Riksteatern

Foto: Yoshi Omori

Förvandlingen
Fri tolkning efter Franz Kafkas bok med samma namn
Regi Carl Knifs
Dramatisering Christoffer Mellgren
Riksteatern i samarbete med Svenska teatern i Helsingfors i Hallunda den 26 januari 2019
Föreställning som recenseras: 26 januari 2019

Riksteaterns uppsättning av Förvandlingen gestaltar en skrämmande tillflykt till insikt stadiet, med utomordentlig gestaltning av hur familjelivets krav gör att du gärna vill bli liten

Det är något väldigt speciellt med att se en föreställning på ett annat språk än sitt modersmål. Man tvingas att fokusera på ett speciellt vis och s.k. slötittning är inte aktuellt. Ännu mer utmanande är det när du inte förstår ett enda ord av det språk som talas. Ikväll syftar jag på finskan. Precis som när man går på operan, behöver man vara snabb i ögonen för att hinna med att läsa översättningarna på skärmar och samtidigt se skådespelarnas agerande. Ibland måste man unna sig att bara se aktörernas agerande och strunta i det faktum att man inte förstår ett dyft av texten. Jag inbillar mig att sinnesövningar av det här slaget ger ett hum kring hur det är att sakna syn eller hörsel. Lite finska piggar upp i hjärnan, precis som sudoku!

Det är en obehaglig känsla som snabbt infinner sig de första minuterna. Aktörerna på scen uppför sig som stela tvådimensionella plattityder. Det ler och skrattas vid fel tillfällen och upprepar självklarheter som i trans. Aktörerna rör sig i förutbestämda robotliknande rörelser och hackar på varandra när någon vågar röra sig en liten bit utanför vardagens s.k. normaliteter. Danserna är fyrkantigt kubistiska, hackiga och skådespelarna är likbleka i ansiktet som franska clowner. Dessutom ser man den japanska klassiska Noh konsten genom kodifierande rörelseträning. Det är fantastisk surrealistiskt skådespel på högnivå vi får bevittna således.

Om man vet något litet om Franz Kafka (1883-1924) så känner man omedelbart igen den ångest och panik som den tjeckiska författaren själv hade inför familjelivets krav på att jobba hårt och passa in. Precis som Gregor Samsa i föreställningen brottandes han med oron kring att han aldrig dög eller kunde leva upp till omgivningens förväntningar, ”här kan man inte sitta och vara onyttig”. Den enorma rädslan för fadern var också ett klockrent budskap både i boken och i kvällens föreställning.

Att leka med tanken att man en morgon skulle vakna upp och förvandlats till en insekt, kan vara både skrämmande och eventuellt befriande. Om man nu verkligen inte kan leva upp till sin omgivnings önskemål trots hårt arbete är det ju den totala befrielsen att göra sig mindre och mer obegriplig än vad man är. Förvandlingen från människa till insekt görs successivt, sakta men säkert. Man har en känsla av att man ser varje ben och knota utvecklas och insektens kroppsspråk utvecklas. Mest fascinerande är det när insekten klättrar upp på en säng på högkant och balanserar sig framåt och vickandes på ramen. Det känns som den perfekta balansen och att insekten ser med fasettögon framåt i rummet. Man kunde också bortse från skådespelarens storlek eftersom övriga aktörer var så briljanta på att enbart se honom som mindre. Det är svårt att inte se det självklara.

I föreställningen finns en obehaglig dansare helt maskerad i svart. Hen rycks mellan situationer, miljöer och strider. Genom hela föreställningen byter hen sin symbolik i mina ögon. Ibland känns det som att det är den berömda ”elefanten i rummet” d.v.s. de bekymmer som finns mellan oss som vi låtsar inte finns där men ändå påverkar oss. Något vi borde prata om, men väljer att tiga och blunda för. Samtidigt känns det som om det finns medveten ondska i gestalten som ständigt väljer den klassiskt lätta vägen, någon form av enbart en ja-sägare. Den maskerade gestalten erbjuds dock att flytta in, när ekonomin i familjen är skral men passar ändå inte riktigt in. Med tiden står inte den mörka gestalten ut helt enkelt och den flyr och klättrar på väggarna bokstavligen.

Den mest obehaglig karaktären i uppsättningen är fru Samsa, insektens mor. Hennes hysteriska skratt med munnen och hatiska ögon, skulle kunna få vilket barn som helst att inte veta vilken fot hen skulle stå på. Den passiva aggressiviteten är outhärdlig och bedövande bra gestaltad. I mig landar hur skönt det är med människor som är raka, tydliga och respektfulla.

Jag förstår stackars Gregor som flyr till insektstadiet med en sådan morsa.
På ett och annats vis kan man mycket väl påstå att flykten till att bli ett litet kryp är den möjlighet man kanske tar sig an när människor har ”bollat” och lekt med ens känslor för mycket. När man inte längre vet var man har sig själv eller andra…kan man ju lika väl bli en insekt och försvinna i sin litenhet och inte behöva ge sig in i storhetsvansinnena och försöka bevisa att man är något. Bättre fly än illa fäkta, heter det vist.