Dramaten

Kung Oidipus på Dramaten för första gången sedan 1951

10 december, 2016 by Redaktionen

Dramatens seaterchef Eirik Stubø sätter upp Kung Oidipus och Antigone av Sofokles på Dramatens stora scen hösten 2017.

Ett pressmeddelande:
Oidipus spås äkta sin mor och döda sin far – spådomen slår in och tragedin får sin fortsättning i Antigone, skådespelet om dottern. Eirik Stubø fogar samman de båda pjäserna i denna uppsättning:

– Jag har tidigare satt upp flera grekiska tragedier som Medea och Ifigenia i Aulis av Euripides och 2011 regisserade jag Kung Oidipus som opera, Oedipus Rex, med musik av Igor Stravinskij och text av Jean Cocteau. Det arbetet väckte en lust att gå tillbaka till Sofokles och originaltexten, och att få berätta hela historien om Kung Oidipus och hans dotter Antigone. Myt och människa, far och dotter, bindningar och uppror – i en berättelse som ännu skakar oss.

Eirik Stubø har sedan han tillträdde som teaterchef på Dramaten regisserat Och ge oss skuggorna av Lars Norén och Den goda viljan av Ingmar Bergman.

Kung Oidipus spelades senast på Dramaten 1951, då i Olof Molanders regi och med Lars Hanson i titelrollen.

Sven-Bertil Taube till Dramaten med hyllade Hommage till vänner och min far

6 december, 2016 by Redaktionen

Sven-Bertil Taube Foto: Lina Eidenberg — Sven-Bertil Taube
Foto: Lina Eidenberg

Sven-Bertil Taube återvänder till Dramaten med en intim konsertserie och nytt material, ackompanjerad av Peter Nordahl på flygel. Premiär på Stora scenen den 21 januari, berättar ett pressmeddelande:

2014 och 2015 gav Sven-Bertil Taube en rad utsålda konserter på Dramaten med namnet En hommage till vänner, som baserades på skivan Hommage. Succén fortsatte ut på turné med nytt material under namnet Hommage till vänner och min far och snart gavs ännu en skiva ut: Hommage vol 2.

Nu kommer Sven-Bertil Taube tillbaka till Dramaten för att avsluta turnén där den började. Här får vi höra låtar från båda skivorna och möta Sven-Bertil i ett ännu intimare format, med Peter Nordahl på flygel som enda sällskap på scenen.

Sven-Bertil Taube har en lång karriär som vissångare och skådespelare bakom sig och är en av Sveriges mest folkkära artister. Mellan 1960 och 1971 gjorde Sven-Bertil Taube över 30 roller på Dramaten.

Amason på Dramaten – en urkraft och glädje

15 november, 2016 by Thomas Johansson

Amason och Dramaten presenterar Djur

Betyg: 4

Stora scenen på Dramaten den 14/11 2016

Eric Stern läser Djur

Amason på Dramaten, det låter nog konstigt nog för att vara bra. Amason förstärkt med tre skådespelare från Dramaten, Nina Zanjani, Magnus Roosmann och Eric Stern blir en urkraft. Jag är osäker på om jag ska kalla det för konsert eller föreställning, och det är både och. Dessutom får jag tankarna att det är en konstistallation, som vi alla är med på. Publiken blir osäker på om man ska kunna klappa eller inte. Ska vi bete oss som på en konsert eller en på föreställning på Dramaten. Eric Sterns läsning av Wikipedias förklaring av djur, gav m ig rysning av glädje. Sabina Ddumba är en av fyra gästartister, övriga är First Aid Kit, Jonas Lundqvist och Olle Jönsson. Sabina Ddumba sjunger seabird, och det känns om hon är en overklig fågel på besök, med underbar röst. Lika overkliga känns First Aid Kit när dom sjunger från en loge. Nu har alla bestämt sig för att vi är på en konsert och jublet är HÖGT. Det spelas på glas, cykel och på skrivbordslampa. Glädjen är stor på scenen och det märks i hela salongen. En glädje som smittar av sig, för det är kul med musik och poesi. Tomas Tranströmer och Dan Andersson framförs med samma glädje som Amason när dom framför Ålen.

