Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Socialisten Guillou kan inte skriva ur arbetarnas perspektiv – Mina tankar om Brobyggarna av Jan Guillou

by

Brobyggarna är Jan Guillous krönika över 1900-talet.
Brobyggarna, del ett i serien, är en äventyrsberättelse om tre norska fiskarpojkar som av en slump får chansen att utbilda sig till ingenjörer i den tidens finaste tekniska utbildning i tyska Dresden.

Det var svårt att slita sig från boken, som det är med bra äventyrsberättelser. Fast efter att ha läst två tredjedelar av boken började jag tröttna. Då var det inte så spännande längre. Gossarna som vuxit upp till unga män är lite för skickliga på allt, inget blir osäkert, jag vet att de klarar att vandra i iskyla i dagar trots blåsor på fötterna och de klarar att döda vildsinta lejon.

Jo, att Jan Guillou behärskar konsten att berätta något, det vet vi. Som äventyrsberättelse är det en rapp bok, fast som litteratur har den mycket att önska. Alldeles för ofta berättar författaren att några samtalar om något istället för att han skildrar deras dialog. Han berättar att någon är melankolisk istället för att använda språket för att förmedla detta mellan raderna,

Handlingen kretsar kring tre norska unga män. När havet tog deras far och farbror fick de tre gossarna Lauritz, Oscar och Sverre på det norska Vestlandet utanför Bergen söka familjens försörjning inne i staden. Av en tillfällighet upptäckte man att de tre små repslagarlärlingarna var ovanligt tekniskt begåvade och med hjälp av välgörenhet utbildades pojkarna till järnvägs- och brobyggare.

De tre fiskarsönerna utexamineras många år senare som diplomingenjörer vid universitetet i Dresden. Det är 1901 och mänsklighetens tekniskt mest avancerade århundrade har just inletts. Meningen var nu att de skulle återvända till Norge för att bidra till det mest storartade norska ingenjörsprojektet någonsin, att bygga järnväg mellan Oslo och Bergen. Bara en återvände till Norge, en drog till Afrika och en till London istället.

Genom att skildra de tre unga männens liv ska 1900-talet skildras. Jan Guillou lär ha sagt att han är den enda just nu levande svenska författaren som klarar att skildra 1900-talets historia.

Fast en sak är säker: trots att han är socialist kan Jan Guillou inte skildra arbetarklassens liv. (I sin självbiografi som jag nyligen läst påpekar han tydligt och klart att han är socialist.) Att han trots det inte kan berätta en historia ur arbetares perspektiv verkar han högst medveten om också. Han låter snabbt de fattiga pojkarna bli välbeställda och då är det problemet löst.

Det är som om Hamilton flyttat in i dessa tre unga mäns karaktärer, i alla fall de två som handlingen fokuseras på i första boken: Lauritz och Oscar. De är smarta, duktiga, envisa, smidiga, vältränade, duktiga, ja helt enkelt framgångsrika i allt vad de företar sig. De är i princip samma karaktär som Hamilton i spionböckerna. Några djupa karaktärsskildringar finns inte i boken. Det är svårt att upptäcka några skillnader mellan Lauritz och Oscar, de är båda genomstarka personer. Inte heller kvinnoskildringarna känns som några levande människor. Jag har svårt att tro på att det finns  så perfekta personer som Lauritz kvinna Ingeborg, så duktig om mamma, så sexuellt frigjord, så duktig att studera och så klok.
Det är som om Jan Guillou skildrar en drömvärld, en fantasivärld.

En del grepp är riktigt intressanta, som att skildra första världskriget ur det tyska Afrika-styrkornas perspektiv. Intressant om det stämmer som boken berättar är de afrikanska styrkorna de tyska styrkor som aldrig besegrades under första världskriget. Också intressant hur Guillou skildrar vansinnet i kriget och med vilket förakt för andra raser framför allt engelsmän och belgare drev kriget.

Imponerande vad mycket förarbete Jan Guillou måste ha gjort. Som alla detaljer kring bro- och tunnelbygget i Norge och om striderna i Afrika under första världskriget och detaljer kring jakt på afrikanska djur som elefant, lejon och flodhästar.

En sak jag undrar hur mycket fakta som ligger bakom och hur mycket som är fantasi är att Guillou i boken berättar om ett afrikanskt folkslag, barundifolket, som hade utrotat malaria. De hade besegrat malarian utan minsta hjälp från den vite mannen. Sorgligt att de vita männen i sitt krig utrotade ett folkslag som hade kunskaper mänskligheten kunde haft stor nytta av.

