Göteborg

The Misfits
Av Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi & kostym Anna Heymowska
Musik & ljud Jonas Redig
Koreograf Tove Sahlin
Backa Teater i Göteborg 9/3

Kickstartar med en kringgående rörelse . Sitter efter premiären på restaurang, tittar på den formidabla utsikten, fokuserar blicken på Burgårdens gymnasium, kommer på att till sommaren är det 40 år sedan jag jag gick ut. Sex år senare råkade jag bo på Sagogången, inte långt ifrån Selma Lagerlöfs torg. På fritidsgården det året ser jag konsert med ett rutinerat Ebba Grön. I början på 1990-talet ser jag Trettondagsafton då Backa Teater huserade i en före detta bultfabrik. Med i uppsättningen var Maria Hedborg och Ulf Dohlsten. Min utvikning ska ses mot bakgrund av upptakten till den retrospektiv som The Misfits utgör. Två av grundarna till Backa Teater, Maria Hedborg och Ulf Dohlsten, berättar med hjälp av uttrycksfulla svartvita foton om de första åren. I deras miniföreläsningar får vi veta att de bildades 1978, höll till på just den fritidsgård i Backa där jag såg nämnda punkikoner samt att målgruppen för deras klasskamp (här var det politiskt aktive Dohlsten som förde ordet, sa vidare att antirasism inte var på agendan , fast han själv varit klassens ende mörkhårige elev) var ungdomar utan röst. De gjorde reklam för sina egna favoriter, Sprit och Historien om en häst, pjäser som nya uppsättningen knöt an till.

När stafettpinnen lämnas över till en yngre generation, vittnar Josefin Neldén om sin uppväxt, som av en händelse kom hon från Sagogången. Hon blir konfronterad av Ramtin Parvaneh, vars uppväxt skedde i ett fattigare område strax intill. När han talar om bråk och konflikter, ges en antydan till den våldsspiral, bland annat i Backa, som teatern skildrade i omtalade Gangs of Gothenburg.

Mattias Andersson har i egenskap av konstnärlig ledare utvecklat en undersökande metod som bygger på intervjuer och litterära källor. Ni som sett Mental state of Sweden på Dramaten, har erfarenhet av det mest extrema exemplet, på hur denne omtalade dramatiker gillar att redovisa sin research. När metoden fungerar som bäst sker ständiga glidningar mellan fiktion och verklighet. Två utdragna scener med Ulf Rönnerstrand om en påstått onödig fisk och nörderi, är mestadels hämtat från Julio Cortazar. En skrämmande anekdot från Småland, återgiven av Nemanja Stojanovic, om basketens förbrödring som sorgligt nog omintetgörs av uppblossande hat, verkar självupplevd. Men den skulle lika gärna kunna vara från regissörens insamlade material. En närliggande gren på det livets och teaterns träd som arbortör Andersson vårdar, utmärks av att de medverkande tilltalar varandra som privatpersoner, avbryter varandra, reagerar på vad andra gjort och som kronan på verket byter kläder med varandra. Publiken leds in i villfarelse när fiktionen upphävs om och om igen. Ofta ett lyckat grepp, men samtidigt riskeras publikens koncentration.

Ojämnt är ett omdöme som ligger nära till hands, många scener är glimrande, men en del inslag blir krystade och mest konstiga. Några väldigt utsträckta sekvenser på sluttampen består av ordlös koreograferad teater utan egentlig intrig, ackompanjerad av en uppläst text om förnedring och utplåning av människovärdet. Vad betyder denna skuggboxning och dessa uttömmande språng? Min tolkning – inte minst när foton på flyktingskaror och Donald Trump visas – är att regissören vill sätta igång en process. Så här förvirrande, osammanhängande och hotfull ter sig vår samtid, där en dåre som Trump kan bli presidentkandidat. Psykologin i Dostojevskijs författarskap är Anderssons återkommande käpphäst, vilket jag senast i höstas kunde notera på Dramaten. Här upprepar skådespelare, inte minst Hannah Alem Davidson, en central passage om att vara frånstötande ur Anteckningar från ett källarhåll. Anser att det blev för mycket av den varan, alltså reciterande och parafraser ur litterära verk.

