Robyn

Första artisterna som är bokade för Way Out West 2011 har nu blivit officiella: Här är pressmeddelandet:

Nu är bollen i rullning, sargen är släppt och elden tänd. Vi presenterar årets första artistsläpp och släpper festivalbiljetterna. Utsålt 2010, 2009, 2008 och 2007. 2011 hoppas vi går i samma tecken. Nu kör vi.

Klara artister för Way Out West:
ROBYN
FLEET FOXES
EXPLOSIONS IN THE SKY

Stay Out West:
JAYHAWKS
TWIN SHADOW

ROBYN
Vad finns det kvar att säga om Robyn efter 2010 – ett år som var hennes, vi andra bara levde i det? Finns det några superlativ, några priser, några förkrossande konserter eller TV-framträdanden för miljonpublik, några medaljer kvar att hänga runt hennes hals? Nämn någon artist som på samma sätt gjorde 2010 till ett år som smakade lika mycket av framtiden som samtiden? Och vad skulle man kunna tillägga? Enkelt och lika självklart! Robyn är klar för Way Out West 2011!

Den som låg i dvala under förra året (egentligen större delar av förra decenniet) skulle kanske kunna ställa sig frågan: Varför gillar alla Robyn? Varför har Robyn magnetisk, nästan narkotisk, dragningskraft på såväl identitetssökande tonåringar som småbarnsgenererande 30-nånting? Varför utgör hon en gemensam nämnare för både hårdrockare, indiepoppare och electronica-snobbister? Varför ber kritiker vid hennes altare, varför slickar alla hipsters smulorna från hennes bord, varför lyckas Robyn slita bort rigida finkultursivrare från den konservativa stelbentheten?

Det handlar naturligtvis först om att Robyn slänger sofistikerad, omedelbar popmusik rakt in i moderniteten, och att berättelserna förmedlar frihet och styrka lika mycket som eftertanke och utsatthet. Men i hög utsträckning beror det kanske på att hon på ett naturligt sätt representerar kvaliteter som är tilldragande ur ett rent mänskligt perspektiv. Robyn är en samlande symbol för integritet, oräddhet och smakfullhet – egenskaper som var och en för sig är attraktiva, men sammantaget genererar genuin inspiration. ”Så vill jag vara”, tänker män och kvinnor, du och jag. ”Jag vill kanalisera sådan kreativitet, jag vill leva lite extra, jag vill släppa tyglarna och dansa fritt.” Robyn motiverar, hon lyfter sin publik. Hon får oss att höja oss på tå och uppåt, över det. Utan Robyn är vi som Nya Testamentet utan Jesus; en hop tiggare, ho’ s och lytta som irrar runt i öknen utan vare sig mål eller vettig dansmusik.

Body Talk-trilogin gav Robyn möjlighet att storskaligt och träffsäkert utveckla sitt storslagna drama om urban längtan. I år har hon lovat än mer. Hennes konserter är triumfer av suggestiv, preciserad energi och visar att popmusik på scen fortfarande kan lämna rusiga känslor av att ha varit med om något unikt. Hennes senaste spelning i Slottsskogen 2009 (med Röyksopp, Kleerup, Lykke Li och en åetrvändande kung i Dr Alban) var en uppvisning i generöst fokuserad glädje med precis den rätta halten vemod. För tro inget annat än att Robyn, hur intelligent och fingertoppskänslig hon än må vara, drivs framåt av ett vaket och varmt hjärta.

Så vad finns det mer att säga om Robyn?
Hänryckningens tid är kommen, visar inte tecken på att bedarra 2011. I augusti gratulerar vi Göteborg – Robyn is here!

FLEET FOXES
Det kanske är det mänskliga i det som gör att man älskar det så mycket. Att det känns ursprungligt, nästan primalt, utan att det för den skull är aggressivt eller hårt. Att musiken känns som ett element, något naturligt och okonstlat, snarare än något konstruerat, måste vara en av framgångsfaktorerna.

För verktygen Fleet Foxes använt för att bygga sig ur nordamerikansk anspråkslöshet till positionen som en av 10-talets viktigaste internationella folkpopfenomen är knappast banbrytande; sångharmonier och akustiska instrument är musikhistoriens protein. Men Fleet Foxes bygger något speciellt, något märkvärdigt, något som faktiskt genererar rysningar av välbefinnande i en tid av musikalisk avtrubbning.

När den självbetitlade debuten kom 2008 förvandlades den till en sorts musikalisk motsvarighet till Den Stora Amerikanska Romanen. Omedelbart mytomspunnen, otvetydigt hyllad, ojämförligt omtalad: Fleet Foxes förvaltade americanan, det amerikanska musikarvet, men gjorde det folkliga förunderligt modernt. Med sina naturromantiska psalmer skapade de en nästan visuell upplevelse: vi såg dopprocessioner i ett fuktigt Mississippidelta såväl som pälsjägare i den kanadensiska vildmarken framför ögonen, och anade intensiteten i bandets konserter.

Där Seattles alternativband traditionellt sjungit över en matta av slamriga gitarrer, stod Fleet Foxes för något mindre machobetonat: episka sångharmonier, en bedårande men alls inte ofarlig känsla för melodiska villospår, en minutiös avvägning mellan dur och moll, och framförallt en alldeles ofrånkomlig ärlighet som med sin framgång öppnat dörren för en såväl imitatörer som likasinnade.

Bandets kommande skiva kan vara en av de mest emotsedda musikhändelserna på ett årtionde. Vi har inte heller kunnat bärga oss – om det var ett nyårslöfte vi ville infria, var det Fleet Foxes på Way Out West 2011.

Och vänner: om ni berörs av harmonier som vilar på en klangbotten av äventyrslusta och frihetskänsla, är färden redan utstakad. Fleet Foxes trollar bort oss i Slottsskogen i sommar.