Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Ghostbusters: Frozen Empire – stapplar fram

by

Ghostbusters: Frozen Empire
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 april 2024
Regi Gil Kenan

Vad som började som en härlig föryngringskur med Ghostbusters: Afterlife har nu blivit till en pliktskyldig och trött checklista med tafatta vinkningar och en oinspirerad ensemble.

Då Jason Reitman regisserade Afterlife fanns det en poetisk metakvalité, filmen var tänkt som ett nästa steg, att lämna över stafettpinnen till nästa generation men samtidigt tacka den tidigare ensemblen för lång och trogen tjänst. Reitman – som är son till Ivan Reitman, som regisserade de första två filmerna, förstärkte denna känsla. Afterlife besatt en härlig energi, lekfullhet samt en och annan flirt med Netflix supersuccé Stranger Things. Samtidigt lyckades den också ge de mest dedikerade och uthålliga fansen rött kött genom att återförena den kvarvarande truppen av ursprungliga spökjägare.

Uppföljaren borde således vara nästa steg vad gäller att lämna det gamla därhän och låta den nya ensemblen, ledd av Paul Rudd och den fantastiska Carrie Coon, få möjlighet att verkligen göra ett mer bestående intryck. Dock har saker och ting förändrats under de år som gått sedan Afterlife hade premiär. Ivan Reitman har gått bort och Jason Reitman sitter inte i regissörsstolen längre. En sådan massiv förlust kan sporra och leda till att alla involverade gör allt i sin makt för att hylla en nyckelfigur som Reitman. Men i och med att Jason Reitman inte längre är kapten för skutan och har ersatts av den relativt oerfarna Gil Kenan blir det inte tal om någon passionerad hyllning där entusiasmen sprudlar. Kenan fastnar istället med att iscensätta oinspirerad och själlös fanservice där referenserna till tidigare filmer öser ned som en monsun. Rudd och Coon får det inte heller mycket lättare eftersom manuskriptet är något av en utspädd soppa där ingen av nyckelpersonerna tilldelas något av särskilt stor substans. Den duktiga Mckenna Grace – som får hålla i taktpinnen, placeras i en plågsam situation där hon tvingas hålla liv i ett ohyggligt tråkigt sidospår som omdefinierar betydelsen av fogmassa.

Och förhoppningarna om att det gamla gardet, med Dan Aykroyd, Bill Murray och Ernie Hudson, skall spela en större roll och äntligen leverera en genuin Ghostbusters 3 fullkomligt grusas. Endast Aykroyd har någon som helst vettig bäring för berättelsen, och det går det inte att undkomma att samtliga veteraner känns trötta och oinspirerade. Mötet mellan gammalt och nytt har visat sig vara betydligt svårare än någon kunde föreställa sig. Då J.J Abrams briljerade med The Force Awakens och fick publiken att skrika halsen ur led då Harrison Ford och Carrie Fisher återvände, har endast toppats av den spektakulära återföreningen i Spider-Man: No Way Home. Men de flesta försöken att fusionera ihop två generationer har mestadels resulterat i axelryckningar, se bara till Jurassic World Dominion som föll platt trots att Laura Dern och Sam Neill medverkade.

Det hela blir inte bättre av att filmen känns mållös och förvirrad. Flera viktiga karaktärer från Afterlife förekommer endast i helt triviala sekvenser, andra försvinner för att senare dyka upp i en rad obetydliga scener. Kenan har inte heller den passion och värme som Jason Reitman kanaliserade i Afterlife. Istället påminner filmen om ett löpande band där det ena efter det andra prickas av från en lista med förhoppningen att det skall vara någotsånär tillfredställande för publiken. Allting slutar också i en oerhört grovhuggen final som varken bjuder på skratt, episka bilder eller något som kan kategoriseras som tillfredställande. Ett och annat skratt blir det förvisso på vägen men inte i närheten så ljudliga, hjärtliga eller härliga som i Afterlife eller i den – fortfarande, superba första filmen.