Blivande tonårspublik utmanas när mas ska på turné ut i Europa. Vi mogen premiärpublik, tyckte förstås att historiska tillbakablickarna var oerhört givande. Har ungdomar lika stor behållning av historielektionen? Apropå flashbacks förtjänar öppningen av andra akten euforiska busvisslingar. Resterna av Backa Teaters eminenta orkester (övriga upptagna av främst engagemang på Stadsteaterns stora scen) gycklar med sig själva, när de ljudligt demonstrerar vilka genrer som de genom åren fått anpassa sig till. Stefan Abelsson och Mats Nahlin exponerar sin musikalitet genom att visa i vilken utsträckning de känt sig (o)bekväma. Som konfrencier och lakonisk berättare transformeras multimuskern Nahlin rent av till ett komiskt geni.

Begreppet misfits förklaras utförligt. Mannen som numera personifierar den framstående ungdomsscenen, säger i inspelad form att de utstötta, de avvikande, de marginaliserade; är personer som alltid attraherat honom som dramatiker. Josefin Neldén åskådliggör med bildbevis, hur desperat hon försökte hitta rätt stil för att kunna smälta in, något som framkallade skrattsalvor. The Misfits var namnet på ett kortlivat punkband. Filmvetare känner till titeln från en nervig klassisk envig där Clark Gable och Montgomery Clift försöker tämja Marylin Monroes rollfigur, snarlikt de vildhästar männen rider in. Att jämföra med de utbrott av raseri och frustration vilka duggar tätt i Backa Teaterns laddade uppsättning. Ansvariga för ljud och ljus och annan scenteknik får jobba för högtryck. Antar att den nedsänkta kvadratiska ljusrampen ska stå för instängdhet. Vi sitter på läktare och ser på en scen, oftast tom på rekvisita. De tre omgivande väggarna i blått låter metalliskt med hög klang när skådespelarna attackerar, tror att ljudteknik förstärker oljudet. Finessen med väggarna är att de är utrustade med en mängd dörrar och luckor, varifrån ensemblen gör sina oräkneliga entréer. Den företrädevis hotfulla originalmusiken gör sitt till för att stryka under den tematik teamet vill åt.

Märker att skådespelarna fått snålt med utrymme i min recension. Gör därför några nedslag i den mångfaldspräglade ensemblen med brett åldersspektra. Ulf Dohlsten är lika bra som vanligt på att växla mellan hybris och ängslan, replikerna och motoriken från hans favoritpjäs sitter. Maria Hedborg förmedlar under ett par minuter, då rummet vibrerar av tystnad, sina intryck från en obegriplig katastrof, det vill säga mordbranden på diskoteket vägg i vägg som som tog så många ungas liv. Ibrahim Faal deklamerar Olof von Dalin hur säkert som helst, Unga veteranen Emelie Strömberg river av en text av Jack Kerouac utan antydan till tveksamhet. Vidare får inte Ylva Gallon förbigås. Hade hon varit på teve, skulle vi sagt att hon går rätt igenom rutan. Varje gång jag ser henne agera, slås jag över vilken stjärna hon är. I en scen mot Ove Wolf (har han någonsin fått vara en glad good guy?) där de symbolbärande skenbart banala replikerna bollas över bordet i omgångar, behärskar Gallon fullständigt att trycka på rätt knappar för att nå oss mottagare.

Medverkande
Stefan Abelsson (musiker), Hannah Alem Davidson, Ulf Dohlsten, Ibrahim Faal, Ylva Gallon, Anna Harling, Maria Hedborg, Gunilla Johansson, Josefin Neldén, Ramtin Parvaneh, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanovic, Emelie Strömberg, Ove Wolf och Mats Nahlin (musiker).

Foto: Ola Kjelbye