När Dramaten skulle berätta om konserten skrev de i pressmeddelandet,

”Konserten är delvis inspirerad av nyblivne nobelpristagaren Bob Dylans radioprogram Theme Time Radio Hour. Fria och lustfyllda entimmesprogram med teman som ”väder” och ”pengar” där Bob Dylan med vänner lyssnade på musik av vitt skilda slag, reciterade poesi, läste fejkade insändarbrev och hade allmänt kul.”

Vet inte vad jag ska beskriva min känsla efter kvällen, men inte är det något som känns allmänt kul. Det är så mycket mer. Glädje, eufori, och lycka. Lycka att ha fått se denna kväll och inse att vi alla är djur. Dessutom hade dom med en dikt som för mig personligen är väldigt stor. ”liten dikt för stora stammare”

Amason är Amanda Bergman (även känd som Hajen och Idiot Wind), Pontus Winnberg (del av Miike Snow och producentduon Bloodshy & Avant), hans bror Petter Winnberg (från Little Majorette), Nils Törnqvist (från Little Majorette) och Gustav Ejstes (från Dungen).

Önskar att fler skulle få uppleva denna kväll, även om jag vet att det är en engångsgrej. Jag skulle gärna ta detta som en återkommande aktivitet på Dramaten. Välja ett tema, och sen får Amason med gäster göra en konsert/föreställning. Vad sägs om rymden, rikedom eller vänskap som kommande teman. Jag köper biljetter direkt för att komma, jag lovar.

erik_petersen
Erik Petersen spelade på glas
sabina_ddumba
Sabina Ddumba

Bordslampa är också ett instrument

Olle Jönsson

Tankar om Ivanov på Dramaten i regi av Alexander Mørk-Eidem

28 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Ivanov
Anton Tjechov
Översättning Staffan Skott
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Linda Hyllengren
Premiär den 27 oktober 2016, Stora scenen på Dramaten

Ingen människa är enbart god, ingen är enbart ond – och förresten var är ont och vad är gott, vad är en god människa eller vad är en anständig människa? I den ryska dramatikern Anton Tjechovs dramer är ingenting målat i svart och vitt, alla karaktärer kan betraktas på olika sätt. Det är något av det som fascinerar mest med hans dramer. Alla karaktärer går att begripa sig på eller i varje fall kan vi känna igen oss själva och människor vi mött i livet.

När nu den norsk-svenske regissören Alexander Mørk-Eidem tagit itu med Tjechovs Ivanov blir denna klassiker placerat i nutid. Alexander Mørk-Eidem gör ofta så, placerar in klassiker i vår tid, för att på så sätt göra dem mer levande, mer begripliga kanske för en ny publik. För Alexander Mørk-Eidems uppsättningar lockar alltid en större andel yngre besökare än de flesta andra uppsättningar på Dramaten. Så var det på premiären. Dör vimlade av ungdomar som jag skulle gissa går på gymnasiet.

Den här versionen av Ivanov är en lång föreställning. Premiären tog tre timmar och tjugo minuter. Jag tycker en teaterföreställning liksom en film kan få vara lång om varje minut är befogad för helheten och inte blir övertydliga upprepningar. Ivanov skulle må bra av att kortas ned. En hel del blev tjatigt överbetonat. Det är väl inte helt omöjligt att det blir så också, premiärer är rätt ofta lite längre än hur föreställningen blir efter ett tag.

Regissören har valt att göra publiken mycket närvarande. Rollerna talar direkt till publiken vid flera tillfällen, nämner publiken och de flesta karaktärer får vid flera tillfällen prata direkt till publiken, förklara sin syn på sig själva, på Ivanov och livet. Det är effektfullt och fungerar bra.

