Stockholm Music and arts

Stockholm Music and Arts: Michael Kiwanuka – grymt bra gitarrist med fantastisk röst

29 juli, 2016 by Redaktionen

Michael Kiwanuka på Stockholm Music and Arts
Stora scenen fredag 29 juli 2016
Betyg 4

Michael Kiwanuka slog igenom 2012 med debutalbumet ”Home again”. Jag var en av de journalister som intervjuade honom tidigt i hans karriär och jag minns att han berättade att Jimi Hendrix fick honom att inse att svarta män kunde bli framgångsrika gitarrister. Att han är en värdig efterföljare till Hendrix visade han på Stockholm Music and Arts. Hans skicklighet som gitarrist och hans underbara stämma var helt klart en av de största behållningarna på festivalens första dag.

Festivalen fick förresten beröm av Michael Kiwanuka som berömde den och sade: ”such a cool lineup”.

Hans spelning började med att han gick ut ensam på scen med en elgitarr och han fyllde våra öron i flera minuter med sitt fina spel innan bandet fyllde på med två slagverkare, en keyboardist, en basist och en gitarrist till. En helt instrumental låt, underbar och det var bara att njuta av känslorna som de förmedlade med instrumenten.

I nästa låt, ”Cold Little Heart”, från senaste albumet ”Love & Hate” fick vi dessutom njuta av hans starka fina stämma.

Efter ”One More Night”, också den från senaste albumet, bytte han till halvakustisk gitarr för sången Tell Me A Tale.

När det var dags för sången ”A Black Man in a White World” fick han igång publiken direkt så de klappade takten låten igenom.

Han är lika skicklig oavsett vilken gitarr han spelar. Han växlade mellan dessa två och drygt en halvtimme in i spelningen bytte den karaktär och han fick över till mer lugna sånger.

Det spelar dock ingen roll om han spelar lugnare eller inte, han fyller ut låtarna och det blir mäktigt och starkt och jag vill bara höra mer.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Les Amazones d’Afrique – saknar slagkraftiga låtar

29 juli, 2016 by Mats Hallberg

Les Amazones d’Afrique på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, fredag 29 juli 2016
Betyg 3

Finns det något vi lite slappt kan kalla för afrikansk musik, en typ av musik helt rotad i denna stora mångskiftande kontinent, ett särskilt tonspråk? Denna supergrupp har ju Afrika i titeln, så det är kanske tillbörligt i detta fall. Jag lyssnar ofta på musik av svarta. Jag har förstås skivor av funkkungen Fela och King Sunny Adé. Live har jag gått loss till Salif Keita och den popigare More Kante för att nämna några. Annars finns en stor del av mitt musikhjärta i det afro-amerikanska.

Amasonerna här syftar, förmodar jag, på det halvdussin kvinnliga artister i färggranna klänningar (ett par sitter faktiskt i en elegant soffa mitt på scen). De sjunger och frontar, medan männen i bandet har en ganska undanskymd roll. De märks mest genom den tunga stadiga basen och ett antal gitarrsolon. Var ett sympatiskt drag med så mycket ”womanpower”, men mina ben skakade inte oss som förväntat. Min kollega och tydligen delar av publiken uppskattade konserten i mycket större utsträckning. Svårt att utröna varför. Ska göra ett försök.

Jag hade oerhörda problem med det grötiga dova höga ljudet som interfolierades av gälla kvinnoröster. Mixningen var under all kritik och det var bedrövligt med alla överslag i mikrofonerna.

Min andra huvudinvändning handlar om avsaknad av slagkraftiga låtar. På upploppet kom som tur var några starka låtar. De framfördes av ”Grandmother” Keita respektive Mariam Doumbia, om jag uppfattade presentationen rätt. Jag har dålig koll på medlemmarna i denna supergrupp.

Bandet hade fyra sångerskor som turades om uppbackade av två kvinnor som utgjorde kör.

En tredje negativ faktor landar i ett ganska opersonligt sound. Tung traditionell bas och förvånansvärt lite slagverk rördes ihop med vassa gitarr-riff. Det var i bästa fall struttigt och gungade som det skulle. Och några gånger infann sig ett förväntat, nästan maniskt pulserande beat.

Men bandet som blandade afrobeat,funk, rockröj, en gnutta blues och lite poptongångar tycktes mig anonyma och ganska tråkiga.

Det godkända betyget beror på ungefär tre enskilda höjdpunkter, varav det mest minnesvärda nog var en sång på engelska med troligen den yngsta av kvinnorna, med uppmickad akustisk gitarr i centrum.

