Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Morrisseys nya album släpps inte förrän i februari. Men vill du höra den första singeln kan du lyssna på Morrisseys MySpacesida.
Första singeln fårn kommande plattan finns där att lyssna på nu. Låten heter ”I’m throwing my arms around Paris” och släpps inte i butikerna förrän den 9 februari.
Aftonbladet berättar att själv beskriver Morrissey låten som sin” kosmopolitiska hyllning till arkitekturen”.
Andra bloggar om: myspace, alternative, popmusik, skivnytt, indie, musik, kultur, Morrissey
I svenska gammelmedier hyllas framför allt tre skivor från 2008. Albumen med Frida Hyvönen, Fleet Foxes och Glasvegas. De hyllas och får höga betyg i stort sett överallt inom svenska musikkritiker-kåren.
I England ser det lite annorlunda ut. Dagens Nyheter berättar:
En sammanställning visar att britterna i stället ser Manchesterbandet Elbows Mercuryprisade ”The Seldom Seen Kid” som årets mesta toppen album, skriver BBC News.
På andra plats följer Portisheads ”Third” och tredje bäst är, enligt de brittiska kritikernas tycke och smak, Nick Caves ”Dig, Lazarus, Dig”.
Om ni undrar hur Glasvegas klarade sig i den omröstningen? Skottarna kvalar in på en niondeplats med ”Glasvegas”, slagna av Vampire Weekends ”Vampire Weekend” (5), TV On The Radios ”Dear science” (6), MGMT:s ”Oracular Spectacular” (7) och Bon Ivers ”For Emma Forever Ago” (8).
Ground for divorce, första singeln som släpptes på Elbows hyllade album:
Andra bloggar om: skivnytt, musikvideo, kultur, topplistor, Storbritannien, indie, alternative, Elbow, Fleet Foxes, Glasvegas, Vampire Weekend
En av veckans mest efterlängtade skivor bland alla Metal-fans är förstås Metallicas ”Death magnetic”.
Bra betyg, 7 av 10 möjliga, hos de duktiga musikskribenterna på Dagens Skiva.
Den fick riktigt bra betyg i Aftonbladet. Jag tror att Kulturbloggen kommer att få ett omdöme om skivan av en person som kan Metallica riktigt bra.
Men för oss andra som i och för sig kan lyssna på Metallica ibland men är mer intresserade av alternative finns det en del nytt som är intressant.
Om du gillar Arcade Fire kan kanske Parenthetical Girls nya skiva ”Entanglements” vara värd att lyssna på. DNs recensent, Fredrik Strage, skriver om den:
Ibland vill man att medlemmarna ska hejda sig en aning och sluta byta instrument och tempo så ofta. Men Parenthetical Girls spattiga energi hindrar dem inte från att klinka fram ett knippe ljuvliga melodier som hade platsat både hos Magnetic Fields och Arcade Fire. Den senare gruppens dammiga, vevgrammofonsromantiska atmosfär går igen hos det här bandet, men Zac Pennington är – på gott och ont – svajigare, vildare och mer studentikos.
Här är bandets rätt snygga hemsida.
Har du en dragning åt popcountry är förstås Okkervil Rivers nya album – The Stand Ins – ett tips. DN berättar:
Will Sheff skriver texter som ofta är lite för närsynta för deras eget bästa, gärna om popkultur, och han har inte riktigt rösten att kasta sig mellan röstlägen och tonfall som han vill. Men det är något med hans iver som gör sådana invändningar futtiga. Och den avslutande hyllningen till 70-talets glamrockfiasko Jobriath – som postumt omvandlades till gayikon – vill man genast höra Rufus Wainwright tolka.
Parenthetical Girls Live in Brooklyn, ”Here’s to Forgetting”
Okkervil River – The Stand Ins
”Det fanns inga klubbar som hade liveband och dansgolv. Så då drog vi igång en sådan. Så enkelt var det”, berättar Robin Sumpton som är en av initiativtagarna till musikfestivalen Accelerator.
Det var fröet som grodde och klubben blev till en festival. Festivalen Accelerator som är ett måste för alla musiknördar.
– Jag och en annan engelsman, Simon, flyttade hit ungefär samtidigt. Vi kände inte varandra utan träffades här. Vi tyckte inte det fanns klubbar i Stockholm som hade nya bra liveband som spelade, berättar Robin Sumpton.
Accelerator har sedan den arrangerades första gången 2001 blivit den festival som mer än alla andra musikfestivaler fått en slags kvalitetsstämpel på sig, att den samlar inte det som säljer mest utan är mest intressant. I vimlet bland alla festivalbesökare fick vi en pratstund med Robin Sumpton.
Accelerator startade som en klubb i slutet av 1990-talet. Robin berättar om hur klubben blev en festival:
– Jag jobbade i en skivbutik och ville starta en sådan klubb. Den gick inte så bra i början.
Sedan sommaren 2000 fick vi chansen att göra en liten festival i foajen på Södra teatern.
Vi hade Concretes och First Floor Power där som spelade, bland annat. Vi lyckades boka rätt band och det var smockat med folk.
När Robin och Simon sedan fick kontakt med Ola på Luger utvecklades foajéspelningen till en festival.
– Vi ville göra en festival och ta hit de banden vi gillar. Första festivalen gjorde vi 2001 i Münchenbryggeriet: Flaming Lips och Alias Smith var några som spelade då. Håkan Hellström hade en av sina första spelningar där.
Accelerators arrangörer har haft en enorm fingertoppskänsla för att boka band precis innan de slagit igenom stort. Strokes bokade de precis innan de släppte sin första singel.Hemligheten bakom?
– Vi bokade band vi ville se själva, säger Robin.
I år, 2008, var Accelerator tillbaka i Münchenbryggeriet efter att året före hållit till på större ytor kring universitetet.
– Det känns bra att vi är tillbaka här. Förra året råkade vi boka ett par stora band som var på turné så vi fick boka plats på ett ställe med mer plats.
Vilka band som kommer nästa år vill han inte avslöja. ”Det har jag inte ens tänkt på än”, säger han. Men någon ambition att göra Accelerator lika stor som året före har han inte.
Vad han vill göra är en bra festival med band han själv tycker om.
– Vi har inga ambitioner att göra Accelerator till den största eller ens en av de största. Varför det? Det är inget kul. Boka band man inte gillar bara för att sälja biljetter.
Vad gör en festival till en bra festival, frågar vi.
– För mig är det som gör en festival bra: Banden. Jag struntar i maten. Det är förstås juste när festivalen är i ett bra område med tillgång till mat och annat, men banden är det absolut viktigaste för mig.
Bästa bokningen av alla?
Kanske när vi hade klubben och bokade Hot Chip. Det var jättebra och de var så trevliga.
Strokes spelning förstås. Den var bra.
Sonic Youth, den spelningen snackades dem om i flera år
Fakta: Robin Sumpton jobbar på Luger, är agent för ett tjugotal artister som Jens Lekman, Lykke Li och Jenny Wilson.
Text: Rosemari Södergren
Foto: Anders Löwdin
Andra bloggar om: Accelerator, intervjuer, indie, alternative, Robin Sumpton, musik, musikfestival, Münchenbryggeriet, Universitetet, Strokes, Håkan Hellström