Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Den 28 oktober släpper Arcade Fire sin fjärde fullängdare Reflektor – vi har redan hört titelspåret (där de bland annat gästas av David Bowie) – men nu kan du se den kanadensiska indiegruppen framföra ytterligare tre nya låtar live, nämligen Here Comes the Night Time, We Exist och Normal Person:
Vi har redan nämnt låten som är nästan 8 minuter lång och föräras av ett gästspel från ingen mindre än David Bowie, men nu så är även den interaktiva musikvideon till Arcade Fires nya singel Reflektor här; genom att styra musen kan du kontrollera effekterna i videon – upplev det på justareflector.com. Videon är för övrigt framtagen på Haiti tillsammans med Vincent Morisset, Arcade Fires fjärde fullängdare släpps den 28 oktober.
Här kan du se en av Anton Corbijn regisserad icke-interaktiv musikvideo till Reflektor:
Arcade Fires nya singel Reflektor, som ju egentligen inte skulle ha haft premiär förrän imorgon, har läckt ut på internet en dag för tidigt och nu spekuleras det för fullt huruvida David Bowie gjorde bandet och producenten James Murphy sällskap i New York-studion under inspelningen. Ett rykte som bandet enligt en talesperson ”varken kan bekräfta eller neka”, men en röst som påminner om Bowies kommer åtminstone in vid 4:50. Releasedatumet för vad som blir Arcade Fire fjärde studioalbum är satt till den 29 oktober.
Du kan lyssna på Reflektor här:
Saint Etienne, det urbrittiska syntpopbandet, gör en ganska konturlös spelning på Popaganda. Till deras försvar måste sägas att alla omständigheter talar emot dem. För det första, ljudet, men även den tidiga starttiden, det ljuvliga vädret och annat som talar emot bandet som tagit vemodet till elektroniken.
Som man nästan lärt sig att förvänta sig på festivaler är ljudet till en början under all kritik. Det tar sig något, men genom hela konserten är det för lågt. Kanske är det anpassat för diverse myndigheters hälsokrav, men är det så måste konsert- och festivalarrangörer fundera på hur de kan göra bättre ljud på utespelningar.
Bandets musik är inte heller anpassad till tidiga festivalspelningar och resultatet blir därefter, lite avmätt och småtrevligt, men inte mer.
Sångerskan Sarah Cracknell, dagen till ära i paljettklänning, undrar om det är solljuset som gör publiken något blasé. Under konsertens slut deklarerar hon istället att det nog är att folk inte hunnit dricka tillräckligt mycket öl än. Och kanske hade det funkat bättre om publiken var med bättre på noterna, det bränner inte riktigt till någon gång, Som mest i Neil Young-covern Only Love Can Break Your Heart och avslutande Kisses.
På den mindre scenen spelar Is Tropical med sitt stökiga och vassa ljud. De baserar sitt sound på taggigt och tydligt utspel med trummorna i centrum. I den mer gitarrdrivna I’ll Take My Chances får bandet ett något mjukare ljud, och den The Cure-doftande låten får igång stora delar av publiken.
Bandet är tillräckligt bra för att få ett par tusen sensommarnjutande stockholmare att hoppa framför en medelstor festivalscen, men när de inte nyttjar tempot blir låtarna lätt lika varandra och den kända modellen där synt och elektronika får samsas med en klassisk tight rocksättning funkar inte rakt igenom. Med en till skiva och mer låtmaterial kan bandet säkert växa, även live.
The Go! Team, även de från Storbritannien, är mer ett klassiskt festivalband. De är publikfriande och eklektiska. De är dubbelt så många på scen som Is Tropical, sex stycken, varav två man på trummor. Här är det utspel och party som eftersöks. Publikkontakten är direkt, men kanske inte så fylld av pondus.
Återigen är det låtmaterial som saknas, det smått bisarra mellanspelet med tuggummipop där sångerskan sjunger inte så lite falskt, är ett bottennapp. Inte så mycket bättre är det därpå följande rapmetalliknande försöket till vändning. Det blir lite för mycket variation, lite för löst i kanterna.