Gil Kenans enda udd framför Jason Reitman är i hans förmåga att regissera action, framförallt är filmens öppningssekvens oerhört fartfylld och energisk något som ger hopp om en pulshöjande och underhållande upplevelse. Tyvärr är det inte fallet och Frozen Empire stapplar istället fram i mål och ställer frågan om någon behöver ringa Ghostbusters igen?

Filmrecension: Godzilla X Kong: The New Empire – utsmetad sörja av specialeffekter

by

Godzilla X Kong: The New Empire
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 mars 2024
Regi Adam Wingard

Då de titulära karaktärernas plats i filmhistorien studeras är det närmast ofattbart att de nu nått ett stadium där de förvanskats till rena action-leksaker när regissören Adam Wingard lever rövare och förvrider det viktiga arv den jättelika ödlan och apan besitter.

Det må vara årtionden sedan Godzilla eller King Kong befann sig på toppen av den filmiska näringskedjan. Några undantag finns dock, Peter Jackson lyckades göra en fantastisk nytolkning för snart tjugo år sedan och den japanska Godzilla Minus One från ifjol blev oväntat väl mottagen. Men i övrigt har ingen av de massiva filmmonstren varit särskilt relevant eller betydelsefull bortsett från de mest slaviskt hängivna fansen. Båda karaktärerna har en snarlik start, där deras debutfilmer bär med sig en viktig kulturell betydelse. King Kong från 1933 var revolutionerade vad gäller specialeffekter och lyckades trollbinda en hel generation. Godzilla från 1954 är i sin tur en sylvass allegori som angrepp kapprustningen efter kärnvapen. Men det var då, idag är de båda klassiska karaktärerna endast en kommersiell efterkonstruktion där substans eller genuin kreativitet sedan länge retirerat.

Rogue One regissören Gareth Edwards som fick äran att sjösätta den nuvarande iterationen av Godzilla försökte göra en mörk, smutsig och hårdför version. Resultatet var snarare en gråmulen, seg och helt spänningslös film. Inte gick det mycket bättre för lanseringen av King Kong i och med Skull Island från 2017 eller Godzilla-uppföljaren King Of The Monsters.

Efter dessa klavertramp fick Warner Brothers nog och bestämde sig för att går rakt på desserten, som i det här fallet var att slå ihop de två ikonerna för en grandios strid på vita duken. Olyckligtvis blev det inget triumf av en rad anledningar. Godzilla Vs Kong hade premiär mitt under en rasande pandemi, något som ledde till att Warner Brothers bestämde sig för att göra ett simultant släpp där filmen hade premiär på bio och streaming samtidigt. Den stora publiksuccén uteblev därmed, men oavsett om filmen hade haft en normal lansering eller inte hade det nog kvittat, detta eftersom filmen var skräckinjagande usel. När det nu blivit dags för Adam Wingard att ge sig i kast med ännu en grandios och monstruös batalj kanske det förgående och kapitala misslyckandet borde innebära en viss uppryckning? Till viss del är The New Empire aningen mer uthärdlig än föregångaren, detta eftersom Wingard ändrat attityd gentemot filmen. Istället för att inbilla sig att det som skapas är en pjäs av Lars Norén väljer Wingard att behandla hela filmen som ett massivt skämt. Att stöpa filmer med osannolika inslag i komik är alltid välkommet, det finns inget annat sätt att dämpa det galna som utspelar sig framför publiken. Bra komik i kombination med action har avväpnande kvalitéer som funkar bra i bombastiska storfilmer. Ja, om komiken i fråga är bra vill säga, något som – givetvis, inte är fallet med The New Empire. Mängden skämt per minut må vara rekordhögt för serien men potensen och skrattmängden är lika låg som då en dödsdömd marscherar till galgen. Till slut liknar det hela en pinsamt outhärdlig kväll på en ståuppkomik-klubb, där skämten möts av iskall tystnad och bistra muttranden.