Ivanov är en grubblade. I Alexander Mørk-Eidems tolkning har han blivit en man i dryga fyrtioårsåldern som bor i Norrland där han misslyckats totalt ekonomiskt med sitt projekt att driva ett miljö-vänligt jordbruk. Dessutom är hans fru dödssjuk och han kan inte ställa upp på henne, orkar inte vara vid hennes sida utan flyr till de rika grannarna på kvällarna där han blir uppvaktad av den rika dottern i huset. Situationen kompliceras också av att Ivanovs dödssjuka fru Anna egentligen kommer från en rik, välbärgad familj som försköt henne när hon valde att gift sig med Ivanov.

Frågan är då: är Ivanov en enkel lycksökare som slutade att älska sin fru när hon inte fick alla de pengar som var tänkt? Är det därför han låter sig uppvaktas av den rika grannens dotter? Ivanov själv förnekar detta, förstås. Han är djupt deprimerad, har ångest och känner skam och äckel för sig själv.

Vem är han egentligen, Ivanov? Ja det är nog upp till betraktaren själv att bestämma hur allt ska tolkas och ses. Det beror nog också en del på hur var och en ser på livet. Vi har nog alla olika karaktärer i detta drama som vi kan känner mer för och andra vi känner mindre för, precis som i verkliga livet.

Alexander Mørk-Eidem har valt att göra föreställningen väldigt komisk och i synnerhet första delen fram till paus, där vi möter en gnällige mannen, den giriga mamman, den sega pappan, den unga besserwissern och de söndercurlade barnen och scenografen tycks fått fria tyglar och har gjort en helvild scen där till och med en riktig hoppborg finns med på scen före paus. Efter paus ändrar föreställningen karaktär och blir mer tragisk och också lite oskarp. Ivanov gnäller och gnäller – men på något sätt är det svårt att riktigt veta varför. Har han drabbats av det som idag kallar utbrändhet? Det är en rimlig förklaring, utan tvekan.

Regissören Alexander Mørk-Eidem säger i ett pressmeddelande:
– Folk är ganska jobbiga i den här pjäsen, som alltid hos Tjechov. Jobbiga och igenkännbara. De är inte kungar eller drottningar som krigar eller dödar sina barn, de har istället hyfsat vanliga problem och futtiga konflikter som alla kan känna igen sig i. I Ivanov finns den gnällige mannen, den giriga mamman, den sega pappan, den unga besserwissern och de söndercurlade barnen. Ingen är jätteond eller jättegod, de är bara människor som försöker få ihop det så gott det går.

En av de stora behållningarna är skådespelarna. I rollistan finns en lång rad skickliga skådespelare och flera av mina speciella favoritskådespelare: Nina Zanjani som den spröda, sjuka hustrun Anna. Det lyser kring henne. Johan Ulveson är hur bra som helst som den kuvade Janne, make till en stenrik kvinna som skrivit äktenskapsord och därmed kan styra honom med järnhand. Vi har väl alla någon gång stött på dessa fega budbärare i något sammanhang. Michael Jonsson som den rätt misslyckade Mackan som mest av alla lurar sig själv. Hamadi Khemiri är helt rätt i rollen som sjukgymnasten/läkaren, en man som vill göra rätt och vill tro på människornas inre godhet. Överhuvudtaget är varenda skådespelare utvald med omsorg, tror jag, för var och en verkar så rätt för sin karaktär.

Ivanov tillhör Tjechovs något mindre kända verk men har ändå satts upp många gånger sedan premiären 1887. Det berättas att Tjechov fick en beställning på en komedi, men efter att ha skrivit i tio dagar hade han färdigställt ett mäktigt drama i fyra akter, precis så mångfasetterat och melankoliskt som bara han kunde. Humorn finns hela tiden närvarande, även om den är svart. I Alexander Mørk-Eidem regihänder drar den en hel del åt det komiska och lätt absurda men är samtidigt en tragedi med mänskliga karaktärer. Föreställningen skulle dock vinnas på att kortas ned något. Att placera karaktärerna i vår tid har sina fördelar men också sina nackdelar. Det gör säkert innehållet lättare att ta till sig för en ny publik samtidigt som det dämpar vår egen fantasi något. Det är en smakfråga helt enkelt vad vi föredrar.

