Roskilde

Roskilde: Kavinsky borde ha större plats än Avicii

6 juli, 2014 by Redaktionen

Kavinsky, Avalon Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 4

Även om den franska elektrostjärnan Vincent Belorgey, aka Kavinsky, varit verksam i några år nu är det först nu världen verkligen fått upp ögonen för honom. Kanske beror det mycket på att danske regissören Nicolas Windin Refn hade med låten Nightcall i den hyllade Hollywood-succén Drive (2011). Det är en mycket välförtjänt framgång. Med tunga Commodore 64-sound och dekadenta synthar som för tankarna antingen till antingen en överpopulerad Paris-våning med uppstoppade strutsar och champagne-berusade 20-somethings, eller ruffiga Berlin-klubbar får publiken nästan hjärtstillestånd av de hjärtekrossande beatsen. Fast ändå inbjuder såväl de mer kända låtarna som de lite mindre framlyftna materialen till högoktanig dans.

Vanligtvis brukar jag ha riktigt svårt för musik utan sång, men största delen av spelningen är just det, där själva musiken står för berättandet. Ackompenjerat av tuff ljusshow och ännu tuffare glasögon som med jämna mellanrum lyser rött genom rökdimmorna blir det estetiska lika vältrimmat som det hörbara. Det skapar också en dansvänlig allians som gör avsaknaden av sång lite mindre. Eller ganska totalt to be honest.

Mot slutet kommer det in lite sång, tyvärr inte av producenten själv dock. Dock gör det inte så mycket när just Nightcall blir låten som avslutar hela konserten, som känns alldeles för kort, och publiken exploderar. Dock borde det ikoniska varg-ylandet fått introducera låten, men det är en väldigt liten detalj som knappast förtar upplevelsen allt för mycket. Helheten var ändå en högst stabil klubbupplevelse som borde uppmärksamma världen på att det är Kavinsky och inte Avicii som borde få den största platsen. Det är ändå bara gubbar som är rädda för att framstå som utdöende dinousarier om de inte hyllar det mest plastiga och populistiska som ”det nya heta” och omdömeslösa ungdomar som lyssnar på den sistnämnda. Förhoppningsvis blir det ändring på det.

Roskilde: Arctic Monkeys på halvfart fungerar ändå

6 juli, 2014 by Redaktionen

Arctic Monkeys, Orange Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 3

Med senaste skivan AM i ryggen är det ett väloljat maskineri som äntrar den största scenen på Roskildefestivalens näst sista kväll. Det är, såklart, även från den skivan som de flesta låtarna tas ifrån. Inget fel med det, vid spelningar efter skivsläpp är det oftast nytt material bandet vill lyfta fram. Dels som ”reklam” och dels av stolthet. Ändå får jag känslan av att spelningen bjöd på lite för få överraskningar för att verkligen tända till. Fast det är väl klart, die hard-fansen njöt nog i fulla drag av blandningen nya låtar och lite singlar. Men personligen hörde jag inte mycket som fastnade inom mig. Och då stannar det vid att vara ett stabilt framträdande snarare än frälsning. Och det är helt ok.

Text: Linou Gertz

Roskilde: Interpol gav ett stelt intryck

6 juli, 2014 by Jonatan Södergren

Interpol, Arena Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 2

Om vi kunde stanna tiden så att årtalet alltid var 2002 och Turn on the Bright Lights var världens bästa album hade jag kanske tyckt att det här var coolt, men nu är det inte så. Arena-tältet är långtifrån fullt när Interpol återigen tar sin postpunk till Roskilde. Jag var inte överförtjust i deras självbetitlade album från 2010, men det jag hört från kommande El Pintor har låtit lovande. På Roskildefestivalen framförs tre nya alster: My Desire, Anywhere och briljanta All the Rage Back Home. Låtlistan är det inget fel på alls. De inleder med Say Hello to the Angels följt av Evil. De spelar till och med Stella Was a Diver and She Was Always Down. Men de är lite som Pixies; bättre på skiva än på scen. En stel Paul Banks är fixerad vid samma punkt hela spelningen igenom. Gitarristen Daniel Kessler är visserligen lite roligare och kliver fram vid ett par tillfällen. Gillar du Interpol sedan tidigare kommer du antagligen tycka det är bra, men har du inte lyssnat på dem sedan tidigare lär du knappast bli fräst. Kanske skulle de göra sig bättre i en annan typ av lokal.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Roskilde: Icona Pop håller feststämningen på topp

6 juli, 2014 by Redaktionen

Icona Pop, Arena Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 4

Efter den peppande inledningen med en mashup av en I Love It-remix och All Night med upptrappande trummor kickar duon Aino och Caroline, som utgör Icona Pop, igång på allvar med deras hitsingel We Got the World – och deras euforiska drömpop greppar omedelbart sin publik i ett järngrepp och vägrar släppa taget. Inte för att någon vill att de släpper taget, men ändå.