En annan kul detalj var när Doumbia (känd från Amadou & Mariam) och körtjejerna praktiserade den teknik som brukar kallas call and response. Men som helhet var det för mig relativt tråkigt och musiken tog mig inte med som jag hoppats. Och ljudet var som sagt inte alls vad man har rätt att begära. Recensioner är en subjektiv bedömning. Jag gjorde till och med en anteckning om avslagen stämning, medan det från pressrummet som blickade ut mot det förtätade lilla publikhavet enligt min källa såg ut som extas. Så olika kan samma händelse betraktas.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Cat Power – lite för lågmält

29 juli, 2016 by Redaktionen

Cat Power på Stockholm Music and Arts
Stora scenen fredag 29 juli 2016
Betyg 3

Charlyn Marie ”Chan” Marshall, mer känd under artistnamnet Cat Power, är känd för sina starka texter och musik som har rötter i både soul och rock. När hon nu spelade på Stockholm Music and Arts gör hon en enkel och avskalad spelning, bara hon själv och ett musikinstrument. Hon inleder med ”Old Detroit”, mycket känsla, vackert och vemodigt och helt i linje med den samhällskritiska hållning som tycks prägla årets upplaga av Skeppsholmsfestivalen.

Cat Power, svartklädd, med håret uppsatt i hästsvans och solglasögonen uppskjutna till håret, lockade snabbt publiken. Från att det var några ströflockar utspridda framför stora scenen fylldes det snabbt på när hon sjöng och drog ackord på sin elgitarr.

Efter två låtar bytte hon till piano. Jag kan konstatera att hon är säkrare som pianist än som gitarrist. Det är inte för hennes starka gitarrspel som jag gärna lyssnar på henne. Hennes texter har något att säga och hennes musik vibrerar av känslor. Tyvärr blev spelningen ganska enformig även om den var vacker att sjunka in i.

I nästan fyrtio minuter höll alla sångerna samma lugna vemodiga ton innan det blev mer dramatiskt och mörkare och starkare.

Cat Power är känd för sin minimalistiska musikstil, glesa gitarr- och pianospel, samt för sin ”andliga” sångröst och det var också vad hon stod för på Stockholm Music and Arts. Men hennes musikstil är visserligen lugn men har ändå, åtminstone på skiva, spår av folkrock och alternativ rock. Jag hade gärna hört mer av hennes rockigare sida eller åtminstone haft lite mer variation i upplägget av låtarna.

Men visst, det var en godkänd spelning som tyvärr var förlagd redan klockan 14. Cat Power borde stå på scen när kvällsmörkret lagt sig runt scenen.

Foto: BeA Nilsson

Mohammed Ali och Erik Lundin invigde årets upplaga av Stockholm Music and Arts

29 juli, 2016 by Redaktionen

Musik- och konstfestivalen Stockholm Music and Arts startades i lysande sommarsol på Skeppsholmen mitt i lunchrusningen på fredagen den 29 juli 2016. Enligt väderprognoserna ser det ut som att alla tre festivaldagarna kommer att ha soligt och hett väder.

Först ut på musikscenen var rapduon Mohammed Ali som därmed invigde musikdelen av festivalen och de invigde samtidigt festivalens nya scen, Trädgårdsscenen som ligger i trädgården vid Café Blom vid Moderna Muséet och Arkitektur- och Designcentrum. Den nya scenen rymmer omkring 1.500 personer, vilket är lite drygt en tiondel av vad hela festivalen rymmer. För att vara säker på att få en plats där måste besökare köa, åtminstone till de mest publikdragande artisterna.

Trädgårdsscenen är en mysig liten scen och där finns både plats i solskenet och i skuggan under träd och där finns möjlighet både att köpa en kopp kaffe eller ta något kallt att dricka och äta något. Däremot tror jag det kan bli en del klagomål på arrangemanget ändå. Åtminstone när Patti Smith spelar. Då kommer nog inte 1.500 platser att räcka till.

Starten av årets upplaga av festivalen hade en stark samhällskritisk inledning både med Mohammed Ali på Trädgårdsscenn och Erik Lundin som var först ut på stora scenen som med stora bokstäven målade på ett stort lakan över scenen hade texten ”Hur mycket är ett liv i orten värt?”

Beskrivningen av Erik Lundin på festivalhemsidan är väldigt träffande:
Erik Lundin gör något av det svåraste en artist kan göra, han sätter en ficklampa i ansiktet inte bara på sig själv och sin omgivning utan ett helt land och den tid som är nu. Och han gör det elegantare och intelligentare än kanske någon tidigare svensk artist, med en perfekt avvägd mix av humor, bråddjupt allvar och en teknik som mer än matchar retoriken.

Under namnet Eboi har Lundin länge verkat i branschen men det var i och med bytet från engelska till svenska på epn Suedi i vintras som det riktigt breda genombrottet kom. Femma i DN, femma i Di, femma i Kingsize, sexa i Gaffa och glada gubben i Nöjesguiden, P3 Guld-vinnare som bästa hiphop/soul och Grammisvinnare för både hiphop/soul och, ytterst välförtjänt, som årets textförfattare. Många har kallat Suedi en av de bästa svenska hiphop-debuterna någonsin men vi går ett steg längre och hävdar att det är en av de bästa svenska debuterna någonsin, punkt.

