Dramaten

Dramatens höstprogram 2015 har släppts nu

7 mars, 2015 by Redaktionen

Nyskrivna draman med samhällskritik, ett klassiskt draman av Schiller och en scenversion av Dostojevskijs Idioten är några av premiärerna på Dramaten hösten 2015.

Ett pressmeddelande från Dramaten berättar om höstens program:

Mattias Andersson regisserar Dostojevskijs Idioten med David Dencik i huvudrollen, systrarna Stina Ekblad och Ylva Ekblad spelar drottningarna i Maria Stuart i regi av tyske stjärnregissören Peter Konwitschny och den brittiska dramatikern Nina Raine regisserar sin egen succépjäs Klanen. Sara Stridsbergs Augustprisnominerade roman Beckomberga Ode till min familj blir pjäsen Beckomberga, Jens Ohlin och Hannes Meidal sätter upp den Strindbergsinspirerade pjäsen Marodörer och på Unga Dramaten ges Mens – the musical i regi av Rebecka Cardoso. Dessutom får den grekiska tragedin Den fjättrade Prometheus Sverigepremiär efter 2 500 år och den norske regissören Johannes Holmen Dahl sätter upp Jon Fosses Barnet.

Klanen
av Nina Raine

Hur är det att vara döv i en värld av hörande? Klanen är en rapp, smart och rolig berättelse om tillhörighet, familj och språk.

Billy är döv, men växer upp i en familj som vägrar lära sig teckenspråk. När Billy träffar Sylvia som kan teckna öppnar sig en ny värld. Plötsligt blir han förstådd. Vilken värld tillhör han nu? De dövas eller de hörandes? Vilken familj är viktigast?

Klanen (Tribes) är den prisbelönta brittiska dramatikern och regissören Nina Raines debut på Dramaten.HennesHess Klanen har haft stor framgång i England och USA. Nu regisserar Nina Raine pjäsen själv för första gången. Hennes första pjäs Rabbit gav henne Evening Standard’s Charles Wintour Award för mest lovande dramatiker samt Most Promising Playwright Award från Critics’ Circle Theatre Awards, båda 2006.

Medverkande Christian Dyvik, Kicki Bramberg, Pontus Gustafsson, Christoffer Svensson, Emma Mehonic, Ester Uddén
Översättning Lolo Amble
Regi Nina Raine
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Magnus Pettersson
Peruk och mask Nathalie Pujol

Premiär 13 augusti 2015, Lilla scenen

Maria Stuart
av Friedrich Schiller
Systrarna Stina Ekblad och Ylva Ekblad möts på scenen som de två drottningarna i Friedrich Schillers klassiker.

Maria Stuart, drottningen av Skottland, sitter fängslad i England där hennes blotta närvaro utgör ett både politiskt och personligt hot mot kusinen drottning Elisabet. Maria Stuart står anklagad för mordet på sin make, men den egentliga anledningen är snarare att hon gjort anspråk på kusinens tron.

Elisabet kan inte förmå sig att skriva under sin fånges dödsdom och gör sitt yttersta för att skjuta ifrån sig ansvaret. Samtidigt planerar Maria för ett möte ansikte mot ansikte med Elisabet, allt medan deras närmaste är fullt upptagna med farliga dubbelspel och fritagningsplaner.

Den tyske stjärnregissören Peter Konwitschny regisserar på Dramaten för första gången. Han är välkänd för opera- och teateruppsättningar med en radikal och avskalad estetik. Maria Stuart spelades senast på Dramaten år 2000, då i regi av Ingmar Bergman.

Medverkande Stina Ekblad, Ylva Ekblad, Magnus Roosmann, Andreas T Olsson, Nina Fex, Jan Waldekranz, Bengt CW Carlsson, Sten-Johan Hedman, Joaquin NaBi Olsson, m. fl.
Översättning Magnus Lindman
Bearbetning och regi Peter Konwitschny
Scenografi och kostym Johannes Leiacker
Ljus Manfred Voss
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives, Barbro Forsgårdh

Premiär 3 september 2015, Stora scenen

Beckomberga
av Sara Stridsberg
”Tror du att det kommer gå bra för mig därute?”