Efterföljande Ready for the Weekend och On a Roll håller stadigt feststämningen på topp, men det är först efteråt de verkligen utsöndrar en slags masspsykos till dansglädje när de drar igång Girlfriend (med peppande mellansnack emellan) och sedan den lite äldre Nights Like This – för att sedan sjunka in ett stabilt mellantransport till In the Stars och sedan tokfärska singeln Get Lost som får publiken att explodera. Igen.

Även om Aino inte spelar gitarr som när jag såg dem på Bråvalla-festivalen i fjolas så har de ändå behållit sin live-trummis som gör ett suveränt jobb med att förverkliga systerskapets visioner, och själva sjunger de och spelar experimentiellt på synthar – när de inte dansar runt med stor självsäkerhet, det vill säga. Deras moderiktiga samarbete med Ann-Sofie Back tycks ha fortsatt, och nog passar deras kläder väl ihop med musikens och helhetens estetiska uttryck: glamourös feststämning utan hämningar, men ändå slickt och sofistikerat känslosamt.

Trots att den något begränsade inramningen av den stora scenen passar bandet perfekt, och deras låtmaterial verkligen kommer till sin fulla rätt bland ett kokande och dansande publikhav har jag lite svårt med deras tveksamma utveckling. De har gjort gigantiska turnéer utomlands, och flera av dem på stora arenor i USA, och det var ett tag sedan de slog igenom på allvar – det är absolut dags för nytt låtmaterial (mer än den nya singeln då). Dock är deras Lesley Gore-cover på klassikern It’s My Party, som på skiva framförs i samarbete med DJ-producenten Zebra Katz men som enkom återfinns representerad i röst och en Lego-gubbe på backdroppen live, ett välkommet inslag i spelningen. Men de borde kommit längre än att behöva avsluta med hitsingeln I Love It – de är inga underdog som slår ur underläge längre. Folk kan deras låtar. Och älskar dem. Det är dags att de agerar som det storband de har förvandlats till.

Text: Linou Gertz

Roskilde: Slowdives sirensånger är hjärtskärande vackra

6 juli, 2014 by Jonatan Södergren

Slowdive, Avalon Stage
Roskildefestivalen 5 juli 2014
Betyg: 5

Det är första gången jag behöver använda öronpropparna. Slowdives sirensånger är hjärtskärande vackra, och framförs på en så hög ljudnivå att det nästan blir en fysisk upplevelse. Efter tre album splittrades Slowdive i mitten av nittiotalet, kanske berodde det på att skivbolaget Creation hade fullt upp med att kassera in pengar från Oasis succé, men deras sound har knappast åldrats. Nya band fortsätter ständigt hitta inspiration i shoegaze-scenen och dess drömska lager av fuzziga gitarrer. Och antagligen finns det bättre effektpedaler på marknaden idag.

När den återförenade kvintetten intar Avalon-tältet har klockan passerat midnatt för mer än två timmar sedan. Borta är pottfrisyrerna från de gamla bandbilderna. En skäggprydd Neil Halstead iförd flanellskjorta står på ena sidan av scenen medan Rachel Goswell, iförd glittrande klänning, står på den andra. Mellan de två vokalisterna står basisten Nick Chaplin — som ser ut att kunna vara med i typ The Cure. Inledningsvis pågår fortfarande Major Lazers spelning på Orange Stage, så när Slowdive avslutat en låt och ska börja en annan överhörs spill därifrån.

Likt många andra kultband från 90-talet har de fått större genomslag efter sin splittring, men frågan är om något fick utstå lika dåliga recensioner som Slowdive. Idag räknas åtminstone deras två sista album — Souvlaki och lite mer elektroniskt utforskande Pygmalion — som klassiker. Men på 90-talet sågades de ofta av pressen, helt enkelt för att de kategoriserades som shoegaze. Även om de redan fått sin revansch så är återföreningsturnén en möjlighet, både för unga fans och de som var med när det begav sig, att se ett band som både är legendariskt och i toppform.

Låtar plockas från samtliga deras album. Alison, When the Sun Hits och Machine Gun blandas med tidiga pärlor och Pygmalion-material (som de ju aldrig fick chansen att spela live eftersom de splittrades innan de hann turnera med det albumet i ryggen). Men det är när de Mogwai-liknande crescendona i den avslutande covern på Syd Baretts Golden Hair sköljer över oss som konserten når sitt absoluta klimax. På väg till mitt tält efteråt håller solen på att gå upp. Om det här är ljudet av himlen vet jag vart jag vill hamna efter detta liv.

Här är ytterligare några bilder från spelningen:

Roskilde

Footer

Om oss