Moderna Museet var dock igång tidigare på dagen och där vimlade av besökare. Festivalen innehåller också ett stort och intressant konsttema. Bland annat visa ett bildspel av artisten Olle Ljungström varje dag mellan 10-18 under festivalen.

Olle Ljungström var precis det Stockholm Music & Arts handlar om – föreningen mellan musik och konst. Som en hyllning till hans liv, visas hans bildspel ”Ur Olles kamera” under årets Stockholm Music & Arts. Bildspelet visas Moderna Muséets.

Lite bakgrundsfakta om Mohammed Ali:
Mer än 15 år har passerat sedan Rawa Ali och Mohammed Ryback gjorde musik ihop för förstå gången. Resan började på en högstadieskola i Visättra, två tonåringar med liknande mål och drömmar och som även delade en frustration över orättvisor de stötte på i sin vardag fann varandra. Genom åren har Rawa och Mohammed utvecklat ett samarbete bestående av en stark vänskap och respekt för varandra. De kompletterar varandra både musikaliskt och som låtskrivare, den långa vänskapen har gjort att de avslutar varandras meningar och förstår vad den andra tänker utan att ord behövs. Tillsammans gör de varandra lite bättre.
År 2009 debuterade Mohammed Ali med mix-tapen Processen, genomslagskraften blev enorm och låtarna rosades. De nominerades till P3-guld och på Manifestgalan fick de med sig pris hem. Det varma mottagandet kom lite som en chock för de unga rapparna men pressen blev en drivkraft att ta musiken på allvar. Sedan dess har de fortsatt att krydda hiphopsverige med texter som alltid har något att säga om den tid vi lever i.

Både Rawa och Mohammed kom som flyktingar till Sverige som barn och på deras första fullängdare Vi (2011) rappar de om sina erfarenheter av flykt, makt och utanförskap. År 2014 släpptes EP:n50 länder som belönades som ”Årets EP” på Kingsizegalan året efter.

Nu är de aktuella med albumet Tills Nästa Gång, peppen inför släppet är stort och singlarna Biografi och Bättras som släppts som smakprov har hyllats av fans och vid spelningar. Mycket har hänt i deras liv sedan första släppet vilket även märks i musiken. Själva beskriver de albumet som ett mognare, personligare och mer poetiskt album än tidigare släpp.

Foto: BeA Nilsson

Cat Power till Stockholm Music and Arts

15 juli, 2016 by Redaktionen

Ett pressmeddelande från Stockholm Music and Arts berättar att Cat Power kommer till årets festival:

Med bara dryga två veckor kvar till årets upplaga av Stockholm Music & Arts är det hög tid att presentera ytterligare ett namn till musikprogrammet. Till redan annonserade akter som Sigur Rós, Kraftwerk, Ms. Lauryn Hill, Joan Baez och Rufus Wainwright adderas nu ännu en världsstjärna av rang. Välkommen, FANTASTISKA Cat Power!

Chan ”Cat Power” Marshall är en av de mest spännande musiker som kom fram ur den amerikanska indievågen på 90-talet, och sedan debuten med ”Dear Sir” 1995 har hon sällan stått stilla. Även om hon i vissa perioder i livet tagit ett steg tillbaka från strålkastarljuset dyker hon alltid upp igen, med ytterligare en intressant vinkel på det stora amerikanska musikarvet. Hennes kanske mest älskade album, ”The Greatest”, lutade sig tungt mot Memphis-soul och Delta-blues medan senaste ”Sun” har en modernare, mer urban känsla där hon till och med bitvis närmar sig remix- och klubbkulturen. Ett spår hon spunnit vidare på under den här sommarens samarbete med Franska discoeleganterna Cassius. Gammaldags och modern, stark och svag, känslig och hård, allmängiltig och djupt personlig – Chan Marshall är alla de där motsatserna som utgör inte bara en intressant människa utan också en strålande artist.

Debuten ”Dear Sir” spelades in tillsammans med kompisar från bland annat Sonic Youth och Cat Power har sedan dess släppt åtta album varav två mycket hyllade coveralbum, ”The Covers Record” och ”Jukebox”, där hon gjort ytterst personliga tolkningar av allt från The Rolling Stones till Liza Minelli. Hennes senaste album ”Sun” från 2012 var första gången hon tog sig in på topp tio i USA men vi misstänker att det inte blir hennes sista topplista. Hennes samarbete med franska Cassius på albumet ”Ibifornia” inkluderar nämligen inte bara en duett med Mike D från Beastie Boys (”Action”) utan också en med Pharrell Williams (”Go up”)

Stockholm Music and arts

Footer

Om oss