Komiken och den närmast nonchalanta attityden vad gäller att ta någonting på större allvar blir snart ett uppenbart kamouflage för det faktum att filmen har historiskt låg substans, även för ett projekt som involverar en jättelik apa och ödla som strider för mänsklighetens fortsatta överlevnad. Inte för att berättelsen i tidigare filmer har varit värdig någon avgrundsdjup analys, men denna gång är det minst sagt krystade händelseförloppet obegripligt – men framförallt, tafatt. Där tidigare filmer i alla fall bjudit på klassiska figurer från Godzilla-mytologin får vi nu antagonister som gör ögonlocken blytunga.

Sedan har vi skådespelet, eller snarare personer i nöd som desperat skriker efter att undsättas. Rebecca Hall som inledde sin karriär med fantastiska rollinsatser i Christopher Nolans The Prestige och sedan Woody Allens Vicky Cristina Barcelona har lyckats med att gradvis destruera sin egen talang och bjuder nu på ett skådespel som är så pass desperat och oinspirerat att men endast kan känna stark medkänsla för Hall. Sedan har vi Dan Stevens vars skådespel inte ens går att beskriva i anständiga termer.

Men vem bryr sig om skådespel eller ett manuskript av hög rang, då allt kommer till kritan handlar denna generation av King Kong- och Godzilla-filmer om destruktiv action där allt jämnas med marken. Inte ens här kan filmen få igång den redan snarkande publiken, actionscenerna är mullrande tjafs där landmärken rivs och där koreografin är lika stelbent som de allra sämsta deltagarna i Let’s Dance. Dessutom är specialeffekterna av hårresande låg kvalitet, trots att fantastiska effektstudios som Weta Digital varit involverande är hela filmen en utsmetad sörja av trött CGI.

Godzilla X Kong: The New Empire är ingen praktfiasko, bara en ovanligt sömnig och inspirationsbefriad klumpeduns till film som begåvats med en clownnäsa.

Filmrecension: The New Boy – magiskt men också sorgligt om västvärldens övergrepp på ursprungsbefolkning

by

The New Boy
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 mars 2024
Regi Warwick Thornton
I rollerna Cate Blanchett, Aswan Reid, Deborah Mailman, Wayne Blair, Kenneth Radley

En magisk berättelse om kulturella övergrepp, om västvärldens och katolska kyrkans kamp mot aboriginer. Mycket vackert filmad och med duktiga Cate Blanchett i en av de ledande rollerna. Tyvärr går filmen vilse i andra halvan och gödslar lite för mycket med symboler och metaforer så berättelsen blir för långsam och för rörig för de högre betygen.

Handlingen utspelar under andra världskriget i ett kloster i 1940-talets Australien. Klostret tar han om föräldralösa aboriginska barn, alla barnen är pojkar under tonåren. Fast barnen är rätt sällan föräldralösa egentligen utan de rövas bort från föräldrarna. De vita makthavarna vill få bort ursprungsbefolkningen eller åtminstone få bort deras traditioner och kultur. De vill göra aboriginer till kopior av västerlänningarna. Chef för klostret är nunnan syster Eileen (Cate Blanchett).

Till detta klostret, avlägset beläget långt ut på landet i Australien lämnas en ny liten pojke en natt. Denna nya pojke visar sig vara mycket speciell och ha magiska krafter. Han får länge hete ”Den nya pojken”. Han kan hela den som blir ormbiten, han kan hålla ormar i händerna. Han ser hur människor mår och sprider medkänsla. Syster Eileen blir splittrad. Hon har en stark tro på sin katolska kristendom och samtidigt ser hon att pojken har en uråldrig kraft som healer. Kanske har han samma kraft som Jesus hade? Före syndafallet, innan Eva i Gamla Testamentet blir lurar av en orm, levde människor i harmoni med alla djur. Kanske är pojken helig och nära Gud och inte berörd av människors syndafall? Det finns mycket symbolik i filmen som är spännande och fascinerande, sätter igång många frågor kring religion och andlighet. George däremot blir mer rädd och ser pojken som något som kommer från Djävulen. Allt detta sägs under ytan och det är öppet för egen tolkning.