Jackie besöker mentalsjukhuset Beckomberga för att besöka sin pappa, den charmige och självmordsbenägne Jimmie Darling. Beckomberga ska snart stänga för gott, men för en tid blir denna isolerade värld hennes andra hem och flera av de intagna hennes vänner. Där är Henning som slutade öppna post och blev av med huset. Lange som mördade sin fru. Och Sabina som säljer droger och åtrås av både läkaren Edvard och Jackies pappa.

Beckomberga handlar om en grupp människor i gränslandet mellan dröm och verklighet, mellan normalitet och galenskap, mellan välfärdssamhälle och nedskärningspolitik. En pjäs av Sara Stridsberg med utgångspunkt i hennes roman Beckomberga. Ode till min familj.

Sara Stridsberg har tidigare för Dramaten skrivit uppmärksammade pjäser som Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika, Medealand och Dissekering av ett snöfall.

Medverkande Emma Broomé, Danilo Bejarano, Rebecka Hemse, Alexandra Drotz Ruhn, Anna-Lena Hemström, Reuben Sallmander, Inga-Lill Andersson, Jacob Ericksson, Rolf Skoglund. m. fl.
Regi Annika Silkeberg
Scenografi / ljus Jens Sethzman
Kostym Nina Sandström
Peruk och mask Lena Strandmark

Urpremiär 12 september 2015, Elverket

Mens – the musical
av Rebecka Cardoso
Månadssjukan. Lingonveckan. Rödbetssoppan. Vad är egentligen grejen med mens? Är blodet orent? Kan killar få mens? Och hur tusan får man ut en menskopp?

Välkommen in i den röda maktens universum! En värld mycket större än magont och läckande bindor. Träffa gamla greker, hungriga hajar och sjungande barnmorskor. Känn månens dragningskraft, låt dig hypnotiseras av den australiensiska regnbågsormen och lyssna till en duett om blod på chefens soffa. Se mensen med helt nya ögon.

Mens – the musical är en gränslös musikalisk föreställning för alla som har, ska få eller har haft mens. Och för alla som önskar att de kunde få den. Skriven och regisserad av Rebecka Cardoso. Med nyskriven musik av Safoura Navab Safavi.

Medverkande Maia Hansson Bergqvist, Nanna Blondell, Sofia Pekkari, Sanna Sundqvist, Asta Kamma August (praktikant från Den danske scenekunstskole – Aarhus)
Regi Rebecka Cardoso
Musik Safoura Navab Safavi
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Nina Sandström
Ljus Mira Svanberg
Mask Mimmi Lindell

Urpremiär 18 september 2015, Unga Dramaten/Tornrummet

Barnet
av Jon Fosse
Fredrik och Agnes möts i en busskur en regnig kväll. Han dricker öl ensam. Hon är medvetet utan tändare för att ha en anledning att prata. De tar sig in i en kyrka. När Agnes blir gravid flyttar de ihop och lämnar sina gamla liv för ett nytt i ett gemensamt hem med tulpaner och nystickade barnkläder. Men graviditeten går inte enligt planerna.

Barnet är en hoppfull berättelse om tro: tron att förändring är möjlig och att tillit kan få finnas i denna värld.

Jon Fosse är Norges mest framstående samtida dramatiker och har rönt stor internationell uppmärksamhet. Regissören Johannes Holmen Dahl är en norsk regissör, nyutexaminerad från Teaterhögskolan i Oslo. Han har tidigare gjort två mindre uppsättningar på Nationaltheatret i Oslo.

