Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Jens Lekman

by

Den 3 september släpps Jens Lekmans album ”I Know What Love Isn’t”. Kulturbloggen fick träffa honom i en tom Lilla Hotellbaren, en lyx att få sitta där i en lokal som ännu inte öppnat och få samtala med en av indiepopens stora artister.

Jens Lekman som flyttat tillbaka till Sverige och Göteborg efter två och ett halvt år i Australien står inför ett år på resande fot. Albumet släpps 3 september och 7 september är första spelningen under ett år av turnerande världen över. Första konserten är i Spanien en 7 september och därifrån går turnén vidare till i stort sett alla världsdelar, utom Afrika.
– Det är flera sådana mindre, mer intima lokaler som olika teatrar bokade, berättar Jens Lekman.

Så rummet han hyr i ett hus i Göteborg byts under det kommande året ut mot ett liv med en resväska.

Under turnén blir det förstås en del sånger från nya albumet, men också en del tidigare material.

– Jag är så lyckligt lottad att många av mina fans gärna lyssnar på nytt material av mig. Det händer att dom frågar på spelningen efter nytt material, berättar han.

Det nya albumet är speciellt.
– För mig känns det som att det är mitt debutalbum, berättar Jens Lekman. Jag har själv valt ut alla låtar och tycker att albumet har en råd tråd.

Han avslöjar att det är första gången han arbetat på det sättet.

– Förra albumet fick mina vänner rösta fram. De fick rösta på olika nyskrivna låtar och på så sätt satte jag samman albumet.

Det nya albumet känns delvis jazzinfluerat, mer än de tidigare, säger jag och han håller med.

– Det beror nog bland annat på att jag börjat jobba med ett för mig nytt ackord, Bb7. Nästan alla mina låtar bygger på C-skalan och Bb7 bryter av det på ett sätt som gör att det nog kan låta mer jazzigt.

Den röda tråden i nya albumet är ”uppbrott”. Jens Lekman har själv gått igenom ett uppbrott men hoppas att albumet inte ska kännas som navelskådande utan vara allmängiltigt.

– Det kan bli lite navelskådning om man bara sjunger om sin egen hjärtesorg, säger han.

Att han inte förlorat sig i navelskådande märks på spår som handlar om världens problem och att världen rullar vidare. En del av hans tidigare material har också samhällsaspekter, som sången ”A Promise” som han skrev med tanke på en vän som blev långvarigt sjuk och råkade ut för utförsäkring i det svenska nedrustade försäkringssystemet. Den sången kan dyka upp under turnén. Den finns med bland sångerna som han repar in tillsammans med sina musiker.

Jens Lekman spelar bland annat i Sverige, i den mysiga lilla lokalen Lejonkulan på Dramaten i Stockholm.

Foto: Alexx Loizou

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturbloggen träffar huvudrollsinnehavaren inför premiären på Trettondagsafton på Café Lyran

by


Trettondagsafton – en komedi med förvecklingar och ombytta roller – har premiär på Café Lyran i Bredäng den 2 augusti. Viola är en ung kvinna som efter ett skeppsbrott hamnar på en främmande ö och hennes tvillingbror har försvunnit. För att klara sig som ensam kvinna klär Viola ut sig till en ung man och tar tjänst hos en hertig.

Kulturbloggen träffade Frida Liljevall som är konstnärlig ledare och spelar huvudrollen.
-Det är långa dagar nu, sade Frida Liljevall när vi träffade henne två veckor före premiär.

Ja, det är begripligt att det är mycket som ska göras och många detaljer som ska fungera när premiären närmar sig. Frida spelar dessutom två roller i föreställningen. Hon spelar Viola men har också rollen som tvillingbrodern Sebastian. Att spela både en man och en kvinna i samma föreställning är en utmaning. Det gäller att inte hamna i schabloner och att inte skapa karikatyrer.
-Jag har försökt jobba mer med att de är tvillingar, så jag har försökt arbeta med subtila skillnader mellan dem: lite med rösten och lite med kroppshållningen, berättar hon.