I rollerna
Ivanov Shanti Roney
Anna Nina Zanjani
Douglas Bengt CW Carlsson
Sami Hamadi Khemiri
Gunilla Gunnel Fred
Janne Johan Ulveson
Emelin Ida Engvoll
Justus Adam Pålsson
Babsan Nina Fex
Källa Hulda Lind Jóhannsdóttir
Anita Inga-Lill Andersson
Mackan Michael Jonsson

Våren på Dramaten 2017: Lars Norén, Birgitta Egerbladh, Rainer Werner Fassbinder, Lena Endre, Filifjonkan, Figaros bröllop …

21 oktober, 2016 by Redaktionen

Vårens nyheter på Dramaten 2017 presenterades på en presskonferens 20 oktober. Ett pressmeddelande berättar:

Lars Norén regisserar sitt eget nyskrivna verk Stilla liv. Lena Endre sätter upp framtidsdystopin The Nether. Birgitta Egerbladh gör dansteater av mötet mellan barn och stressade vuxna. Marie-Louise Ekman avslutar trilogin om sin mamma. Lars Rudolfsson regisserar Barbro Lindgrens Molnens bröder. Figaros bröllop tar plats på Stora scenen. Filifjonkan råkar ut för en katastrof. Gunnel Lindblom tar sig an sin favoritförfattare Thomas Bernhard och temat syskonkärlek i Ritter, Dene, Voss. Ingela Olsson blir Petra von Kant.

Här är vårens repertoar, i premiärordning, som presenterades vid en pressträff i dag på Dramaten.

Ritter, Dene, Voss
av Thomas Bernhard
Två systrar ska bjuda sin bror, som är på permission från ett psykiatriskt sjukhus, på middag. Det är lite nervöst. Hur mår han egentligen?
Ritter, Dene, Voss är en drastisk, rolig och bitvis mörk pjäs av österrikaren Thomas Bernhard. Vid urpremiären 1986 spelades de tre rollerna av skådespelarna Ilse Ritter, Kirsten Dene och Gert Voss – därav den något kryptiska titeln.
Systrarna är skådespelerskor som tack vare ett majoritetsägande i en av Wiens stora teatrar bara spelar när de själva har lust. Brodern Ludwig, som spelas av Staffan Göthe, är en berömd filosof, på tillfälligt hembesök från det psykiatriska sjukhuset Steinhof.
Den ”lyckliga” systern (Stina Ekblad) dränker honom i omsorg och syltmunkar tills han exploderar i elaka sanningar om systrarna, deras far industrimagnaten, usla porträttmålare, teaterkonsten och mycket annat. Han är lika skarpsinnig som elak. Den ”olyckliga” systern (Irene Lindh) tittar roat på bakom sin cigarett.
Ludwig är skriven med filosofen Ludwig Wittgenstein och dennes brorson Paul (vän till författaren) som förlagor.
Regisserar gör Gunnel Lindblom som regidebuterade på Dramaten 1973 och som sedan dess har regisserat ett 20-tal uppsättningar på teatern. Senast Samhällets stöttepelare av Henrik Ibsen. Gunnel Lindblom är även känd som skådespelare, bland annat i en rad av Ingmar Bergmans filmer. Nu sätter hon upp denna pjäs skriven av en av hennes absoluta favoritförfattare, Thomas Bernhard, som fått en renässans i Sverige genom en serie nyutgåvor av hans romaner.