Det ska bli intressant att följa den här serien om 1900-talet. Men fortsätter det som i första boken kommer det att vara en resa med stort fokus på den tekniska utvecklingen, framför allt sedd ur den framväxande övre medelklassens välbärgade perspektiv.

I sin självbiografi skriver Jan Guillou själv flera gånger att han är socialist. Det gör inte att han kan skriva ut arbetarnas perspektiv. Så jag hoppas att det också kommer en serie om 1900-talet ur den framväxande arbetarklassens perspektiv. För under 1900-talet växte industriarbetarna fram och också politiska rörelser som fångar upp klassperspektivet. Därför tycker jag det är en viktig och intressant del ur 1900-talets historia. Det perspektivet försvinner förstås inte helt. Guillou berättar tydligt om hur de välbärgade förtrycker de mindre bemedlade, på flera sätt tar han upp det. Men ingen huvudperson lever i fattigare miljöer – och det är en del av verkligheten som jag gärna skulle läsa om i en sådan här serie.

Brobyggarna
Författare: Jan Guillou
Förlag: Piratförlaget
Serie: Det stora århundradet 1
ISBN10: 9164203190
ISBN13: 9789164203199

Fler recensioner: Expressen, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, Aftonbladet, Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Majgull Axelsson: Moderspassion: Tankar efter att ha läst boken: är livet så förutsägbart och är det omöjligt att bryta negativa mönster?

by

Moderspassion, Majgull Axelssons nya roman skildrar moderskapets plågor och hur samhället och omgivningen fördömer utsatta kvinnor och gör det nästan omöjligt för dem att bli accepterade i samhället. Eller så handlar den om utanförskap som går i arv och nästan är omöjlig att bryta. Eller så handlar den om det omöjliga för föräldrar och barn att nå varandra, hur svårt det är att prata med varandra och hur många förväntningar vi har på varandra, föräldrar och barn.

Sallys Café & Restaurang är en vägkrog utanför Arvika. När ovädret slår till och bygden drabbas av översvämning hamnar några människor på vägkrogen. Det är Minna, som ärvt krogen av sin moster, där är Ritva, journalistvikarien som aldrig får fast anställning, där är Tyrone som är pensionerad från räddningstjänsten men måste rycka in nu vid katastrofläget, Anette, bitter alkoholistfru och restaurangbiträde och där är Marguerite, före detta skådespelerska på Dramaten med grava alkoholproblem och hennes arrogante make ekonomiprofessorn Henrik.

De möts, konfronteras med varandra och framför allt inne i dem händer mycket då deras minnen genom livet poppar upp. Alla brottas med sina livsproblem. Minna och Marguerite hittar någon slags gemenskap i att de båda är mödrar till barn som mår psykiskt dåligt. Marguerites son Anton har gått in i en religiös sekt. Av det vi får reda på i boken beror det på att hans pappa som övergav dem när han var liten var alkoholist som valde alkoholen istället för sin familj. Anton har aldrig känt sig välkommen till livet.

Minnas dotter Sofia har det också hänt något förfärligt med, får vi snart reda på. Men exakt vad dröjer långt in i boken. Vad tänker jag inte avslöja, ifall du inte läst boken än.

Romanen har självklart massor av intressanta spår och är ett spännande språkligt experiment eftersom Majgull Axelsson i de olika kapitlen skriver utifrån varje karaktärs tankevärld i jagform. Majgull Axelsson använder sig också av fantasifigur, en kopparängel som kommer till Minna när hon är medvetslös. Bra eller dåligt? Jag vet inte. Vi har inte så många svenska författare som behärskar konsten att på bra litterärt sätt foga in änglar eller andra fantasifigurer.

Det som får mig att tveka inför boken är att den är så mörk, så utan hopp. Jag tror att det är att göra det för enkelt för sig att ge föräldrar skulden till att barn går in i religiösa sekter, eller för den delen går in i missbruk eller kriminalitet eller på annat sätt blir destruktiva för sig själva.

Visst har arv stor, stor kraft och inflytande över våra liv. Det är svårt, ibland kan det tyckas omöjligt, att bryta negativa mönster som går igen i släkte efter släkte. I dagens medier propageras ofta för en individualistisk syn, att vi alla är vår egen lyckas smed. Majgull Axelssons Moderspassion säger något annat. Det är viktigt, för visst har arv mer att säga till om än dagens ”gördetsjälv-profeter” vill erkänna.

