Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: The New Boy – magiskt men också sorgligt om västvärldens övergrepp på ursprungsbefolkning

by

The New Boy
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 mars 2024
Regi Warwick Thornton
I rollerna Cate Blanchett, Aswan Reid, Deborah Mailman, Wayne Blair, Kenneth Radley

En magisk berättelse om kulturella övergrepp, om västvärldens och katolska kyrkans kamp mot aboriginer. Mycket vackert filmad och med duktiga Cate Blanchett i en av de ledande rollerna. Tyvärr går filmen vilse i andra halvan och gödslar lite för mycket med symboler och metaforer så berättelsen blir för långsam och för rörig för de högre betygen.

Handlingen utspelar under andra världskriget i ett kloster i 1940-talets Australien. Klostret tar han om föräldralösa aboriginska barn, alla barnen är pojkar under tonåren. Fast barnen är rätt sällan föräldralösa egentligen utan de rövas bort från föräldrarna. De vita makthavarna vill få bort ursprungsbefolkningen eller åtminstone få bort deras traditioner och kultur. De vill göra aboriginer till kopior av västerlänningarna. Chef för klostret är nunnan syster Eileen (Cate Blanchett).

Till detta klostret, avlägset beläget långt ut på landet i Australien lämnas en ny liten pojke en natt. Denna nya pojke visar sig vara mycket speciell och ha magiska krafter. Han får länge hete ”Den nya pojken”. Han kan hela den som blir ormbiten, han kan hålla ormar i händerna. Han ser hur människor mår och sprider medkänsla. Syster Eileen blir splittrad. Hon har en stark tro på sin katolska kristendom och samtidigt ser hon att pojken har en uråldrig kraft som healer. Kanske har han samma kraft som Jesus hade? Före syndafallet, innan Eva i Gamla Testamentet blir lurar av en orm, levde människor i harmoni med alla djur. Kanske är pojken helig och nära Gud och inte berörd av människors syndafall? Det finns mycket symbolik i filmen som är spännande och fascinerande, sätter igång många frågor kring religion och andlighet. George däremot blir mer rädd och ser pojken som något som kommer från Djävulen. Allt detta sägs under ytan och det är öppet för egen tolkning.

Egentligen är ”kloster” fel ord för vad som görs och händer på den platsen. Det är bara två tunnor där, Eileen och en annan, som kallas syster mamma. Utöver dem finns där en man, George, som verkar bo granne och som hjälper till med det mesta och som sätter de aboriginska barnen i arbete. Chefen för ”klostret” är en munk som dog ett år tidigare. Nunnorna, pojkarna och George håller dock munkens död hemlig. De misstänker att när de katolska kyrkliga ledarna upptäcker att chefsmunken är död kommer de att skicka dit en ny chef, vilket de inte vill. De klarar sig bättre själv, tycks de mena.

Det är ganska lustigt ibland när det kommer någon med ett paket eller något som chefen måste skriva under. Då måste nunnorna gå in i ett rum och låtsas att munken är där och skriker. Vad jag tycker är lite orealistiskt är att de kan leva så isolerat och utan insyn. Att de inte tycks ha andra grannar än George och väldigt sällan får besök. Att de inte har besökare till kyrkan och att de kan hålla munkens död hemlig så länge.

Det är utan tvekan en film med mycket magi och som lyfter fram frågor om religion, andlighet, kultur och övergrepp mot ursprungsbefolkning. För den som är intresserad av dessa frågor har den en hel del att ge och både Cate Blanchett och Aswan Reid (Den nya pojken) är underbara i sina roller. Men jag hade önskat att den blir lite för långsam under andra halvan och att den gödslar för mycket med symbolerna. Vilket kan vara en smaksak också.

Filmrecension: Humanistisk Vampyr Söker Frivillig Självmordsbenägen Person

by

Humanistisk Vampyr Söker Frivillig Självmordsbenägen Person
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 mars 2024
Regi Ariane Louise-Seize

Då titeln kan ses som mer fyndig än något som går att hitta i den faktiska filmen vet man att misslyckandet är ett faktum. Dock finns det inledande tecken som inger hopp om något betydligt bättre än den faktiska slutprodukten. I filmens introduktion kanaliserar regissören ARIANE LOUISE-SEIZE sin uppenbara förkärlek för både Jean-Pierre Jeunet och Roman Polanskis Vampyrerans Natt. Det är skruvat, bisarrt men samtidigt märkligt gemytligt. Detta lovar sannerligen gott och indikerar att vi inte har att göra med något pretentiöst allvar utan lättsam komik som inte önskar vara vidare seriös.

