Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dansens Hus

Manta med Héla Fattoumi på Dansens Hus: Frigörelse eller objektifiering?

by

Manta
Koreografi: Héla Fattoumi/Éric Lamoureux
Dansens Hus, Stora Scenen, Stockholm
3 mars 2012

 
Vad får kvinnor att dölja sin kropp och sitt ansikte för världen? Det frågar sig de franska koreograferna Héla Fattoumi och Éric Lamoureux i verket Manta.

En ung kvinnas ansikte projeceras över scenfonden. “Iʼm going to show you the arabic look.” I amerikansk youtube-anda ges en lektion i sminkteknik för ögonen. Skönhetens makt eller underkastelse?

Fattoumi framträder som en sexualiserad spökgestalt i benvit niqab. Det draperade tyget utplånar varje nyans av fysisk mänsklighet då publiken automatiskt söker identifikation med gestalten. Ljussättningen förvandlar dansarens rörelser till darrande skuggor i det skira materialet.

Följandes en rytmisk magdanssekvens konfronterar Fattoumi publiken. Endast ögonen talar, anonymt reflekterande. Längtan, vädjan, ilska? Vad är det hon uttrycker? Skepnaden antar skulpturella former med visuella associationer till prydnadsföremål. Installationslikt rör hon sig över scenen, vackert men betydelselöst. Som en blomvas på ett köksbord. Skärmen exponerar citat ur Koranen. Det handlar om kvinnans restriktion.

I en tvinande sekvens bryts varelsen ner till ett svagt knappt existerande väsen. Gester av sexuell underkastelse följs av ångestladdade andningsförsök. Som ett rop på hjälp. Ögonblicket senare genomlyses gestalten till en siluett av skälvande kvinnliga former. Det känns okontrollerat och maktlöst. Som om någon annan bestämmer över hennes kropp och hennes rörelser.

Fattoumi angriper koreografiskt sitt verk mer som bildkonst än som dans. Åskådaren ges utrymme för reflektion och de visuella budskapen är upprepat mekaniska. Den absolut starkaste scenen är då hon symboliserar hushållets arbetsuppgifter i repetitiva rörelser. Rytmiskt viks tyg efter tyg tills hon själv tycks bli en del av rutinen.

Verkets upplösning sker i en frigörelse från det tillsynes negativt laddade plagget. Iklädd cerisrosa blus, jeans och höga klackar greppar Fattoumi en mikrofon. Vi förväntar oss en brytningspunkt, en revolt, en feministisk maktkamp. Istället får vi en version av James Browns “Itʼs a Manʼs World”.

Manta är ett exempel på hur kontroversiella ämnen kan belysas ur ett konstnärligt perspektiv. Samtidigt känns koreografernas intention att framhäva kvinnans rättighet mer som ytterligare en iscensatt objektifiering.

1921 skapade Isadora Duncan verket “The Revolutionary” som väckte reationer världen över och kom att representera kvinnans frigörelse ur ett danshistoriskt perspektiv. Jag ställer mig frågan: Har vi inte kommit längre?

Text: Anna-Mi Fredriksson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Relaterat: Kulturnyheterna

Dans på kryckor låter oss fascineras av människokroppen

by

Body_Remix/Goldberg_Variations
Compagnie Marie Chouinard
Dansens Hus, Stora scenen, Stockholm
Gästspel 10-11 februari 2012

Tio dansare från kanadensiska Compagnie Marie Chouinard framför ett verk med annorlunda accessoarer. Dansen genomförs med olika typer av kryckor, käppar och gåstolar – hjälpmedel för rörelsehindrade som i det här fallet begränsar snarare än underlättar deras rörelser.

Också balettvärldens egen symbol, tåspetsskon, blir handikappande för dansarna. Ibland haltar de över scenen med bara en sko, ibland har de en på foten och en på handen. Dansarna rör sig ofta med stor möda, släpas i selar som hänger från taket och utstöter ångestfyllda ljud. Ibland uttrycker de dock både glädje och frihetskänslor med skuttande och gummiliknande rörelser.

Dansarna har minimalt med kläder, är stort sett nakna, och särskiljs från varandra främst genom vilken typ av kryckor de använder. Jag ser dem som en sinnebild av människans utsatthet och sårbarhet, där vi alla är lika.

Musiken i dansverket är remixade variationer av Johann Sebastian Bachs Goldbergvariationer. Musikslingorna är långsamma, repetitiva, ibland disharmoniska men samtidigt extremt kontemplativa. I andra akten spelas någon av variationerna i sin originalversion.