Regi: Gunnel Lindblom
Scenografi: Jan Lundberg
Medverkande: Stina Ekblad, Staffan Göthe, Irene Lindh
Premiär 6 januari 2017, Lejonkulan

Figaros bröllop
av P.A.C. de Beaumarchais
Den galna dagen är mer galen än någonsin.
Figaro och Susanna ska gifta sig. Båda är tjänstefolk till en greve som nyligen var modern nog att upphäva en gammal sed – droit de seigneur – som gav rätt till en natt med bruden när hans underlydande gifter sig. Ett beslut greven nu ångrar! Inte minst då hans fru plötsligt har en ung älskare som stjäl hennes kraft. Att husan Marcellina älskar Figaro i hemlighet och att grevens unge page Cherubino är galet attraherad av alla kvinnor gör inte heller bröllopsbestyren enklare… innan dagen är över har alla roller och relationer vänts upp och ned.
Pjäsen Figaros bröllop, förlaga till Mozarts älskade opera med samma namn, blev en stor succé efter premiären 1778 – och ett subtilt startskott till den franska revolutionen genom sitt fräcka förkastande av adelns privilegier. På Dramaten spelades den för första gången redan 1799.
När regissören Tobias Theorell, senast Dramatenaktuell med De stora vidderna, tar sig an denna klassiker skapar han en vild blandning mellan olika stilar som förstärker verkets ytterligheter snarare än att försöka tona ner dem. En utgångspunkt som verkligen anknyter till pjäsens ursprungliga titel: Den galna dagen, eller Figaros bröllop.
Musik blir det givetvis också! Nyskrivet varvas med personliga tolkningar av Mozarts operaörhängen. Figaros bröllop är en fest för alla sinnen. Det är en berättelse som hela tiden glider mellan allvar och fars, politik och erotik, med ett unikt tonläge.

Regi: Tobias Theorell
Scenografi: Herbert Barz Murauer
Ljus: Torben Lendorph
Kostym: Helena Gyllenhoff
Musiker: Janne Tavares, Göran Martling
Medverkande: Rakel Benér Gajdusek, Pontus Gustafsson, Tanja Lorentzon, Tova Magnusson, Andreas T Olsson, Bahar Pars, Andreas Rothlin Svensson, Eric Stern
Premiär12 januari 2017, Stora scenen

Filifjonkan som trodde på katastrofer
av Tove Jansson

”Sommarvinden var varm och mild, men hur skulle den kunna trösta en Filifjonka som gripits av panik?”
Filifjonkor är en släktkär art. De förvaltar arvegods över generationer. Så gör också den fina Fru Filifjonk. Hon fejar, putsar och oroar sig för den katastrof som när som helst kan komma. För det vet hon ju, att en dag kommer katastrofen. En vacker sommardag bjuder Fru Filifjonk den fina Fru Gafsa på te. Porslinet är väl utvalt, kakorna utsökta och Fru Gafsa på gott humör, men Filifjonkans tankar kretsar bara kring katastrofen. Samma natt sveper faktiskt den stora katastrofen in. Den sliter sönder Filifjonkans hus och kastar omkull alla hennes vackra prydnadssaker. Och det märkliga är, att när den väl kommer, är Filifjonkan inte rädd alls… Filifjonkan är en av alla snillrika figurer i författaren Tove Janssons berättelser om Mumintrollen, som fascinerat vuxna och barn genom årtionden.
Filifjonkan som trodde på katastrofer är en samproduktion med Malmö Stadsteater. Producerad i samarbete med Columbine Teaterförlag, Agency North Ltd och Moomin Characters Ltd.

Dramatisering: Lucia Cajchanova
Regi: Ada Berger
Scenografi och kostym: Karin Ragnarsson
Ljus: Daniel Andersson
Musik: Stefan Johansson
Medverkande: Mari Götesdotter, Sanna Persson Halapi
Premiär 13 januari, Tornrummet, Unga Dramaten