Dock blir det hela betydligt mindre intressant – eller tolererbart, då filmen gradvis blir mer och mer juvenil samt chockerande tråkig. Den underfundiga och absurda komiken som vi får ta del av i filmens början ersätts snart av ett förkastligt navelskådande och ett tempo som är så pass långsamt att skelett hade blivit rastlösa.

Som om detta inte vore alarmerande nog förlorar filmen också all sin lekfullhet. Allting försätts på en spikrak räls som endast erbjuder ett smärtsamt förutsägbart berättande som är så pass ointressant att det utan tvekan kan komma att användas som sömnhjälp. Snart är udden, finessen och det charmiga flinet helt bortsuddat. Vad som sedan återstår är en film som påminner om den sortens monstruösa film som skolklasser tvingades se endast för att få ett förkastligt patos inhamrat i hjärnbalken.

När LOUISE-SEIZE försöker skaka liv i filmen igen genom en ”vansinnesfärd” menad att fungera som det stora emotionellt förlösande momentet blir det inget annat än en hopplös och loj tramsfest som varken underhåller eller assisterar med att lyfta karaktärerna. Och då vi ändå är inne på filmens personer är det närmast omöjligt att säga någonting om dem, i synnerhet de två huvudpersonerna, eftersom de utrustats med ett beteende där de mumlar likt Tofslan och Vifslan från Tove Janssons Mumin, något som knappast gör det hela mycket mer uthärdligt. Att huvudrollsinnehavarna Sara Montpetit och Félix-Antoine Bénard besitter lika mycket utstrålning, charm – samt kemi, som två snustorra pinnstolar cementerar det hela som en ren pina. Och trots en speltid på knappt 90 minuter känns det som filmen pågår längre än då jag tvingades läsa hela Bram Stokers Dracula i högstadiet.

Om Ariane Louise-Seize hade kunnat bevara den lekfullheten och gladlynta uppsynen från filmens början hade det hela varit en charmig bagatell som dök ned i något numera så oerhört uttjatat som en vampyrromans. Men istället får vi en hopplöst seg och isande fantasilös film vars enda riktiga merit är en fyndig titel.

Filmrecension: Winnie-the-Pooh: Blood and Honey 2 – mest en hög inälvor

by

Winnie-the-Pooh: Blood and Honey 2
Betyg 1
Svensk biopremiär: 27 mars 2024
Regi Rhys Frake-Waterfield

Vanligtvis bör en recension var någorlunda substantiell. Jag har sagt det förut, det finns en yrkesstolthet att inte avföra en film med ett fåtal meningar. Precis som i en rättsprocess förtjänar alla sin dag i rätten. Men att ge Blood And Honey 2 en rättvis och ärlig chans har varit en prövning.

Den första filmen från ifjol kan vara en av de mest groteska och frånstötande filmer jag någonsin haft missnöjet att behöva genomlida. Det var en rent ondskefull film som var dränkt i cynism, inkompetens och ett ruttet inre.

När det nu blivit dags för uppföljaren är förväntningarna rekordlåga. Att det tagit knappt ett år att producera en uppföljare är alarmerande nog. Och det enda positiva som överhuvudtaget kan nämnas i samband med Blood And Honey 2 är att den inte når samma historiskt låga nivå som film nummer ett. Dock skulle det vara en bragd värd att nämnas i Guiness rekordbok. Denna gång har budgeten höjts en aning, från noll till maximalt femhundra vietnamesiska dong. Detta gör att uppföljaren ser aningen bättre ut och inte som något som filmats på en mobilkamera med ett par decennier på nacken.