De avslutande låtarna visar dock vad bandet kan, om de fokuserar lite. Här levereras publikfriande, tillgänglig partymusik, lätt att dansa till. Det är rock med sväng, funkinslag, med Ninja på pratsång och halvhygglig rap. Tyvärr är bandet utöver sångerskan lite anonyma och de når inte riktigt fram.
Fredagskvällens huvudakt, Arcade Fire, inleder med ett av de allt vanligare videointrona. Detta ganska fånigt och fantasilöst. Om The Go! Team var många på slås de med råge av det breda rockbandet som bland instrumenten har både dragspel och fiol.
Bandet är i slutet av en lång Europaturné och det märks så att säga i båda ändarna. Bandet är mycket tight och låtarma sitter ofta klockrent, men det är inte alltid med den största peppen. Dessutom är sångaren Win Butlers röst, åtminstone till en början, mycket svag. Det tar sig dock, liksom ljudet som återigen är alldeles för lågt.
Det är en lite knepig konsert, det blir en det där totala röjet som man kanske hade hoppats på, bandets låtar är inte riktigt av den utlevande karaktären. Bandet hade kunnat utnyttja de tempoväxlingar som karakteriserar Arcade Fire.
I de bästa stunderna är det dock riktigt bra, en storslagen Intervention med orgelpipor projicerade på videoskärmen tillhör kvällens höjdpunkter. Likaså gör extranumret Wake Up som bandet dedikerar till sina ”bröder och systrar i Norge”. Sammanfattningsvis en bra konsert av ett rutinerat band, som inte når upp till de höjder de hade kunnat göra. De höjder som många hade förväntat.
Relaterat från Popaganda:
Expressen 1, Expressen 2 och Expressen 3.
Läs även andra bloggares åsikter om Popaganda, musik, musikfestival, Eriksdalsbadet, Arcade Fire, St Etienne
Den trevliga indiepopfestivalen Popaganda som håller till på Eriksdalsbadet arrangeras för fjärde året i år. Det finas med pangbokningen av Arcade Fire.
Förutom Arcade Fire är Delorean och Those Dancing Days bokade.
Här är ett pressmeddelande om Popaganda 2011:
Arcade Fire, Delorean och Those Dancing Days till Popaganda 2011
Den 26-27 augusti firar Popaganda fyra år på Eriksdalsbadet, då låter vi storhetsvansinnet ta över fullständigt och bjuder därför på världens bästa band: Arcade Fire.
Tidigare i år fick bandet en Grammy för årets bästa album och gav världen hopp om att den bra musiken kan besegra allt. Förra året spelade Arcade Fire i det mäktiga kalkbrottet i Dalhalla. Nu kommer de istället till den kommunala badanläggningen på Södermalm.
– Förra året trodde vi att vi aldrig skulle kunna göra ett Popaganda mer Popaganda än med Robyn, Belle & Sebastian och Hot Chip. Men så helt plötsligt kommer bandet med stort B, världens bästa i alla kategorier, och vill spela hos oss. Arcade Fire är vår Mona Lisa, världens 8:e underverk. Och de är på Popaganda, skryter Niklas Jonsson – arrangör av Popaganda.
Men ett band är inte en festival. Även i år kommer 20 band att stå på scenerna på Stockholms enda popfestival. Det är en ära att få hit Spaniens kanske enda bra band Delorean och den svenska powerpop-kvintetten Those Dancing Days.
Vi ses sista helgen i augusti. Popaganda – sommarens slutstation.
Om Popaganda:
Popaganda äger rum 26-27 augusti på Eriksdalsbadet i Stockholm. Festivalen arrangeras av föreningen Popaganda i samarbete med Luger. I år är det fjärde gången Popaganda utspelar sig på Eriksdalsbadet. De två senaste åren har festivalen varit slutsåld. Mellan 2002 och 2006 arrangerades Popaganda på Universitetsområdet.
Läs även andra bloggares åsikter om Arcade Fire, Popaganda, popmusik, indie, musik