Trettondagsafton är en komedi som kan tolkas och spelas på många olika sätt.
-I vår tolkning handlar den främst och kärlek och rätten att få vara vem man vill och få älska vem man vill. Och vad som händer när man hamnar i en karaktär man inte vill vara, säger Frida Liljevall.

Teater Iris spelade för första gången på Café Lyran förra året, sommaren 2011 då de satte upp Oscar Wildes pjäs Mister Ernest.

Cafét är en suverän plats för teater, menar Frida Liljevall.
-Det är en fantastisk miljö. När vi var där såg vi direkt att den passar perfekt för teater.

Caféet ligger i ett äldre hus med utsikt över Mälaren och är oerhört inspirerande. Frida Liljevall syftar också på dess placering med närheten till två så olika områder som Bredäng och Mälarhöjden, med olika samhällsklasser.

Frida Liljevall och Teater Iris vill att teater ska spridas och inte bara spelas på de stora teatrarna.
-Vi vill få ut teatern från finkulturen, säger hon.

Kultur och teater är viktigt på många sätt. Fler bör få tillgång till teater.
-Jag tror kulturen behövs mer än någonsin idag. Jag är övertygad om att man kan spela vad som helst för vem som helst och var som helst så länge man har något att säga.

Du kan läsa mer om föreställningen på Teater Iris hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kulturbloggen möter Danko Jones

by

Danko Jones är namnet både på frontmannen och på trion som spelar rock där metal möter soul.

Kulturbloggen mötte Danko på hotell Clarion på Södermalm i Stockholm. Han satt med en tidning med halvnakna tjejer framför sig. Inte för att det är hans favoritlektyr utan för att han precis hade blivit intervjuad av en sådan tidning och därför blivit fotograferad med senaste numret av den tidningen. Sådant är livet för en artist.

Danko Jones tycks vara en person som tar saker som de är. Tidningen Slitz ville ha en bild på honom där han håller i senaste numret av deras tidning. Ok. Då ställde han upp på det. Danko Jones musik kommer nog allra bäst till sin rätt i en lokal och inte på alla de utomhusscener som ofta erbjuds. I sommar spelade bandet på Sweden Rock och förra sommaren på Gröna Lund.

– Vi tar de spelar som erbjuds, sade han krasst.

Danko Jones är svår att placera i ett musikaliskt fack. Hans musik är gitarrbaserad rock men med starka influenser av såväl soul som RnB och det händer att han rappar på scen. Danko själv och trion Danko Jones är en del i det kanadensiska musikundret.

Javisst, om vi pratar om musik och Kanada vet väl alla att Neil Young och Leonard Cohen är från Kanada.
Men i Dankos ögon är det artister med ett bästföredatum. När han pratar om det exempel på det livliga kanadensiska musiklivet idag är det artister som Drake, Justin Bieber och Billy Talent han nämner.

Ett skäl till det kanadensiska musikundret är att staten gett stöd till band i flera år, stöd till att spela in musik och att ge sig ut på turné.
– Däremot har vi inte något liknande kommunala musikskolor som ni har i Sverige, sade han.

Som jag nämnde var han väldigt generös och lät herrtidningen på bild på honom med deras tidning. Han har en öppen attityd mot fotografer och medier. Ofta brukar fotografer på konserter få vara i fotodiket framför scenen under de första två eller tre låtarna. På Danko Jones spelning fick de stanna hur länge de ville.
– Ni fotografer ska få chansen att ta de bästa bilderna, sade Danko från scenen. De bästa bilderna kommer efter nio låtar när vi är svettiga.

Jag frågade Danko Jones om han hade några tankar kring Youtube och att många fans lägger ut videoklipp där, ibland av inte särskilt bra kvalitet.

– En del gnäller över sådant, men var det bättre förr? Musikbolag kunde knyta kontrakt med band och sedan förbjuda dem att spela in skivor, för att de lät för likt något annat band på bolaget. Om Guns´n´Roses var stora ville musikbolagen inte släppa skivor med andra som lät likadant och kunde konkurrera.