Medverkande Adam Pålsson, Eric Stern, Hulda Lind Jóhannsdóttir, m.fl.
Översättning Steve Sem-Sandberg
Regi Johannes Holmen Dahl

Premiär 1 oktober 2015, Lejonkulan

Idioten
av Fjodor Dostojevskij/Mattias Andersson
Furst Mysjkin är en godhjärtad person. Tänker alltid på andras bästa, möter alla med förståelse. Inte konstigt att hans omgivning blir provocerad. Är han i själva verket efterbliven? Eller har han en dold agenda? Och är det egentligen godhet att visa generositet och dela med sig om man är född privilegierad?

I rollen som Furst Mysjkin ser vi David Dencik, tillbaka på Dramaten efter en rad stora filmroller.

Regissören Mattias Andersson tar avstamp i Fjodor Dostojevskijs klassiker Idioten för att undersöka vilken relevans romanens etiska, politiska och existentiella frågeställningar har i vår samtid. En polyfoni av röster och texter från 1869 till 2015 skapar ett scenkonstverk om godhetens problematik och provokation.

Efter sin hyllade uppsättning Acts of Goodness på Backa Teater fortsätter Mattias Andersson att undersöka begreppet godhet. Mattias Andersson satte 2007 upp Dostojevskijs Brott och straff på Backa Teater, föreställningen spelade nästan 150 utsålda föreställningar och lovordades av publik och press, samt tilldelades en mängd priser. På Dramaten har han tidigare satt upp The Mental States of Sweden, en pjäs helt baserad på intervjuer med människor boende i Sverige.

Medverkande David Dencik, Carl Magnus Dellow, Ardalan Esmaili, Ellen Jelinek, Melinda Kinnaman, Tanja Lorentzon, Per Mattsson, Marall Nasiri, Marie Richardson, Andreas Rothlin Svensson, Jennie Silfverhjelm, m.fl
Dramatisering Mattias Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Linda Hyllengren, Hanna Söderström

Premiär 22 oktober 2015, Stora scenen

Den fjättrade Prometheus
av Aischylos
Sverigepremiär för ett av teaterhistoriens främsta dramer.

Prometheus har utmanat den rådande makten, räddat människorna från döden och gett dem elden. Härskarguden Zeus delar ut ett hårt straff: Prometheus ska för all framtid vara fastkedjad vid en klippa. Men Prometheus vägrar att underkasta sig.

Den fjättrade Prometheus är en tragedi av Asichylos (född på 500-talet f. Kr), baserad på en grekisk myt – en av de mest betydelsefulla berättelserna i kulturhistorien. Nu får pjäsen Sverigepremiär, mer än 2500 år efter att den skrevs.

Regisserar gör Karl Dunér som senast på Dramaten satte upp Arne Lygres Jag försvinner. Rollen som Prometheus spelas av Torkel Petersson.

Medverkande Torkel Petersson, Lotta Tejle, Anna Björk, Elin Klinga, Hans Klinga
Översättning Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson
Regi Karl Dunér
Scenografi Karl Dunér

Sverigepremiär 24 oktober 2015, Elverket

Marodörer
av Hannes Meidal och Jens Ohlin
”Har ni tänkt på det här med böcker, hur svårt det kan vara? Jag kan ju tycka om en bok, men tänk om jag sen får reda på att det är dålig kvalitet? Eller om jag läser en riktigt tråkig bok, och sen får författaren Nobelpriset?”

Bertha och Axel möts i en kulturdebatt om kvalitetsbegreppet. Hon är en ung autodidakt som skrivit en tv-serie, gjort succé och kallar sig geni. Han en medelålders författare, född in i en kultursläkt, ledamot i Akademien.

De förstår inte ett dyft av varandras världar. De blir handlöst förälskade. De bestämmer sig för att leva ihop som jämlikar, som kamrater. En av dem kommer att bli vansinnig och dö.

Marodörer bygger på Strindbergs syskonpjäser Marodörer och Kamraterna, omarbetade till vår tid av Hannes Meidal och Jens Ohlin som tidigare på Dramaten gjort succé med omarbetningar av Friedrich Schillers Rövare och Mozarts Don Giovanni.