Minna är dotter till en ensamstående mamma – och det är en skam hennes mamma fört vidare till Minna. Jag har dock svårt att riktigt tro på hela historien kring Minna. Skulle hon gå ut till tunnelbanan, ragga upp en tillfällig förbindelse för att ha sex två gånger och sedan föda det barnet? Det känns så konstigt. Å andra sidan är Minna så fäst vid sin dotter. Dottern blir hennes allt. Och då går deras relation sakta men säkert åt skogen. Allt är så mörkt, så förutsägbart, så omöjligt att vända till något bättre. Det gör så ont i mig att läsa det. Jag vill inte att livet ska vara så omöjligt att göra något bra av.

På så sätt är förstås Moderspassion mycket bra som litteratur. Den får mig att reagera, att känna starkt. Fast samtidigt är den destruktiv. Den ger nästan inget hopp alls.

Hanna Nordenhök skriver i sin recension i Aftonbladet:

För det som gång på gång förbryllar mig är hur Axelsson lindar in sina romanfigurer i ett slags pekoralistiskt skimmer, en onödig sentimentalisering som bara reducerar och gör dem förutsägbara och ovärdiga. Som om den traderade skammen från kropp till kropp inte vore storslagen nog som litterär figur; till exempel hur självhatet olycksaligt vandrar mellan Minna, hennes maniskt pladdrande mamma och den högpresterande dottern Sofia.
Med yviga gester konstrueras i stället en ganska sökt och grund psykologi åt Minnas livstraumahantering och hon blir både obegriplig och överbegriplig samtidigt.

Expressens Aase Berg är inne på något liknande:

Men tyvärr blir Minnas krassa genomskådande åtminstone bitvis för slängigt och roligt. Det är en balansgång där Axelsson ibland mister greppet om den pricksäkert tragiska undertonen och låter handling och repliker slå över i något som nästan liknar ofokuserad buskis.
Kraften ur den fula, oacceptabla kvinnligheten försvinner in i det excentriskt charmiga och ofarliggjorda, och de flesta karaktärerna, som exempelvis den extremt masochistiska och självömkande Anette, blir i det läget parodier snarare än levande varelser.

Här berättar Kulturbloggen från releasefesten för boken.

Missa inte Moderspassion i kortform.

Moderspassion
Författare: Majgull Axelsson
Förlag: Brombergs
ISBN10: 9173372889
ISBN13: 9789173372886

Recension i Svenska Dagbladet och i Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Belägring av Hassan Loo Sattarvandi, träffar rakt in i magen men förstärker också fördomar

by

”Belägring” av Hassan Loo Sattarvandi är hans andra bok. Det talas ofta om att det är ännu svårare att göra bok nummer två än att lyckas debutera. Hassan Loo Sattarvandi som är född 1975 debuterade 2008 med romanen ”Still” som han bland annat fick Borås Tidnings debutantpris för och han belönades med Katapultpriset för bästa debut 2008.

I ”Belägring” är vi tillbaka i Hagalund, där också debutromanen utspelades, men nu har vi hamnat femton år tidigare i tiden. Caspian är en femtonårig pojke eller yngling på väg att bli man. Han lever i svåra förhållanden, en pappa som övergett familjen och en mamma som lurar sig själv och låtsas att maken och pappan ska komma tillbaka. Mamman är också utslagen i depression och tar sig inte ur sängen alla dagar. Caspian och hans kompisar stjäl piller av sina morsor som de blir påtända av.

Romanen består av ett slags samtal eller monolog där Caspian sakta men obönhörligt berättar om en händelse där allt exploderat i våld. Hur han sakta men säkert går mot undergången. Trots att Caspian är duktig i skolan och skulle kunna ta sig från den destruktiva förorten orkar han inte bryta, för vännerna i förorten är det liv han har.

Kulturnyheterna har rankat romanen som den viktigaste kulturhändelsen i augusti:

Varför plågas också demokratiska välfärdssamhällen i så hög grad av manligt våld? Varför visar det sig finnas en plågsamt igenkännlig historia med en frånvarande far bakom Oslomördaren som tillsammans med en hatideologi fick allt att explodera? Hassan Loo Sattarvandis andra roman ”Belägring” handlar om tonårskillen Caspian och kretsar kring frågan om hur en samhällskatastrof kan se ut.