Danko Jones berättade att han själv ofta lyssnar på musik via Youtube.
– Det är jättebra för mig, jag kan kolla in musiker och konserter på det sättet, sade han.

– Allt var inte bättre förr, konstaterade han. För min del är saken klar: jag står alltid på bandens sida.

Danko Jones släpper ett nytt album i höst och då kommer han till stockholm för en spelning. Bandet har dock släppt en dvd i sommar och här kan du njuta av ett klipp därifrån:

First 10 minutes of Bring On The Mountain (Danko Jones Documentary) from Bad Taste Records on Vimeo.

Foto: Calle Andersson
Text: Rosemari Södergren

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kulturbloggen möter Estelle

by

Idel charm, professionalism och swag i en perfekt symbios. De tre orden sammanfattar sköna Estelle, som jag fick träffa under en frikostig halvtimma, där hon generöst bjöd på sig själv. Estelle Fanta Swaray är född och uppvuxen i västra London i en stor familj på nio barn, där Estelle var näst äldst i barnskaran och den äldsta av tre flickor. Hennes senegalesiska mamma höll sångerskan och hennes syskon i hårda religiösa tyglar.

Hur har den delen av din uppväxt format dig?
Estelle: Jag tror fortfarande starkt på Gud. Jag tror ingenting är en slump. Jag började gå i kyrkan vid 7-årsålder och vad gäller musik, vår mamma undanhöll all musik vars innehåll hon inte tyckte var okej, alla F-U-ord och sånt. Allt som var negativt och inte var till vår fördel. Och i den åldern är det bra. Mer föräldrar skulle kunna censurera sina barns musikvanor. Sen att sjunga gospel kräver disciplin och jag fick min första sångträning i kyrkan, genom flera olika gospelgrupper. Så sången kom först, till motsats vad många tror.


All sekulär musik, hur togs det emot där hemma?
Estelle: Nej, mamma accepterade det inte. Vulgärt språk och allt det. Sen kunde vår morbror komma förbi och spela hip hop-plattor, men då sa mamma: ”nej, nej, tillbaka till bibeln!”.

Hur integrerar du din gospel-bakgrund in i musiken?
Estelle: För mig är det budskapet. Om att utvecklas och att bli bättre, att aldrig ge upp om att bli bättre. Och när jag arrangerar sångpartier, körer och liknande, hämtar jag inspiration från åren jag sjöng i kyrkan, men även reggae, ska och 50-talsmusik.

Hip hop och rap upptäckte hon via sin morbror, men under tiden hon jobbade i en skivbutik, uppmuntrade en kollega henne att prova rappa, varpå hon provskrev en låt och ställde upp i en Open mike-session på en lokal bar. Sen dess har hon inte stannat upp.

Estelle: Första gången chockade jag en del. ”Va, ska Estelle rappa?” – but I killed it! Där insåg jag att jag hade talang för att berätta historier, lite åt Slick Rick-hållet. Texter om livserfarenheter.

Vilka artister influerade dig under den första hip hop/rap-perioden?
Estelle: Det här var i början av 90-talet, så det var artister som Tupac och Biggie till en början, men sen så har vi en del brittiska rappare, som blev min hjältar, som Blak Twang. Senare även Lauryn Hill och Roxanne Shanté. Men först och främst var det bra musik det handlade om.

Den amerikanske soulsångaren John Legend var den som signade henne till sitt bolag, HomeSchool och sedan även Atlantic, men när hon lärde känna John var han osignad, precis som Estelle och dom blev introducerade till varandra via Kanye West. Numera är dom goda vänner och John var även med och producerade hennes två första album, 18th Day och Shine.

