Ett misstag gör att de två blir upptäckta. De blir omhändertagna och utredda. Utredningen kommer fram till att pappan inte varit skadlig för sin dotter och de skickas till ett boende långt ute på landsbygden där de får bo i ett hus. Will får arbete på gården och Tom ska gå i skola.

En av filmens styrkor är att de sociala myndigheterna i deras fall bemöter Tom och Will med respekt. Att allt inte alltid i alla filmer handlar om ondskefulla fantasilösa socialarbetare.

För Will blir det efter ett tag ändå omöjligt att leva så nära andra människor men Tom börjar sakta vänja sig vid ett socialt liv. Will vill fly ut i vildmarken men Tom slits mellan sin kärlek till sin pappa och sin längtan efter att vara en del i ett samhälle.

Under deras resa får vi se amerikanska miljöer vi sällan ser på film, människor som av olika skäl lever i husbilar nära eller i skogsområden.

Skådespelarna är bra och filmen kommer med all säkerhet att än en gång ge Debra Granik en Oscarsnominering även om den kanske inte kommer att räcka ända fram till en statyett.