Egentligen är ”kloster” fel ord för vad som görs och händer på den platsen. Det är bara två tunnor där, Eileen och en annan, som kallas syster mamma. Utöver dem finns där en man, George, som verkar bo granne och som hjälper till med det mesta och som sätter de aboriginska barnen i arbete. Chefen för ”klostret” är en munk som dog ett år tidigare. Nunnorna, pojkarna och George håller dock munkens död hemlig. De misstänker att när de katolska kyrkliga ledarna upptäcker att chefsmunken är död kommer de att skicka dit en ny chef, vilket de inte vill. De klarar sig bättre själv, tycks de mena.

Det är ganska lustigt ibland när det kommer någon med ett paket eller något som chefen måste skriva under. Då måste nunnorna gå in i ett rum och låtsas att munken är där och skriker. Vad jag tycker är lite orealistiskt är att de kan leva så isolerat och utan insyn. Att de inte tycks ha andra grannar än George och väldigt sällan får besök. Att de inte har besökare till kyrkan och att de kan hålla munkens död hemlig så länge.

Det är utan tvekan en film med mycket magi och som lyfter fram frågor om religion, andlighet, kultur och övergrepp mot ursprungsbefolkning. För den som är intresserad av dessa frågor har den en hel del att ge och både Cate Blanchett och Aswan Reid (Den nya pojken) är underbara i sina roller. Men jag hade önskat att den blir lite för långsam under andra halvan och att den gödslar för mycket med symbolerna. Vilket kan vara en smaksak också.

Filmrecension: Humanistisk Vampyr Söker Frivillig Självmordsbenägen Person

by

Humanistisk Vampyr Söker Frivillig Självmordsbenägen Person
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 mars 2024
Regi Ariane Louise-Seize

Då titeln kan ses som mer fyndig än något som går att hitta i den faktiska filmen vet man att misslyckandet är ett faktum. Dock finns det inledande tecken som inger hopp om något betydligt bättre än den faktiska slutprodukten. I filmens introduktion kanaliserar regissören ARIANE LOUISE-SEIZE sin uppenbara förkärlek för både Jean-Pierre Jeunet och Roman Polanskis Vampyrerans Natt. Det är skruvat, bisarrt men samtidigt märkligt gemytligt. Detta lovar sannerligen gott och indikerar att vi inte har att göra med något pretentiöst allvar utan lättsam komik som inte önskar vara vidare seriös.

Dock blir det hela betydligt mindre intressant – eller tolererbart, då filmen gradvis blir mer och mer juvenil samt chockerande tråkig. Den underfundiga och absurda komiken som vi får ta del av i filmens början ersätts snart av ett förkastligt navelskådande och ett tempo som är så pass långsamt att skelett hade blivit rastlösa.

Som om detta inte vore alarmerande nog förlorar filmen också all sin lekfullhet. Allting försätts på en spikrak räls som endast erbjuder ett smärtsamt förutsägbart berättande som är så pass ointressant att det utan tvekan kan komma att användas som sömnhjälp. Snart är udden, finessen och det charmiga flinet helt bortsuddat. Vad som sedan återstår är en film som påminner om den sortens monstruösa film som skolklasser tvingades se endast för att få ett förkastligt patos inhamrat i hjärnbalken.

