Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Punk

Här kan du lyssna på Green Days nya singel ”Oh Love”

by

17 juli 2012 släppte Green Day sin nya singel ”Oh Love”, som är den första låten från det kommande albumet ¡Uno! Som släpps den 25 september, berättar ett pressmeddelande:

I februari i år gick bandet in i studion för att spela in nytt material, i juni var dom klara, men då med så pass mycket material att det inte ens fick plats på en dubbelskiva. Insperade av Van Halen’s albumtriologi Van Halen I, Van Halen II & Van Halen III beslutade bandet sig därför helt enkelt för att göra en egen albumtriologi .

¡Uno! är först ut och följs upp av ¡Dos! 13 November och ¡Tre! 15 januari. Albumen är uppföljarna till det Grammy®Award-vinnande” 21st Century Breakdown”, och produceras återigen av Rob Cavallo.

”Vi är i den mest produktiva och kreativa tiden av våra liv. Det här är den bästa musiken vi någonsin har skrivit, och låtarna bara fortsätter att komma. Istället för att göra bara en skiva, så gör vi tre. Varje låt har kraften och energin som representerar Green Day på alla känslomässiga plan. Vi kan bara inte hjälpa det… vi gör det storslaget som fan!” låter bandmedlemmarna hälsa.

”Oh Love” spelades live för fansen första gången i november förra året, på Red7 i Austin Texas. Här är den första officiella videon:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Those Darlins, bilder från konserten i Göteborg

by

Those Darlins, med Tennessee-tjejerna Nikki och Jessi Darlin samt trummisen Linwood Regensburg är ute på Europaturné med sin högst egna variant av gnistrande sydstatspunk. Ramones krockar glatt med Bangles, alla är bjudna på partyt and the sky is the limit. Torsdagen spelade de på Henriksberg i Göteborg, fredagen i Stockholm och lördag i Malmö. Lika hjärtevärmande som livsbejakande.

Foto: Peter Birnestam


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Musiktips: I Used To Be a Sparrow, Franka De Mille och Bondage Fairies

by

Tre skivor som nyligen släppts lyssnar jag på om och om igen: ett indieback, en singer/songwriter med jazzinfluens och en elektropunkigt band, för att något kategorisera banden.

I Used To Be a Sparrow
Bandet består av Dick Petterson och Italien-födda Andrea Caccese. De träffades sommaren 2011 på en spelning i Västerås.

Deras debutalbum ”Luke” släpptes i mitten av mars och får ett fint omdöme av Ultimate Guitar.com:
I Used To Be A Sparrow manages to stay fresh and easy while delivering challenging material, full of personality and clever arrangements.

Albumet består av elva låtar som på ett härligt sätt spretar åt olika håll, vilket är dess styrka. Om alla spår hade varit vackra, vemodiga eller alla spår glada och sprutande av ungdomlig kraft då hade albumet säkert inte varit lika helgjutet. Nu har albumet mycket vacker gitarrspel men också skönt rytmiska trummor i botten. I Used To Be a Sparrow är en indieduo vi kommer att höra mer av.
Och vem kan motstå ett band med ett sådant fantasifullt namn?

Här hittar du dem i Facebook.

Franka De Mille
En vacker röst, fint gitarrspel och melankoliska sånger i en blandning av jazz, singer/songwriter och country – det är Franka De Milles nya album ”Bridge The Roads”.

Om du vill veta mer om henne kan du kika runt på hennes hemsida.

Bondage Faires
Bondage Faires släppte sitt tredje album den 21 mars 2012. Elektropunkigt med humor, skulle jag vilja beskriva det. Det är ett album som är roligt att lyssna på, jag hittar nya detaljer i musiken hela tiden.
Bandet har turnerat runt i Tyskland, Ryssland, Tjeckien, Österrike, Ukraina med mera och bandet har fans över hela världen. På Last FM har Bondage Faires mer än 2,6 miljoner lyssningar.

I vår ska bandets som vuxit från två medlemmar till fyra på scen ut på turné igen, bland annat ill Ryssland, Ukraina och Tyskland, men också i Sverige.

Här hittar du bandet på Facebook.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Punkpionjärerna Social Distortion till Stockholm

by

I decennier har Social Distortion fostrat och inspirerat punkrockare världen över med sina intensivt råa och tunga riff. Om du är ett punkfan och vill se Social Distortion live ska du boka 7 augusti i din kalender, för då är det dags för närvarande på Cirkus i Stockholm att få en lektion i punkrock från ett band som måste ses som levande legender inom genren.