Där är det dock slut med ”lovorden”… För vad som återstår är – fortfarande, en makaber, motbjudande och hjärtlös smörja som förtjänar att skickas ned till oceanens djupaste dal. Regissören Rhys Frake-Waterfield bekräftar att han var mannnen som aldrig var menad att syssla med något som har med film att göra. Filmen är fortfarande förmäten, självgod, cynisk och fullkomligt humorlös.

”Irrelevant tjafs” som skådespel, manuskript och generell kompetens vad gäller att framställa rörliga bilder är fortfarande av lägsta prioritet. Hela projektet är som ett sjukt och sadistiskt skämt på en studentfest. Problemet är att skrattet fastnar i den avskurna halsen gång på gång. Den helt absurda utgångspunkten med en mordisk version av Nalle Puh och hans vänner borde kunna leda till samma morbida och effektiva komik som vi kunde se i den oväntat vitala Evil Dead Rise, men istället kulminerar allt i en mördande tråkig slaktfest där alla tänkbara kroppsdelar separeras från kroppen. Det är infernaliskt fantasilöst och lika hjärndött som de offer som snabbt disponeras genom filmen.

Frake-Waterfield kan mycket väl vara en av jordens mest cyniska och talanglösa individer, vad som än presenteras är det med en episk idioti. Den enda marginella trösten i eländet är att det inte är lika apokalyptiskt ruttet som för ett år sedan, men det är sannerligen inte mycket att hänga i julgranen då vi har att göra med något som jag inte ens vill benämna som spelfilm, snarare en hög av inälvor, uselt skådespel och ett allmänt förakt mot god smak och talang.

Filmrecension: Lars är LOL – väcker många tankar och känslor

by

Lars är LOL
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Eirik Sæter Stordahl

En film som påverkar mig, dröjer kvar inom mig länge efteråt, både känslomässigt och i tankar. Jag tror ingen kan se den utan att bli berörd.

Amanda ska börja i sjätte klass och det ser hon fram emot. Varje sjätteklassare blir tilldelad en förstaklassare att vara fadder åt. Amanda pratar med sin bästa vän om hur roligt det ska bli att få vara fadder åt en söt liten elev i första klass. Besvikelsen blir stor när Amanda och hennes klasskamrater tilldelas sina fadderbarn. Amanda blir nämligen fadder åt Lars, en ny pojke i hennes klass. Lars har Downs syndrom.

Amanda är en snäll tjej och absolut ingen mobbare. Men hon ville inte bli fadder åt någon i sin egen klass. Hon ville ju vara fadder åt en söt nybörjare i första klass.

Amanda är villrådig. Lars bjuder hem henne och det visar sig att han är kul att leka med. Han och hans föräldrar är fantasifulla och lekfulla. Men samtidigt finns det ett tjejgäng i klassen vars ledare driver med Lars och till och med postar videoklipp i en blogg med honom där han förlöjligas. Bloggen är hemlig och för att kunna se dem måste man ha ett lösenord, så det är ingen som lärare eller andra vuxna känner till.

Amanda får chansen att hänga lite med tjejgänget men snart för det med sig att hon kommer i en jobbig situation: antingen bli retad av tjejgänget eller att hjälpa till att svika Lars.

Filmen väcker många tankar och känslor. Jag är verkligen kritisk till Amandas lärare som tvingar Amanda att ta på sig uppdraget. Amanda är rätt tydlig att hon inte vill. Dessutom har läraren inte tid att lyssna på Amanda när hon vänder sig till henne för att få hjälp. Läraren tycks ha en uppfattning av sig själv som väldigt klok och bra. Men nja, jag är kritisk till henne. Det fick många sådana människor här i världen som anser sig vara rättrådiga och goda men skrapar man på ytan är det inte direkt perfekta. En av filmens många styrkor är just att människor, varken de vuxna eller barnen, utmålas som enbart goda eller enbart onda. God eller ond är en konstig indelning av människor. Varenda individ har mycket olika egenskaper inom sig och kan göra bättre och sämre handlingar beroende på omgivning och situation. Det fångas väldigt bra i denna film utan att det skrivs oss på näsan.

Jag är väldigt imponerad av alla dessa underbara duktiga barnskådespelare som är med i filmen. De är så äkta i sina roller. Detta är en varm film, en film om både dumheter och solidaritet och värme, om fördomar och om fördomsfrihet. En vacker film som ger hopp.