I programmet står det att koreografen Marie Choinards inspiration är hennes fascination för kroppen och detta är något som hon verkligen förmedlar. De skickliga dansarna använder sina kroppar till 100 procent på scenen och det är svårt att inte låta sig fascineras av den mänskliga kroppen och dess uttrycksmöjligheter.

Läs mer om föreställningen på Dansens Hus hemsida och i Teatermagasinet.

Recension i DN och i Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Balett med kryckor öppnar vårsäsongen på Dansens Hus

by

På Dramatens lilla scen spelas Strindbergs Spöksonaten där Mats Ek vävt in dans med rullator och kryckor på scen. Nu blir det ännu mer dans med kryckor, på Dansens Hus i Stockholm där vårsäsongens premiärföreställning innehåller balett med kryckor. Ett pressmeddelande berättar:

Samtida tåspetsbalett med kryckor, selar och rep. Efter tre års arbete kan Dansens Hus presentera ett av Kanadas främsta kompanier på Stora scen för första gången. Den 10 februari hålls säsongsöppning med Compagnie Marie Chouinard och det uppmärksammade verket bODY_rEMIX/gOLDBERG_vARIATIONS.

När ett av Kanadas största kompanier ger samtida balett i två akter vänder det ut och in på begreppen skönhet och frihet. Redskapen på scenen fjättrar, frigör och skapar dansarnas lekfulla och minutiösa rörelser. Här får de avstå sina normala kroppsfunktioner och finna nya alternativ – spektakulärt förpackat med intryck från modevärlden.

Det kontroversiella och uppmärksammade verket innehåller en nytolkning av Johann Sebastian Bachs Goldbergvariationerna och skapades för Venedigbiennalen av Marie Chouinard, en väletablerad estet vars ständiga inspirationskälla är hennes fascination för kroppen.

Kanadensiska Marie Chouinard presenterade sitt första verk Crystallization 1978. Efter tolv år som solodansare och koreograf bildade hon sitt eget kompani 1990. Sedan dess har kompaniet uppträtt över 1 000 gånger på de största scenerna runt om i världen och nu kommer det till Dansens Hus för första gången.

Marie Chouinard har prisats flerfaldigt genom åren, senast den 20 januari 2012 då hon belönades med The Chevalier av Kulturrådet i Frankrike. Innan dess har hon bland annat mottagit Prex Denise Pelletier och Arts Achievment Award (2010). 2009 belönades dansarna i Compagnie Marie Chouinard med Gemini Awards för sitt uppträdande i filmen bODY_rEMIX/gOLDBERG_vARIATIONS. Som titeln antyder baseras den på dansverket som nu visas på Dansens Hus. Filmen har sänts i bland annat Sveriges Television.

Mer information på Dansens Hus hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Efter premiären på Svansjön: om du bara ska se en föreställning: se Svansjön

by

Svansjön
Dansens Hus i Stockholm
Premiär 2 december 2011

”Svansjön” i modern tolkning i koreografi av Fredrik ”Benke” Rydman på Dansens Hus i Stockholm var utsåld inför premiären och hade höga förväntningar från publiken. Premiären fick de kraftfullaste stående ovationerna jag hört på någon föreställning i år och då går jag ju som scenskribent på flera föreställningar i veckan.

Att sätta upp en klassiker som baletten Svansjön och blanda den klassiska musiken av Tjajkovskij med en ny musik av pop- och hiphopmusiker är att sticka ut hakan. Dansen var noga genomförd med mycket streetdance och rörelserna var vältajmade med musiken, både den moderna och den klassiska. Att modernisera en klassiker kan lätt bli samma sak som att fördumma, göra mer ytligt, förenkla – Rydman har inte fallit i den fällan. Dramat håller ända in till slutscenen.

Handlingen har förlagts till nutid. Den elake trollkarlen Rothbart har makten över de unga kvinnorna genom heroin och de tvingas bli prostituerade. I originalsagan blir de unga kvinnorna förvandlade till svanar och endast kärleken kan bryta förtrollningen. Föreställningen tar upp frågan om kärleken också kan bryta drogers grepp om människor.

De flesta av de tio dansarna har medverkat i den kända dansgruppen Bounce uppsättningar tidigare. Så imponerande skickliga. Från inledningsscenen med trollkarlen Rothbarths dans till bilder i luften med appsymboler från iphone till de färgsprakande danserna under Sigfrieds fest, allt är så väl sammansatt. De behärskar att framföra balett när de ska förmedla en mörk stämning när de är starkt drogpåverkade och strax därefter dansar samma personer breakdance.

Jennie Widegren (Bounce) dansar rollen som mamman och i rollen som den svarta svanen Odile ser vi Ambra Succi (Bounce). Den vita svanen Odette dansas av Maria Andersson, som Sigfried ser vi Robert Malmborg och Rothbarth dansas av Daniel Koivunen.