Det blåser på månen
av Eric Linklater

Det blåser på månen, som presenterades redan i våras, är en familjeföreställning om syskonkärlek och frihetsdrömmar i skuggan av krigets allvar. Ett sagoäventyr om behovet av att få vara den du är.
Systrarna Dina och Dorinda har fått lära sig att de måste vara snälla och lydiga, annars kan en ond vind från månen blåsa in i deras hjärtan. Men allt de gör uppfattas som bus av omvärlden. Deras pappa har åkt iväg till landet Bombardiet för att hjälpa bombardierna att avsätta sin diktator och när han tillfångatas bestämmer systrarna sig för att rädda honom.
Den brittiska författaren Eric Linklaters älskade barnbok Det blåser på månen skrevs under andra världskriget och har med åren fått klassikerstatus. I Sverige har den gått som radioföljetong flera gånger, gjorts till tv-serie 1985 och har även bearbetats för teater. Manusförfattaren Sofia Fredéns svängiga dramatisering, som tidigare har satts upp på Helsingborgs Stadsteater, kommer nu till Dramaten – här med Ellen Lamm som regissör. I huvudrollerna ser vi Emma Broomé och Sanna Sundqvist.
Genom en spektakulär visuell gestaltning – skådespelarna och scenografin interagerar med projicerade animationer på ett nära och för Dramaten helt nytt sätt – kommer sagan till liv som aldrig förr. Dina och Dorinda blir stora som ballonger, förvandlas till skuttande kängurur, färdas med allt från moped till tåg och är med om mycket annat. Gränsen mellan fantasi och verklighet löses upp på ett både spännande och underhållande sätt. Det blir en hisnande resa, men med en allvarlig botten. Det blåser på månen är en berättelse om instängdhet, frihetslängtan och systerskap, och som indirekt ställer frågan: vad innebär det egentligen att vara fri?
Föreställningen rekommenderas från 7 år och uppåt.

Regi: Ellen Lamm
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen och Lena Bouic-Wrange
Animation Stupid Studio
Medverkande: Mia Benson, Maia Hansson Bergqvist, Emma Broomé, Thérèse Brunnander, Peter Engman, Magnus Ehrner, Sanna Sundqvist och Christoffer Svensson
Premiär 21 januari 2017, Elverket

Petra von Kants bittra tårar
av Rainer Werner Fassbinder
Petra von Kant är modeskapare och dominant härskare i en elitistisk och högpresterande värld där yta är allt. Hennes ateljé osar av champagne, kokain och tillfälliga romanser. Hon lever hårt, snabbt och effektivt. Äta eller ätas.

Man och dotter har skrämts iväg sedan länge. Kvar att utsättas för hennes vassa tunga är bara en hunsad assistent. Petra är okrossbar. Men i henne finns något som rasar, ett behov av högre mening och när den betydligt yngre Karin plötsligt dyker upp slår kärleken till som ett virus. Petra blir som besatt, förryckt – och en kamp på liv och död börjar.

Petra von Kants bittra tårar är av många ansedd som Fassbinders starkaste film och teaterstycke. En existentiell djupdykning om hur omöjligt det är att leva utan tro i ett samhälle byggt på biblisk moral, där höga ideal krockar med en cynisk verklighet.

Med inspiration från modevärlden blir föreställningen en exklusiv dödsföraktande catwalk med stort fokus på Gud, sex – och kläder. Som Petra von Kant ser vi Ingela Olsson.

Regissörens Sunil Munshi har tidigare på Dramaten bland annat regisserat succéföreställningarna Jag vill inte leva jag vill inte dö med Melinda Kinnaman och Hallå! med Magnus Uggla.

Regi: Sunil Munshi
Kostym: Camilla Thulin
Medverkande: Ingela Olsson m fl.
Premiär 9 februari, Lilla scenen