Medverkande Bahar Pars, Hannes Meidal, Thérèse Brunnander, Per Svensson, Alexandra Rapaport, Pablo Leiva Wenger
Regi Jens Ohlin
Scenografi och ljus SUTODA
Kostym Jenny Linhart
Peruk och mask Lena Bouic-Wrange

Urpremiär 19 november 2015, Lilla scenen

Teatermagasinet berättar också om hösten 2015 på Dramaten.

Markisinnan de Sade på Elverket/Dramaten – ingen kan se föreställningen och förbli oberörd

15 februari, 2015 by Rosemari Södergren

markisinnandesade

Markisinnan de Sade
Av Yukio Mishima
Översättning Per Erik Wahlund och Gunilla Lindberg-Wada
Regi Stefan Larsson
Scenografi Rufus Didwiszus
Kostym Nina Sandström
Ljus Torben Lendorph
Peruk och mask Nathalie Pujol, Hanna Söderström
Premiär på Elverket, Dramaten, 14 februari 2015

Är offret som blir slaget lika skyldig som den som slår? Nej skulle väl de flesta säga. Är den mobbade själv skuld till att mobbas? I dramat ”Markisinnan de Sade” får jag känslan av att det Mishima som skrivit pjäsen vill bevisa är just detta: den slagne och den som slår hör ihop och de som varken slår eller låter sig bli slagna är bara fångade i konventioner och låtsas att de inte vill bli slagna eller vill slå.

Markisinnan de Sade av den japanske författaren, dramatikern och japanske patrioten Yukio Mishima kan ses på och tolkas på många sätt. Det är ett drama som är svårt att sätta upp, tänker jag. Den bygger i stort sett på dialoger – allt händer i dialogerna, där är ingen handling utöver vad som sägs. Det gör dramat krävande. Det kräver säkra och duktiga skådespelare. Föreställningen står och faller med skådespelarna – i Dramatens nya uppsättning är skådespelarna strålande, magnifika.

Alla sex skådespelarna är rutinerade kvinnor. Tänk bara Marie Göranzon, Maria Bonnevie, Livia Millhagen, Ana Gil de Melo Nascimento, Elin Klinga och Mia Benson på samma scen.

Yukio Mishima må ha varit en duktig skribent och en vältränad man som tränade upp sin kropp till perfektionism, han var samtidigt en japansk nationalist som ville återupprätta den japanska äran. Han stod för ideal som idag står nära Sverigedemokraterna och rent av Nationaldemokraterna. Han var fascinerad av markis de Sade och av markisinnan de Sade som var trogen sin man alla de år maken satt i fängelse. Denna hängivenhet är en dygd i Mishimas sätt att se. Sanningen är ju att Yukio Mishima 1970 begick rituellt självmord i samband med att han försökte genomföra en fascistiskt inspirerad nationalistisk statskupp. När vi betraktar hans drama tycker jag vi måste ha detta i bakhuvudet och förstå att ur hans synvinkel är det fridfulla samhället av ondo och våld är av godo.

Författaren och förläggaren Carl Michael Edenborg skrivet i programmet till föreställningen:
Min tolkning av D.A.F de Sade liknade min samtidiga, vulgära läsning av Nietzche: det blev min övertygelse att den ensamma individen är det sanna, naturliga och verkliga, medan moralen, värderingarna och konventionerna endast är samhälleliga myter och lögner som syftar till att förtrycka subjektet, ett slags utanpåverk och maskerad.

Edenborg menar också: Att försvara markis de Sade är att försvara poesin.

Vad är det då de Sade gör? Vad är det då för poesi Edenborg liksom Mishima då hyllar? Markis de Sade piskar inte bara lite lättsamt, han slår med piska med hullingar så de piskade blöder vilt. Han hyr in svaga, maktlösa människor till sina våldsamma lekar och till och med underåriga fjorton- och femtonåringar.

