Markisinnan de Sade
Av Yukio Mishima
Översättning Per Erik Wahlund och Gunilla Lindberg-Wada
Regi Stefan Larsson
Scenografi Rufus Didwiszus
Kostym Nina Sandström
Ljus Torben Lendorph
Peruk och mask Nathalie Pujol, Hanna Söderström
Premiär på Elverket, Dramaten, 14 februari 2015
Är offret som blir slaget lika skyldig som den som slår? Nej skulle väl de flesta säga. Är den mobbade själv skuld till att mobbas? I dramat ”Markisinnan de Sade” får jag känslan av att det Mishima som skrivit pjäsen vill bevisa är just detta: den slagne och den som slår hör ihop och de som varken slår eller låter sig bli slagna är bara fångade i konventioner och låtsas att de inte vill bli slagna eller vill slå.
Markisinnan de Sade av den japanske författaren, dramatikern och japanske patrioten Yukio Mishima kan ses på och tolkas på många sätt. Det är ett drama som är svårt att sätta upp, tänker jag. Den bygger i stort sett på dialoger – allt händer i dialogerna, där är ingen handling utöver vad som sägs. Det gör dramat krävande. Det kräver säkra och duktiga skådespelare. Föreställningen står och faller med skådespelarna – i Dramatens nya uppsättning är skådespelarna strålande, magnifika.
Alla sex skådespelarna är rutinerade kvinnor. Tänk bara Marie Göranzon, Maria Bonnevie, Livia Millhagen, Ana Gil de Melo Nascimento, Elin Klinga och Mia Benson på samma scen.
Yukio Mishima må ha varit en duktig skribent och en vältränad man som tränade upp sin kropp till perfektionism, han var samtidigt en japansk nationalist som ville återupprätta den japanska äran. Han stod för ideal som idag står nära Sverigedemokraterna och rent av Nationaldemokraterna. Han var fascinerad av markis de Sade och av markisinnan de Sade som var trogen sin man alla de år maken satt i fängelse. Denna hängivenhet är en dygd i Mishimas sätt att se. Sanningen är ju att Yukio Mishima 1970 begick rituellt självmord i samband med att han försökte genomföra en fascistiskt inspirerad nationalistisk statskupp. När vi betraktar hans drama tycker jag vi måste ha detta i bakhuvudet och förstå att ur hans synvinkel är det fridfulla samhället av ondo och våld är av godo.
Författaren och förläggaren Carl Michael Edenborg skrivet i programmet till föreställningen:
Min tolkning av D.A.F de Sade liknade min samtidiga, vulgära läsning av Nietzche: det blev min övertygelse att den ensamma individen är det sanna, naturliga och verkliga, medan moralen, värderingarna och konventionerna endast är samhälleliga myter och lögner som syftar till att förtrycka subjektet, ett slags utanpåverk och maskerad.
Edenborg menar också: Att försvara markis de Sade är att försvara poesin.
Vad är det då de Sade gör? Vad är det då för poesi Edenborg liksom Mishima då hyllar? Markis de Sade piskar inte bara lite lättsamt, han slår med piska med hullingar så de piskade blöder vilt. Han hyr in svaga, maktlösa människor till sina våldsamma lekar och till och med underåriga fjorton- och femtonåringar.
I föreställningen är själva markisen frånvarande, han sitter fängslad omväxlande med att han är på flykt. Sex kvinnor möts i tre akter som utspelar sig med många år emellan. De har alla någon form av relation till de Sade – och såväl hans hustru markisinnan som hennes syster är djupt förbundna med den sadistiske markisen liksom grevinnan de Saint-Fond som med olika utgångspunkter försvarar markisen och anser att offren är lika skyldiga som den som utför våldet. Försvarstalet i slutet av andra akten av Maria Bonnevie i rollen som Renée, markisinnan de Sade, är nog det smärtsammaste försvaret av sin våldsverkare som jag någonsin hört. Det kändes ändå in i ryggmärgen och jag kunde knappt andas. När den slagne så försvarar sin förövare då får jag ont i magen.
Jag tror ingen kan se föreställningen och förbli oberörd. Skådespelarna är skickliga och allra mest imponeras jag av Marie Göranzon som Madame de Montreuil, markisens svärmor. Madame de Montreuil är den enda som inte fångats av markisens charm, hon är den enda som inser vilken våldsman och brottsling han är. För att stå ut med föreställningen behöver en sådan kvinna finnas på scen – och den rollen måste göras av en stark kvinna som Marie Göranzon.
Koreografin, dräkterna och perukerna är otroligt eleganta och samtidigt stramt utförda, den japanska inspirationen från Noh-spel känns mycket närvarande. Ofta står eller sitter skådespelarna vända mot publiken medan de för sina dialoger – det är stilistiskt, rent och väldigt starkt japanskt teatraliskt.