Molnens bröder
av Barbro Lindgren
Möt människorna som inte får plats i den vanliga världen. En musikalisk berättelse om vilda fantasier, djup sorg och bortglömda öden till tonerna av hyllade jazzgruppen Fire!. Regi och bearbetning av Lars Rudolfsson, en av upphovsmännen bakom succéer som Kristina från Duvemåla och Hjälp sökes.
I Molnens bröder träffar vi människor som lever närmast undangömda på hospital. Tiden är 1920-tal, platsen ett väldigt annorlunda Sverige. Författaren Barbro Lindgren skildrar dessa personer i samhällets marginal både kärleksfullt och osentimentalt. Hennes drastiska språk, subtila humor och lojalitet med de utstötta skapar en varm känsla i det mörka. Musiken spelar en viktig roll i uppsättningen: tre musiker från den experimentella jazzgruppen Fire!, som turnerat över hela världen och är mycket framstående i sin genre, samspelar här med skådespelarna på scenen. I Fire! ingår saxofonisten Mats Gustafsson, ett av de största namnen inom svensk jazz i dag.
Barbro Lindgren är en av Sveriges mest älskade författare, kanske framför allt för sina barnböcker om Loranga, Masarin och Dartanjang, Den vilda bebin och Max. Men hon har även skrivit böcker för vuxna, bland annat Eldvin (1972) och Molnens bröder (1975) som denna pjäs baseras på. Regissören Lars Rudolfsson, som ledde Orionteatern 1983-1993 och 2002-2015 och Malmö Opera 1993-1998, gör med Molnens bröder sin debut som regissör på Dramaten. Lars Rudolfsson arbetar ofta med musikdramatiska verk – bland annat skrev han Kristina från Duvemåla tillsammans med Benny Andersson och Björn Ulvaeus (och Jan Mark), och deras samarbete fortsatte med Hjälp sökes (som skrevs tillsammans med Kristina Lugn). Rudolfsson har tidigare satt upp Barbro Lindgrens Vems lilla mössa flyger? på Orionteatern.

Regi: Lars Rudolfsson
Scenografi: John Engberg
Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson
Peruk och mask: Eva Maria Holm, Peter Westerberg och Melanie Åberg
Medverkande: Inga-Lill Andersson, Anna Björk, Kicki Bramberg, Bengt CW Carlsson, Gunnel Fred, David Fukamachi Regnfors, Thomas Hanzon, Rebecka Hemse, Michael Jonsson, Hans Klinga, Rasmus Luthander, Sofia Pekkari, Reuben Sallmander, Rolf Skoglund, Johan Ulveson, Pierre Wilkner
Premiär: 23 februari 2017, Stora scenen

Stilla liv
Av Lars Norén
Soppkö Stenläggning Enkelhet Barnaska Liar Disfarmer Ljus Pappväskor Robert Bresson Fjäderdun Höjdhopp Inga Landgré Tårtfat Natrium Saxofon Kamera Al Bowlly osv
Så beskriver Lars Norén sitt nyskrivna verk Stilla liv som han själv regisserar. Detta är första gången sedan 1998 som Lars Norén regisserar på Dramaten. Han är under hösten 2016 även aktuell som dramatiker med hyllade monologen 20 november.

Regi: Lars Norén
Scenografi & Kostym: Charles Koroly
Ljus: Mira Svanberg
Medverkande: Erik Ehn, Nina Fex, Otto Hargne, Inga Landgré, Lina Leandersson, Irene Lindh, Lars Lind, Sten Ljunggren, Per Mattsson, Eva Millberg, Marall Nasiri, Andreas Rothlin Svensson
Urpremiär 18 mars 2017, Elverket

The Nether
av Jennifer Haley
Vad händer när vi kan leva ut våra mest förbjudna fantasier? Om det vi gör inte får några konsekvenser? Vilka blir vi?
Välkommen till en inte allt för avlägsen framtid. Internet har utvecklats till Nether. En virtuell värld minst lika verklig som vår egen. En värld där träden fortfarande växer. Och där det finns gömställen där du vara vem du vill och göra vad du vill. Precis vad du vill.
Polisen utreder misstänkta övergrepp i ett av Nethers hemliga rum. Men hur bedömer man kriminella handlingar utan verkliga offer? Och om man tillbringar nästan alla vakna timmar i en parallell värld – vilken värld är då den verkliga?
The Nether är en vågad pjäs som ställer obekväma frågor om moral och den moderna teknikens möjligheter. Nu får den Sverigepremiär på Dramaten i regi av Lena Endre.
The Nether, av den amerikanska dramatikern Jennifer Haley, hade urpremiär i USA 2013 och har därefter bland annat getts på Duke of York’s Theatre i London. Pjäsen belönades 2012 med det internationella Susan Smith Blackburn Prize som årligen uppmärksammar framstående verk av kvinnliga dramatiker.