I föreställningen är själva markisen frånvarande, han sitter fängslad omväxlande med att han är på flykt. Sex kvinnor möts i tre akter som utspelar sig med många år emellan. De har alla någon form av relation till de Sade – och såväl hans hustru markisinnan som hennes syster är djupt förbundna med den sadistiske markisen liksom grevinnan de Saint-Fond som med olika utgångspunkter försvarar markisen och anser att offren är lika skyldiga som den som utför våldet. Försvarstalet i slutet av andra akten av Maria Bonnevie i rollen som Renée, markisinnan de Sade, är nog det smärtsammaste försvaret av sin våldsverkare som jag någonsin hört. Det kändes ändå in i ryggmärgen och jag kunde knappt andas. När den slagne så försvarar sin förövare då får jag ont i magen.

Jag tror ingen kan se föreställningen och förbli oberörd. Skådespelarna är skickliga och allra mest imponeras jag av Marie Göranzon som Madame de Montreuil, markisens svärmor. Madame de Montreuil är den enda som inte fångats av markisens charm, hon är den enda som inser vilken våldsman och brottsling han är. För att stå ut med föreställningen behöver en sådan kvinna finnas på scen – och den rollen måste göras av en stark kvinna som Marie Göranzon.

Koreografin, dräkterna och perukerna är otroligt eleganta och samtidigt stramt utförda, den japanska inspirationen från Noh-spel känns mycket närvarande. Ofta står eller sitter skådespelarna vända mot publiken medan de för sina dialoger – det är stilistiskt, rent och väldigt starkt japanskt teatraliskt.

markisinnandesade2

Bruno K. Öijer på Dramaten – Tiden gick fort, inte en sekund kändes långtråkig

10 februari, 2015 by Redaktionen

Han har alltid följt mig, eller snarare jag har alltid följt honom med en känsla av att själv vara förförd. Bruno K. Öijer är en av våra främsta nutidspoeter. Det skulle kunna vara lätt att avfärda honom,att det inte är dikterna utan hans framförande av dessa, som gör honom så stor. Det teatraliska, när han knyter sin högra näve och gör en
slags vinnargest. Eller när han låter den vänstra handen tala i taktmed att han läser sina dikter. Eller när han räknar in takten, innan han börjar sin uppläsning, får en känsla av en banal genialitet. Så
litet som ändå blir så stort.

Öijers kväll på Dramaten är ca två timmar och 20 minuter vilket innefattar även en paus. Han läser drygt 50 dikter, han läser dem på det Öijerska viset. Dock märks det att Öijer blivit äldre, i kvällens föreställning tycker jag att han är mjukare i sitt läsande, även om hans utdrag av vokalerna är densamma

Det är 42 år sen han första gången stod på scen 1973, jag minns inte när jag såg honom första gången, men den senaste föreställningen var2009 på Södra Teatern. Många av dikterna han läser, är från hans nyutkomna bok ”Och natten viskade Annabel Lee”. Har inte hunnit läsa den ännu, men det finns många guldkorn, precis som i hans tidigare böcker.

Det är inga långdragna segna mellansnack, ibland önskar jag att detvore mer, men vid ett tillfälle säger han, ”Vissa dikter är svårare att skriva än andra och därför måste de tecknas ner.” Kanske är det för Öijers starka bildspråk som jag uppskattar hans dikter, det går nästan att se hur han tänker, dessa svåra dikter han bara måste få ner på papper för att senare stå på scen och uppträda. Tiden gick fort på Dramaten ikväll, inte en sekund kändes långtråkig och det är det absolut bästa betyget jag kan ge.