Tjajkovskijs originalmusik finns med men är ofta vidareutvecklad och samplad och dessutom tillkommer nyskriven musik av artister som Salem Al Fakir, Moneybrother, Eye N’ I från PH3 och Skizz från Stockholmssyndromet, Adiam Dymott, Linnéa Martinsson och Mario Perez Amigo.

Dansen får högsta betygen, musik också liksom kläder, scenografi och dekor. Det är tufft, snygtg och starkt. Men det allra viktigaste är dock att berättelsen fungerar så bra, att dramaturgin bär genom hela föreställningen.

Föreställningen är 80 minuter lång och jag tror inte jag har sett någon premiärpublik i år med så hög andel ungdomar. Helt klart finns det ett stort intresse bland unga för dans.

DN har intervjuat Fredrik Rydman inför premiären:

Benke Rydman fick idén för två och ett halvt år sedan när Bounce var i London och uppträdde med sin show ”Gökboet”. Under en tur på stan såg han några vita pälsar i ett skyltfönster och tyckte att de påminde om svanar.

– Samtidigt kom jag att tänka på att pälsar är en slags schablonbild av prostituerade. Det var då hela idén kom till mig och jag började skapa en egen historia kring ”Svansjön”. Jag visste inte så mycket om originalhistorien då, men jag gick hem och läste på. Det visade sig att min version passade in väldigt bra, säger han.

Svansjön
Idé och koreografi: Fredrik Rydman
Scenografi: Fredrik Rydman och Lehna Edwall
Ljusdesign: Linus Fellbom
Kostym: Lehna Edwall
Dekor: Daniel ”Mr Puppet” Blomqvist
Originalmusik: Pjotr Tjajkovskij
Nykomponerad musik: Salem Al Fakir, Moneybrother, Eye N’ I från PH3 och Skizz från Stockholmssyndromet, Adiam Dymott, Lune och Mario Perez Amigo
Dansare: Maria Andersson, Lisa Arnold, Dawid Bienkowski, Daniel Koivunen, Robert Malmborg, Anna Näsström, Mario Perez Amigo, Ambra Succi, Fredrik Wentzel, Jennie Widegren

Fler recensioner: Svenska Dagbladet och Scenbloggen/Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skånes Dansteater turnerar med dubbeldansverket HAZE

by

Skånes Dansteater är på turné med föreställningen HAZE. Urpremiär hade verket i Malmö den 4 november och den 23-24 november gästade man Dansens Hus i Stockholm. I HAZE ryms två kontrasterande dansverk som är skapade direkt för kompaniet av koreografen Helena Franzén och Sverigedebuterande Christopher Arouni.

Dansens hus skriver om de båda verken i ett pressmeddelande:

Välrenommerade Helena Franzén är aktuell som koreograf på flera scener i höst. Utöver Devious Path för Skånes Dansteater har hon gjort beställningsverket Fading för Göteborgsoperan, följt av Sverigeturné med föreställningen Trigger Point från 2009. Förra året fick hon fin respons på Dansens Hus för sitt kraftfulla verk I’m Not Looking Back till hyllad soulpop av artisten Jenny Wilson. Nyskapade Devious Path utspelar sig i ett starkt gröngult ljus och är ett verk för sex dansare som uppmanar publiken att våga ta fler omvägar och att verkligen gå vilse. Musiken har gjorts av Silverbullitbasisten Jukka Rintamäki som Franzén återkommande samarbetar med.

Kvällen delas med Christopher Arouni, som tidigare både har dansat och koreograferat för norska Carte Blanche och det egna kompaniet Arounidance. Han har skapat ett stycke för nio dansare. On Invisible Pause sätter relationen mellan dansare i fokus och är en abstrakt berättelse om närvaro och konsten att kommunicera utan att synas. Österrikiska elektronikamaestron Christian Fennesz, en nyckelfigurerna omtyckt världen över, har gjort den drömska originalmusiken.

Läs recension från Dansens Hus i Teatermagasinet.

Bild: On Invisible Pause i koreografi av Christopher Arouni. Foto Mats Bäcker.

Spelplan:
4, 6, 10-13, 16-18 nov, 12-14 jan 2012 Skånes Dansteater, Malmö.
23-24 november Dansens Hus, Stockholm
29-30 november Helsingborgs Stadsteater
19-20 januari samt 21 januari Östgötateatern, Norrköping
28 januari 2012 Stadsteatern i Oldenburg, Tyskland
4 februari 2012 Studio Bergen, Norge

Läs även andra bloggares åsikter om , ,