Vad är ditt starkaste minne från perioden kring ditt första album, 18th Day?
Estelle: Det är när jag och min syster skrev låten 1980 på Sonys förlagskontor. Vi pratade och skrattade om att vi borde skriva om hur vår uppväxt var. ”Undrar om mamma kommer att banna mig, om jag skriver den här raden?” Vi såg inte så allvarligt på det, men producenterna blev tagna och chockade över att den här lilla tjejen i leg-ins som rappade. Dom trodde att jag var en ren r&b-sångerska eller någon slags B-variant av Missy Elliot. Chocka, det är mitt motto.

Jag berättar om när jag hörde American boy, hennes största hit hittills, för första gången. Jag befann mig i London, efter en separation och låten kom för mig att representera möjligheter och att livet blir lite vad du gör det till. Men vad betyder låten för henne?
Estelle: Exakt det. Jag kom också ur ett sprucket förhållande och jag hade fått mitt skivkontrakt i USA och flyttat dit, så jag ville ha roligt och dejtade ett par amerikanska killar, varpå John Legend skrattade åt detta och sa att du borde skriva en låt om det. Det handlade om att ha roligt och att blicka framåt istället för att hela tiden tänka på vad det jag var flyttade ifrån. Sen är Kanye som min farbror, kusin och homey i ett. Det är bara kärlek!

Nya albumet, All of Me, är en mer personlig platta för Estelle och den Akon-skrivna balladen Thank you har kommit att betyda mycket för henne, då den kom till henne precis under en slitsam separation.
Estelle: Jag beundrar och tackar Akon för hans telepatiska förmågor, som insåg någonstans att jag behövde den här låten. Jag har sjungit den i princip varje dag sen plattan kom ut och det är en välsignelse.

Albumet är delvis inramat av korta samtal som sticks in mellan låtarna, lite som en vuxen variant av samtalen på Lauryn Hills album The Miseducation Of Lauryn Hill. Det visar sig vara vänner till Estelle som fångats på band, när dom samtalat om livet, kärlek, relationer och drömmar.

Estelle: Det är berättelser om mig, mina vänner och en massa andra kvinnor och män i världen. Det handlar om att hitta sin röst. Jag kommer inte att göra vad du förväntar dig av mig, jag kommer inte att vara den personen. Jag lever inte på dina premisser, utan mina. Det var inte meningen att jag skulle stanna i förorten och föda barn i massor, som det förväntades av mig och som många i min familj har gjort. Men samtidigt är min familj är oerhört stolta över det jag åstadkommit och gör med mitt liv.

Med den här skivan ville jag öppna upp till konversation och till realisationen av att vi är mer lika än olika varandra. Den här plattan arbetades fram dag till dag, baserad på min dagsform och det var en lång process, men vi gav det tid och när jag tillåt känslor komma ut, det var då det började hända saker och det blev dessa 15 låtar som valdes av ursprungligen närmare 100 låtar.

Det handlade om att hitta tillbaka till mig, hitta mitt swag efter att jag dumpade mitt ex. För ens självförtroende kan få en knock, oavsett vem du är, hur stark du är och det är vad livet är. Jag tar små steg för att bli mer sårbar i musiken. För mig handlar det om att lägga mitt liv i musiken och desto mer jag spelar och träffar fans som tycker om det jag har säga, desto mer motiverar det mig att uttrycka mig genom musiken. Därför har jag kallat albumet All Of Me. Jag vill att folk ska förstå lite av vad jag har gjort och gått igenom.

Vi avslutar intervjun med att prata om vår favoritmusik och Estelle berättar att hon just nu lyssnar mest på Anthony Hamilton senaste Back To Love och SWVs första album på femton år, I Missed Us. Som sin ständiga, återkommande favorit nämner hon Marvin Gayes I Want You och vi hittar också en gemensam favoritplatta, Jill Scotts sensationella Who Is Jill Scott? Words And Sound, Vol 1. Och min avslutande fråga blir, vilken sång önskar hon att hon hade skrivit?
Estelle: Cole Porters So in love.

Kort och gott, det perfekta slutet på en generös halvtimma med Estelle, som senare samma kväll, visade publiken på Nalen att hon sannerligen hade återfunnit sin swag.