En dikt från den nya boken
”Och natten viskade Annabel Lee” (Wahlström & Widstrand 2014)

Enkla vanor
jag har enkla vanor
sitter hellre
i ett tomt rum och talar med luft
än umgås med människor
som ständigt överskattar sej själva
och sin egen betydelse

när du sticker en nål genom dom
tar inget emot

Götgatan – en föreställning som måste ses av så många skolor och makthavare som det bara går

25 januari, 2015 by Rosemari Södergren

Götgatan
Av Kristian Hallberg och Jens Ohlin
Regi Jens Ohlin
Scenografi SUTODA
Kostym Jenny Linhart
Musik Anna Haglund
Koreograf Roger Lybeck
Peruk och mask Lena Strandmark
Urpremiär 24 januari 2015, Målarsalen, Dramaten

Butiksfönster krossas, ungdomar slår sönder bilar – det är kravaller på Södermalm. Frustrerade ungdomar upplever att de inte accepteras i samhället och lamslagna politiker pratar om utanförskapet i Stockholmsdelen på Söder. Götgatan skildrar ungdomar på Södermalm 1948, ungdomar som av makthavare och medier beskrivs som vilda, oregerliga, som slödder och utan någon framtid.
Föreställningen skildrar händelser som lika gärna kunde vara från idag, både från Sverige och andra delar av västvärlden där unga känner frustration och orättvisor som leder till upplopp. Eller är det upp till var och en att vägra ta på sig offerkoftan, att vägra se sig som ett offer och resa sig och ta sig ut ur utanförskapet? ”Götgatan” på Unga Dramaten tar upp dessa livsviktiga frågor.

– Efter kravallerna på Södermalm 1948 växte det fram fritidsgårdar och oroligheterna ebbade ut. Att tänka sig ett liknande lyssnande från politiskt håll idag känns främmande. Istället för att vilja veta var frustrationen har sin grund, talas det om att ”inte låta våldet löna sig”. Det är ett samhälle som inte förstår hur det egna våldet slår, säger regissören och medförfattaren Jens Ohlin.

Götgatan är ett nyskrivet drama om konsten att stigmatisera en stadsdel. Uppsättningen är full av dans, sång och ”farlig” musik från 1948 till 2014, körd genom ett jazzfilter. Medverkar gör danselever från Estetiska programmet på Fryshuset.

Jag hoppas att många skolklasser tar sig till Dramaten för att se denna föreställning som vänder sig till ungdomar från 15 år. Det är en stark föreställning som inte ger färdiga svar utan ger publiken frågorna för att själv kunna ta ställning och diskutera.

Premiärföreställningen fick stående ovationer – och det är den värd, både manusförfattarna och skådespelarna kan ta åt sig äran för den lyckade premiären. Föreställningen är lagom lång och bygger upp dramatiken sakta men säkert, dock inte för långsamt – och den är underhållande och lockar till skratt men utan att gömma problemen.

Den visar både på makthavares och myndigheter makt och förmåga att förstöra eller skapa förutsättningar för att något positivt ska kunna växa, den visar på hur medier kan påverka utvecklingen och ta för stor egen plats istället för att lyssna på människor och skildra vad som verkligen sker.

Jag är oerhört imponerad av skådespelarna, både av deras sätt att agera på scen för att visa karaktärerna och deras skicklighet i dansen. Eric Stern har fångat den unge mannen Burret och hans rörelsemönster, hans kaxighet och ensamhet och Bahador Foladi är helt rätt i rollen som Henning, den 17-årige unge mannen som tror att det bara handlar om att kämpa och kasta av sig rollen som offer. Maia Hansson Bergqvist liksom Nanna Blondell är de unga kvinnorna Alice och Babs, båda kaxiga men sköra under ytan på helt olika sätt. Shebly Niavarani är journalisten Niklas Svensson som sakta vaknar upp och Sanna Sundqvist är den skrämmande politikern Arpi. Jag hoppas få se mer av dessa skådespelare och alldeles extra tror jag att Eric Stern kommer att lysa på svenska scener. Han fångar Burret och en hel generation av unga, frustrerade män i sitt kroppsspråk och med sin blick.

Götgatan är helt enkelt en föreställning som måste ses av så många skolor och makthavare som det bara går.

