Regi: Kristina Brändén Whitaker
Pjäsens enda skådespelare: Gary Whitaker
Producent: Lisa Berg-Svedin
Torsdagen den 9 november 2017 är det premiär för Every Brilliant Thing på Gothenburg English Studio Theatre (GEST) på Chapmans Torg, Majorna, Göteborg. Samma morgon kom tidningen ETC Göteborg i brevlådan. Kulturavdelningen hade skrivit om den förestående föreställningen. Teaterns föreställningar är helt engelskspråkiga. Kvällens tema är melankoli: en pojkes mamma försöker ta livet av sig.
Ett 50-tal personer samlas i teatersalongen: knökat. En fyrkantig amfiteater med lysrör i taket och röd-svarta bänkar som knökar. Helt upplyst för att publiken tillåts delta i föreställningen. Den ende skådespelaren; Gary Whitaker; delar ut lappar till oss som han vill att vi ska ropa ut när han säger numret. Jag blir förvirrad och avböjer annars skulle jag fått en mening med Ray Charles.
Föreställningens 1 timme och 15 minuter utan paus går fort. Jag ville sitta längst ut på en bänk vilket en kvinna inte gick med på. Jag flyttade till en annan bänk. Längst fram, på båda sidor, tre unga kvinnor. Ett DJ-bås: ung kvinna. Jazz-musik i bakgrunden.
Berättelsen är om en ung pojke och det börjar den 9 november 1977 när pojken är 7 år gammal. Hans hund heter Sherlock Bones. Hunden är gammal. En veterinär ska få hunden att somna in. Det är första gången i pojkens sjuåriga liv som han stöter bekantskap med döden.
Normalt brukar mamman hämta pojken efter skolan. Denna dag är det pappan som ska hämta. Pappan är försenad. Mamman ligger på sjukhus för att hon har försökt ta livet av sig.
Pojken får prata med skolkuratorn mrs Pattersson. Mrs Pattersson brukade ta av sig sin ena sko och sin ena socka och trä på sockan på armen: en `”sock dog”. Strumphunden heter William. William sa:” How are you feeling today?”
Pojken gjorde en lista på 8 sidor och med 314 saker: 314 saker som gör människor lyckliga: glass (1), John McEnroe (416), solsken (999), breakdance (997), få efterrätt som huvudmål (994), lyssna på en skiva för allra första gången (1 000 000), vakna upp med någon du älskar (10 000), Lilla huset på prärien (557), gamla människor som håller hand (314), Liverpool (777). Listan heter Every Brilliant Thing.
I hemmet fanns piano i köket och familjen brukade sjunga soul-sånger av Ray Charles: owl, owl, owl.
Pojken börjar så småningom på universitetet. Han fick höra talas om Den unge Werthers lidanden (Goethe), som förhärligar självmord. Han läste den och tyckte inte om den. Ända tills han upptäckte personen med stort P som alltid var i biblioteket. Han började prata med henne och de började jämföra böcker: Räddaren i nöden av J.D. Salinger och Hur man ska vara en kvinna av Caitlin Moran.
Han blev lycklig. Han hade aldrig berättat om sin mamma för någon. Ur en bok faller listan, med någon annans handstil, ut. Det är 1989. Breakdancing är roligt. Viktigt att inte dansa ryggen av sig.
Han och Sam hälsar på föräldrarna. De sjunger återigen soul-sånger av Ray Charles. De gifter sig. Det är Sam som frågar knästående honom om hans hand. De firar sin smekmånad i Kent. De flyttar till London. De skaffade en katt som de döpte till Margaret Schratcher. De pratade om att starta familj. Det blev sämre. Hon körde i väg. Hon lämnade en lapp där hon sade att hon älskade honom. Efter sju år hittade han hennes lapp. Han ringer upp skolkuratorn mrs Pattersson mitt i natten. Han börjar i en stödgrupp. Till slut tar mamman slutgiltigt livet av sig genom att släppa ut avgaser från bilen i garaget. Efter begravningen sa Sam till honom att höra av sig när som helst. Han hittar en låda med en massa papper och släpper ut på golvet. Orden som gör folk lyckliga. Han skriver ut listan på maskin, ger den till pappan: ”Sentimentalitet klär dig inte, pappa.”
Det är en medryckande och sentimental (1970- och 1980-tal) pjäs. Trots att temat är om självmord och psykisk ohälsa så tycker jag lika med teaterledningen: det finns hopp. Gå och se pjäsen och få dig en nostalgikick för oss 50+. 5 december går sista föreställningen. Mycket nöje.