Text: Tommi Salmela
Foto: Lena Dahlström

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kulturbloggen möter Simon Gärdenfors

by

Mannen bakom Missbruk beivras. Mannen bakom Far & Sons omtalade drogliberala framträdande på Musikhjälpen. Mannen bakom skandalboken ”Simons 120 dagar”. Simon Gärdenfors. Nu mer ärlig och självutlämnande än någonsin i nya serieromanen ”Död kompis” där han berättar om hur hans liv blev efter bästa kompisen Kalle dog. En oväntad sida av den annars tuffa rapparen blottas, och jag blev nyfiken på hur Simon Gärdenfors tänkte när han skrev denna själsutlämnande bok, och såklart vad som väger tyngst i hans liv. Musiken, serierna, eller kanske drogerna, så jag bestämde mig för att intervjua honom.

Tror du att många har ändrat uppfattning om dig efter de har läst ”Död kompis”?
– Jag vet inte riktigt, inte folk som känner mig i alla fall. Ändrade du uppfattning om mig efter du hade läst boken?

Ja, lite. Man får en viss bild av Simon Gärdenfors som människa om man lyssnar på Far & Son, Las Palmas och har läst ”Simons 120 dagar”, du inte alls är så som du framställer dig i dina låttexter i denna nya boken.

– Då tror jag nog att vissa ändrade uppfattning om mig, om du tycker det. Jag har inte tänkt sådär jättemycket på det. Alltså, det är ju många som har kommenterat att det är ganska stor skillnad i tonen, men samtidigt tror jag att alla är ganska medvetna om att alla har många olika sidor. Jag har ju en sida som kommer fram i Simons 120 dagar och Far & Son som är bättre att visa upp i partysammanhang eller i en humorbok. När jag gjorde soloskivan ”Att leva med skammen”, då tänkte jag att jag också skulle visa upp sårbara sidor.

Är allting du tecknar sant?
– I den här boken har jag försökt att hålla mig så nära sanningen som det går. Men ”Nybuskis” är ju inte självbiografisk.

Simon skrattar till lite precis som jag, eftersom Nybuskis präglas av bland annat incestskämt. Han fortsätter att allt han tecknar såklart inte är 100 % sant, att han inte har ett melonformat huvud som i hans serier, att han inte kan komma ihåg exakta repliker som sades för femton år sedan och att han har gjort minimala skarvningar av sanningen.

Är allt sant i ”Simons 120 dagar” då också?
– Det var ungefär samma där. Det är inte så att jag tänkte att nu ska jag hitta på det här. Jag hade en dagbok där jag skrev ner allting jag ville ha med, och jag kommer ju inte ihåg allt, för saker jag har glömt är ju inte med, haha. Men jag har ganska bra minne ändå.

Var du rädd någon gång när du tecknade att lämna ut för mycket av dig själv när du gjorde ”Död kompis”?
– Ja. Vissa grejer känns lite jobbiga att lämna ut. Jag vill ju ändå göra det men det tar emot lite att berätta om sina självmordstankar.

Jag flikar in att han i och för sig redan har gjort sina självmordstankar tillgängliga för andra att ta del av i Las Palmas låt ”Män på gränsen till nervsammanbrott” som handlar om Simon och Calle Thörns självmordstankar, dock kanske en aning överdrivna och påhittade i låten, vilket Simon påpekar. Att det kanske är lite svårare att veta vad som är påhittat och vad som är sant i en sådan låt.

– Jag tycker att det finns ganska mycket i Las Palmas-konceptet som uppenbarligen inte är sant. Men i mina självbiografiska serier är det mesta sanning.

Ser du dig själv som musiker eller serietecknare?
Både och kanske. Om någon frågar vad jag jobbar med så säger jag serietecknare. Musiker tycker jag låter ganska pretentiöst. Men många kanske säger att jag är serietecknare och rappare.

Vad tycker du det är som utmärker dina serier?
– Det är ju en viss estetik, typ rund, gullig och godisinspirerad. Sen har det varit ganska mycket självbiografier och skandaler. Och humor!