Filmen är baserad på boken med samma namn som är utgiven av Lilla Piratförlaget i Sverige. Den utsågs till bästa barnboksdebut 2016, och var den mest sålda barnboken i Norge samma år.

Lars är LOL – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Filmrecension: Ur mörkret – en ovanligt intelligent skräckfilm

by

Ur mörkret
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Philip da Silva
I rollerna Oscar Skagerberg, Rakel Benér Gajdusek, Peter Mörlin, Archana Khanna, Amanda Kipeläinen Arvidsson, Thomas Hedengran, Lennart B Sandelin, Lars Adsten

En ovanligt intelligent skräckfilm. En av de mest intelligenta i kategorin skräck på länge. Oftast är skräckfilmer väldigt orealistiska och går inte att relatera till i verkligheten. Det är förmodligen huvudsyftet också men många skräckfilmer: att kittla skräcknerven på ett underhållande men att vara så omöjlig att tro på att det aldrig känns farligt på riktigt, att det kan vara spännande och skräckfyllt att se på men samtidigt helt bortblåst när eftertexterna rullar.

Handlingen utspelas i ett naturreservat under vintertid, mest nattetid. Redan det är en miljö som kan vara skrämmande. På natten mister saker sina konturer och kan se läskiga ut. Angelica jobbar som parkförvaltare. En kväll hittas en övergiven bil långt inne i naturreservatet. Det finns skäl att misstänka att en kvinna försvunnit. Kvinnans son försvann två år tidigare inne i reservatet och hittades aldrig, varken levande eller hans kropp. Angelica bestämmer att starta en sökgrupp då hon känner att det är bråttom. Vinterkylan är farlig för någon som går vilse.

Angelica övertalar sin före detta pojkvän Viktor att följa med och söka. Viktor är hundförare och har en duktig sökhund. Eftersom naturreservatets chef inte godkänt sökgruppen blir den inte så stor. Utöver Angelica och Viktor och hunden är det bara två deltagare till, Johan och Aisha. Desto djupare in i skogen spåret leder desto mer skrämmande blir allt och mycket verkar kretsa kring en nedlagd gruva där myter berättar att en skrämmande väsen, ett gruvrå härskar.

Förutom mörker, kyla och skog som kan vara skrämmande nog har Angelica och Viktor demoner inom sig, det vill säga att de har skuldkänslor från skolpojkens försvinnande två år tidigare när de misslyckades med att hitta honom. Vad är det som spökar och vad är det som händer? Är det deras undermedvetna? Är det gruvrået?

Ur mörkret är spännande och dessutom på ett trovärdigt, realistiskt sätt. Välspelad och bra inspelade med mörker och ljus som samspelar för att sätta igång känslor av spänning.

En av Sveriges minst seriösa tv-kanaler är väl den kommersiella TV4 som skrämmer människor med det högst ovederhäftiga skräckhistorier om hemsökta hus i serien Det okända. Det finns forskning som visat att inget av de medium som nu känner storkovan på att jaga spöken gjorde det innan de var med i tv. Innan tv-programmet hjälpte de sörjande att uppleva att de hade kontakt med anhöriga som gått ur tiden men de jagade inga farliga eller elaka spöken. Girighet och önskan att bli berömd kan driva människor till allt möjligt. Jag träffade en av de medium som rankas som världens främsta. Hen bor i Storbritannien och var inbjuden att delta i brittiska BBC:s motsvarighet till spökjakt i Det okända. Detta medium berättar att hen gick runt i dessa så kallade hemsökta hus i Storbritannien och upprepade: Jag känner inget. Här finns ingen ond ande, här finns inget spöka som fastnat.– Det är nämligen de levande människorna som är farliga, inte de andar som varit människor. Det är människor som är farliga och människor kan ha energier som sätta igång fenomen och som kan skrämma både sig själva och omgivningen.’

Detta har kanske med Ur mörkret att göra eller så har det inte det. Men oavsett är Ur mörkret en av de absolut smartaste skräckfilmer på länge och dess enorma styrka sitter i att den utspelas i en miljö som i sig kan vara läskig.