Medverkande
Alice Maia Hansson Bergqvist
Arpi Sanna Sundqvist
Burret Eric Stern
Babs Nanna Blondell
Henning Bahador Foladi
Niklas Svensson Shebly Niavarani
Dansare från estetiska programmet på Fryshuset Savanna Hanneryd, Daliborka Kovacevic, Maja Lindahl, Elvira Pilblad, Omar Velasquez Rojas, Laurenz Sontheimer, Nathalie Strömberg, Mira Ockhorn Westberg

JJ på Dramaten

28 december, 2014 by Redaktionen

JJ, Dramaten
27 december 2014
Betyg: 3

Sedan popgruppen [ingenting] genomförde sin stilbildande konsert på Dramaten den 5 januari 2010 har flera stora svenska artister uppträtt i samma lokaler. Tidigare i år intog till exempel flertalet kvinnliga rappare stora scenen, med Linda Pira som frontkivnna, under parollen ”Ladies first” – vilket blev stor succé. Nu ikväll var det då den svenska succéduon JJ tur att leverera. Vilket de delvis också gjorde.

Även om supportakten For BDK inte följde med på detta turnéstopp var JJ (Jocke & jag) inte alls ensamma på scenen. Förutom att de hade en resident DJ i ryggen under hela konserten dansar tidigt under konsertens gång en björn in — vilket får publiken att skratta och applådera förtjust — som dansar i takt med musiken. Sedan åker förklädnaden av och fram träder artisten Thaiboy Digital, känd från musikkollektivet Gravity Boys, som börjar sjunga med släpande, nästan drömsk, rösteffekt. Kort därefter får han understöd av Yung Lean (som han tidigare har samarbetat med) som fyller scenen självsäkert. Problemet jag har med hela konstellationen är väl att just Yung Lean, eller Jonathan Håstad som han egentligen heter, tar mer plats än Joakim som mest verkar vilja gömma sig med sin gitarr bakom scenen.

Vanligtvis brukar jag inte uppskatta artister som hoppar mellan att skriva texter på olika språk (från t.ex. svenska till engelska) men här lyckas de väva in material från båda dessa språk utan att det skaver inom mig. Dessutom får ett par covers plats i mixen, bland annat It’s My Party av Lesley Gore – som även Icona Pop har tolkat alldeles nyligen. De väver in övergångarna så sömlöst att det är svårt att riktigt märka när övergångarna sker och till vad. Och kanske är det just därför det tycks fungera ikväll, eftersom de kommer som överraskningar istället för styltiga paradskiften.

Estetiskt hölls det mycket sparsmakat, där Elin satt fast med sin klänning på en piedestal och allt var mycket mörkt – nästan som om de inte ville synas alls. Ett nät filtrerade lågmälda ljusslingor som sipprade ut likt havsvågor på balkongerna. Ibland kom några extra spotlights till undsättning, men under mycket korta stunder. Joakim dansade runt på scenen med sin gitarr, som det märktes att han gillar att umgås med, och lade effektiva riff med en nästan skämtsam lättsamhet.

Egentligen är jag inte mycket för deras musikaliska utveckling, som gått mer åt hiphop-hållet, men med tanke på att de samarbetat med artister som Lorentz & Sakarias här på hemmaplan och rapparen Don Trip annorstädes är det inte konstigt att det är dit deras influenser dras såväl på skiva som live. Faktum var att utbrytarkungen Lorentz gästade konserten, under en kort tid där Elin var nedstigen från sin lilla tron och istället satt på en av Dramatens soffor och drack vin med sin gäst innan de sjöng duett. Det var ett välapplåderat gästspel. Och trots allt tillägnades senare delen av konserten äldre material, som Things Will Never Be the Same Again från JJ°2. Det är också då bandet tycks uppnå full harmoni på scenen, och i sig själva. Och det kan jag nöja mig med.

Text: Linou Gertz

Dramaten

Footer

Om oss