Du har ganska mycket fokus på formgivning i ”Död kompis”. Är det viktigt för dig?
– Ja. Jag har ganska svårt att hitta en seriesida jag gjort som jag inte är nöjd med grafiskt i denna boken. Och jag utvecklas ju hela tiden. När jag tittar på mina första serier så gör det nästan lite ont i mig att titta på dem. Jag tycker att det är fult tecknat. Jag kan bättre nu. Det är viktigt för mig att det ska vara snyggt. Min första bok, ”Turist”, har jag lite svårt att titta på. Det är så fult tecknat.

Tror du att det kan vara en sorts terapi att göra en bok om en tragisk händelse? Som du har gjort.
– Ja, det tror jag. Det kan både funka som en sorts terapi och som någon slags vikt liksom. I ”Simons 120 dagar” var det lite som en vikt. Att jag erkände mina synder, mina dåliga sidor och pinsamma handlingar. Då kändes det som att bli förlåten. Medans ”Död kompis” var lite mer som självterapi. Någon liten efterdistans får jag ju när jag kan läsa om mina minnen i serieform. Det är ganska skönt. Ibland när jag läser om vissa stycken eller om jag tittar på fotot av Kalle i slutet av boken så kan jag gråta lite. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna tänka på det utan att bli ledsen. Det vet jag inte om jag vill heller. Det är en sorglig grej och då måste jag tillåta mig själv att vara ledsen.

Om du fick välja mellan att bara serieteckna, eller bara göra musik för resten av livet. Vad hade du valt då?
– För resten av livet? Då hade jag nog valt att teckna serier. Det känns som att jag kan fortsätta med det länge. När jag är 60 år känns det som att det är skönare att sitta och teckna serier på något ålderdomshem än att rappa.

Tror du att du har fått många serieläsare på grund av din musik eller tvärtom?
– När vi började spela med Las Palmas så var det mest för andra serietecknare, för vi spelade på releasefester för serieteckare. Så det spred sig ganska mycket genom den kretsen. Så på det sättet fick jag nog lite fans för att jag tecknade serier redan. Men sen tror jag att det har tagit över nu. Att det är fler som har lyssnat på min musik och sedan genom musiken upptäckt mina serier. Man kan se musiken som ett sätt att marknadsföra mina serier på, haha.

Spelar du en roll när du rappar i Las Palmas och Far & Son?
Många Las Palmas låtar är inspelade för tio år sedan, och jag har förändrat min livssil lite grand sedan dess. Jag har nog blivit lugnare från att jag var 22 till 32 liksom. Nu är jag 34. Jag festar inte lika mycket längre. Men sen är ju vissa grejer jag har rappat om helt påhittade. Men vissa grejer, som party och knarkgrejer, det ligger ju en viss sanning i det. Men det är bara en sida av mig själv. Jag menar, om du läser ”Död kompis” och ”Simons 120 dagar” så ger det en bättre bild av mig som person än om du lyssnar på Far & Son och Las Palmas. Det jag skriver är mer sant än det jag rappar om. Men min musik speglar ju ändå lite hur jag är.

Vi pratar om Las Palmas och kommer in på ämnet droger. Ett ämne Simon oberört kan prata öppet om.

– För tillfället använder jag väldigt lite droger. Nästan inte alls. Jag röker på ungefär en gång i månaden och sen tar jag ecstacy kanske en gång om året. Men inte till vardags. Jag dricker lika mycket som mina kompisar, lite mindre till och med. Jag försöker ändå vara ganska koncentrerad på att teckna på dagarna så på veckodagarna tar jag väl någon öl ibland. Men jag har verkligen inget, och har aldrig haft, något beroende eller missbruksbeteende. Det är skönt att kunna vara hur ärlig man vill, jag har ju ingen arbetsgivare. Så du får gärna ha med detta i intervjun.

Text: Izabelle Zeijlon

Simon Gärdenfors hemsida

Läs även andra bloggares åsikter om , ,