Ett pressmeddelande berättar:

Social Distortion har existerat i hela 33 år, men har trots missbruksproblem och avhoppade medlemmar hela tiden växt som band och lyckats raffinera sitt sound. De har aldrig varit rädda för att ge sig in på nya vägar gällande låtskrivandet, men har heller aldrig offrat något av de traditionella element som alltid har funnits. Social Distortion är och kommer glädjande nog alltid vara ett garageband trots sin storhet och pupularitet.

Mike Ness var bara 17 år när han bildade Social Distortion 1978 i Fullerton, Kalifornien. Sedan dess har bandet genom åren kompromisslöst levererat blytunga, men ändå melodiska låtar som gjort att de accepteras av en bred skara lyssnare i alla åldrar.

Nu år 2012 är publikens sug efter bandet lika stort som någonsin. Att Mike Ness och hans Social Distortion kommer för att inta Stockholm och Cirkus scen den 7 augusti är vi väldigt tacksamma för. Vi har alla något att lära från en av punkrockens riktiga tungviktare.

Som support ser vi Malmöbandet Royal Republic och nya Alonzo & Fas 3 med medlemmar från KSMB, Hellacopters och The (International) Noise Conspiracy.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

The Clash – biografin där bandmedlemmarna själva skriver – viktig att läsa för många mer än punkare

by

The Clash: Strummer, Jones, Simonon, Headon
Författare: Joe Strummer
Författare: Mick Jones
Författare: Paul Simonon
Författare: Topper Headon
Översättare: Jens Ahlberg
Redaktör: Pieetro Maglio
Redaktör: Henrik Petersen
Redaktör: Lars Sundh
Formgivare: Lars Sundh
Förlag: Modernista

”The Clash: Strummer, Jones, Simonon, Headon” är den första officiella The Clash-biografin.
Officiell låter tungt, ja det låter tillrättalagt och inte så spännande. I det här fallet är det tvärtom. Vi får följa bandets historia under de sju år de härjade som mest, 1976-1983, skildrat utifrån de fyra medlemmarnas ögon. Joe Strummer, Mick Jones, Paul Simonon och Topper Headon berättar själva under varje avsnitt, på ett levande sätt som känns naturligt, ärligt, äkta.

De var punkare, rebelliska punkare, som ville skildra samhället. Det är dock inte bara en historia om bandet The Clash utan lika mycket ett dokument över samhället. Som Mick berättar:

Jag vet inte om vi förstod att punken var ett utlopp för vår ilska. Det var mycket som behövde sägas och som inte hade sagts på det sättet förut. Vi plockade helt enkelt grejer ur tidningarna som vi sjöng om. Till och med namnet kommer från en tidning. Paul kom på The Clash för att det stor i tidningarna hela tiden. Det speglade hur vi kände och lät.

De skrev om bostadsförhållandena, bristen på utbildning, en utsiktslös framtid av ändlöst arbetande.

Paul berättar till exempel om A Night of Treason-spelningen:

Alldeles innan A Night of Treason-spelningen gick vi ut för att sätta upp posters för den. Jag fick inga socialpengar just då och var förbannat hungrig. Vi kom tillbaka till Rehearsals Rehearsals där jag bodde, och Joe kanske sov där den natten också, hur som helst var jag så hungrig att jag tog en enorm skopa deg som gjorts på mjöl och vatten i en hink, formade en kaka av den, lade den på änden av Bernies såg som låg och skräpade i rummet, och höll den över elden. Jag bakade och åt den. Ingen annan ville ha, men jag brydde mig inte, jag var hungrig.

The Clash betydde oerhört mycket för punken och speciellt den delen av punken som var samhällsmedveten.

Biografin är därför intressant att läsa också för oss som inte var punkare under 1970- och 1980-talet. Den berättar om ett samhälle som fanns då – och en reaktion på det. En reaktion som jag skulle vilja se mer av idag, när klyftorna inte på något sätt minskat och det fortfarande är stora problem med bostäder, usla löner och många som går ur skolor utan godkända betyg.

En återförening av The Clash kan dock inte ske. Joe Strummer dog 22 december 2002, men å andra sidan är de alla drygt 55 år och skulle knappast utstråla den ungdomliga ilskan längre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,