Regi: Lena Endre
Scenografi & Videoscenografi: Visual Relief
Kostym: Ann Bonander Looft
Kompositör och ljuddesigner: Magnus Grenstedt
Medverkande: Reine Brynolfsson, Magnus Ehrner, Christoffer Svensson, Nina Zanjani
Premiär 23 mars 2017, Lilla scenen

Försökskaninerna
av Marie-Louise Ekman
Försökskaninerna är den sista och fristående delen i en trilogi där Marie-Louise Ekman behandlar moderns ålderdom. Pjäsen beskriver moderns förflyttning till ett demensboende. Vad som sker i det verkliga rummet. Och inne i moderns huvud. Det är som ett drömspel.
Gäckanden var den första delen och beskrev det dolda livet i den egna lägenheten med besök av okända krafter. Dödspatrullen var den andra delen och berättade om moderns inflyttning till ett äldreboende och hennes försök att bibehålla sina ursprungliga krafter där.
Modern spelas av Marie Göranzon, som spelat samma roll i de två tidigare dramerna. Fadern spelas av Örjan Ramberg. Döttrarna av Ellen Jelinek och Julia Dufvenius. Vårdaren/Sångerskan av Kristina Törnkvist. Läkaren/Restaurangmannen av Rolf Skoglund.

Manus, regi, scenografi: Marie-Louise Ekman
Musik: Benny Andersson
Medverkande: Marie Göranzon, Örjan Ramberg, Kristina Törnqvist, Rolf Skoglund, Ellen Jelinek, Julia Dufvenius
Urpremiär 30 mars 2017, Stora scenen

Bråttom bråttom
Dansteater av Birgitta Egerbladh
Varför ska vuxna så ofta skynda? Tänk om man bara kunde få göra klart någon gång!
Bråttom bråttom är en dansteaterföreställning om att vara barn när vuxna är på väg, har många måsten och tider att passa. Det finns så mycket att göra och upptäcka, men tiden räcker inte till. Man måste lägga på ett kol när man hellre vill kasta sten, sitta still och fantisera eller springa runt, runt, runt. För att inte tala om att hoppa i studsiga soffor.
Texten är skriven av Mattias Fransson och Sven Björklund från humorgruppen Klungan. För regi och koreografi står Birgitta Egerbladh, som utgår från vårt vardagliga kroppsspråk – i detta fall undersöker hon barnens sätt att röra sig och förhålla sig till sin omgivning.

Birgitta Egerbladh är en av landets mest framstående koreografer. Hennes föreställningar innehåller alltid en blandning av humor och allvar. Hon är känd bland annat för sina samarbeten med Klungan och för hyllade dansteaterföreställningar som Tjechovträdgården och Kom ta min hand. Hon har arbetat på bland annat Kulturhuset Stadsteatern, Kungliga Baletten, Göteborgsoperans Balett, Folkteatern Gävleborg och Folkoperan. Hon tilldelades Cullbergstipendiet av Konstnärsnämnden 2001 och fick som första koreograf Svenska Dagbladets Thaliapris 2004. År 2013 utsågs hon till hedersdoktor vid Humanistiska fakulteten vid Umeå universitet. Detta är hennes första produktion för Dramaten.
Föreställningen rekommenderas från 4 år.
Regi, koreografi: Birgitta Egerbladh
Text: Mattias Fransson och Sven Björklund
Dramaturg: Marie Persson Hedenius
Scenografi, kostym: Magdalena Åberg
Premiär 8 april, Lejonkulan, Unga Dramaten

Kommer till Unga Dramaten våren 2017
Nina Persson & Martin Hederos
Konserter med Nina Persson och Martin Hederos i intima Lejonkulan. Håll utkik efter mer information på dramaten.se.

FORTSÄTTER ATT SPELA I VÅR
Fanny och Alexander
Hedda Gabler
Den goda viljan
Presidenterna
Fäder och söner
Ivanov

Dramaten

Footer

Om oss