När LOUISE-SEIZE försöker skaka liv i filmen igen genom en ”vansinnesfärd” menad att fungera som det stora emotionellt förlösande momentet blir det inget annat än en hopplös och loj tramsfest som varken underhåller eller assisterar med att lyfta karaktärerna. Och då vi ändå är inne på filmens personer är det närmast omöjligt att säga någonting om dem, i synnerhet de två huvudpersonerna, eftersom de utrustats med ett beteende där de mumlar likt Tofslan och Vifslan från Tove Janssons Mumin, något som knappast gör det hela mycket mer uthärdligt. Att huvudrollsinnehavarna Sara Montpetit och Félix-Antoine Bénard besitter lika mycket utstrålning, charm – samt kemi, som två snustorra pinnstolar cementerar det hela som en ren pina. Och trots en speltid på knappt 90 minuter känns det som filmen pågår längre än då jag tvingades läsa hela Bram Stokers Dracula i högstadiet.

Om Ariane Louise-Seize hade kunnat bevara den lekfullheten och gladlynta uppsynen från filmens början hade det hela varit en charmig bagatell som dök ned i något numera så oerhört uttjatat som en vampyrromans. Men istället får vi en hopplöst seg och isande fantasilös film vars enda riktiga merit är en fyndig titel.

Filmrecension: Winnie-the-Pooh: Blood and Honey 2 – mest en hög inälvor

by

Winnie-the-Pooh: Blood and Honey 2
Betyg 1
Svensk biopremiär: 27 mars 2024
Regi Rhys Frake-Waterfield

Vanligtvis bör en recension var någorlunda substantiell. Jag har sagt det förut, det finns en yrkesstolthet att inte avföra en film med ett fåtal meningar. Precis som i en rättsprocess förtjänar alla sin dag i rätten. Men att ge Blood And Honey 2 en rättvis och ärlig chans har varit en prövning.

Den första filmen från ifjol kan vara en av de mest groteska och frånstötande filmer jag någonsin haft missnöjet att behöva genomlida. Det var en rent ondskefull film som var dränkt i cynism, inkompetens och ett ruttet inre.

När det nu blivit dags för uppföljaren är förväntningarna rekordlåga. Att det tagit knappt ett år att producera en uppföljare är alarmerande nog. Och det enda positiva som överhuvudtaget kan nämnas i samband med Blood And Honey 2 är att den inte når samma historiskt låga nivå som film nummer ett. Dock skulle det vara en bragd värd att nämnas i Guiness rekordbok. Denna gång har budgeten höjts en aning, från noll till maximalt femhundra vietnamesiska dong. Detta gör att uppföljaren ser aningen bättre ut och inte som något som filmats på en mobilkamera med ett par decennier på nacken.

Där är det dock slut med ”lovorden”… För vad som återstår är – fortfarande, en makaber, motbjudande och hjärtlös smörja som förtjänar att skickas ned till oceanens djupaste dal. Regissören Rhys Frake-Waterfield bekräftar att han var mannnen som aldrig var menad att syssla med något som har med film att göra. Filmen är fortfarande förmäten, självgod, cynisk och fullkomligt humorlös.

”Irrelevant tjafs” som skådespel, manuskript och generell kompetens vad gäller att framställa rörliga bilder är fortfarande av lägsta prioritet. Hela projektet är som ett sjukt och sadistiskt skämt på en studentfest. Problemet är att skrattet fastnar i den avskurna halsen gång på gång. Den helt absurda utgångspunkten med en mordisk version av Nalle Puh och hans vänner borde kunna leda till samma morbida och effektiva komik som vi kunde se i den oväntat vitala Evil Dead Rise, men istället kulminerar allt i en mördande tråkig slaktfest där alla tänkbara kroppsdelar separeras från kroppen. Det är infernaliskt fantasilöst och lika hjärndött som de offer som snabbt disponeras genom filmen.

Frake-Waterfield kan mycket väl vara en av jordens mest cyniska och talanglösa individer, vad som än presenteras är det med en episk idioti. Den enda marginella trösten i eländet är att det inte är lika apokalyptiskt ruttet som för ett år sedan, men det är sannerligen inte mycket att hänga i julgranen då vi har att göra med något som jag inte ens vill benämna som spelfilm, snarare en hög av inälvor, uselt skådespel och ett allmänt förakt mot god smak och talang.