Hassan Loo Sattarvandi hqa ett drivet språk, boken är uppbyggt litterärt experimenterande. Vi kommer rakt in i Caspians tankar, språkets uppbyggnad och rytm gör att vi känner med honom och vi sugs in i hans liv.

Men samtidigt befäster berättelsen fördomar. Människor som hamnar i missbruk, våld och kriminalitet kommer inte alls bara från trasiga bakgrunder. Den som fastnar i missbruk hamnar väldigt ofta i kriminalitet och också i våld. Droger gör saker med människor och deras psyke, oavsett om de kommer från en familj där pappan övergett familjen eller inte.

 

Jag kan inte förstå hur Kulturnyheterna tycker att boken ger någon förklaring till mäns våld, som exempelvis den norske massmördaren.

Romanen ger en förklaring till varför en del unga män hamnar i sammanhang där de blir våldsamma eller råkar ut för våld. Boken skildrar bara en ung man i en förort som domineras av fattigare människor. Men det kan hända vilken ung människa som helst. Den som fastnar i missbruk kan mycket lätt bli våldsam.

Dessutom ger det västerländska och framför allt den amerikanska kulturen tummen upp för våld. Eftersom det florerar en villfarelse att det finns någon form av rättfärdigt våld, att stater kan ha rätt att döda oliktänkande i krig, då ger hela vårt samhälle våldet legitimitet. Jag kan därför inte odelat hylla en roman som än en gång förstärker bilden av de våldsamma männen kommer från trasiga familjeförhållanden. Våldets mekanismer sitter djupt i vårt samhälle och handlar inte alls bara om människor från ekonomiskt utanförskap.

Däremot är boken skickligt skriven. Hassan Loo Sattarvandi är en av de skickligaste och mest lovande nya författarna. Utan tvekan. Berättelsen träffar rakt in i magen, det är skrämmande att känna hur hopplösa förutsättningarna är för många unga män.

 

Baksidestexten:

15-åriga Caspian är belägrad av en tillvaro där varken sårbarhet eller ambitioner accepteras. En helt vanlig skoldag kommer att sluta i katastrof, en avgörande konfrontation med livets våldsamhet. Romanen utspelar sig under loppet av en dag när allt står på spel. Vi är tillbaka i det Hagalund som skildrades i Hassan Loo Sattarvandis omtalade debut Still, i utkanten av samma gäng, men femton år tidigare. Med ett rytmiskt språk och en röst som pendlar mellan brutal uppriktighet och självhävdande överdrifter gestaltas pojken som försöker att bli man i en miljö där endast machorollen är tillåten.

Här kan du provläsa ett avsnitt ur boken.

Recension i tidningen VI:

Hela romanen består egentligen av några mycket långa telefonsamtal som huvudpersonen Caspian för med en okänd vän, efter att något katastrofalt har hänt och han själv blivit så sönderslagen att hans käke krossats. Det ödesdigra dygnet där allt förändras beskrivs i detalj: hur ett gängbråk trappas upp, hur Caspian, fast han egentligen inte vill, dras in i våldet. Och hur han, fast han är väldigt begåvad i skolan, gör allt för att sabotera för sig själv och sina framtidsutsikter.
Hans dilemma blir trovärdigt genom att Sattarvandi visar att hans romanfigur, trots att lärarna hela tiden försöker bevisa honom motsatsen, egentligen inte har något val. Varför drar han inte bara bort från den där förbannade förorten och checkar in på något prestigemaximerat innerstadsgymnasium, när han faktiskt har betyg till det? frågar man sig. Därför att han om han lämnar sina kompisar också lämnar den enda trygghet han har, när båda föräldrarna försvunnit från hans verklighet.

Titel: Belägring
Författare: Hassan Loo Sattarvandi
Bokförlag: Bonniers
ISBN: 9789100124953

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

John Grisham visar i Bekännelsen de strukturer som gör mord utfört av staten (=dödsstraff) möjlig

by

För varje oskyldig som skickas till fängelse så finns det en skyldig som klarar sig undan. Det är budskapet från John Grishams senaste bok – Bekännelsen – som översatts och getts ut på svenska. Fast romanen sätter fingret på mycket mer kring dödsstraffet och visar på hur ett land som anser sig vara civiliserat inte borde använda sig av dödsstraff.

Romanen eller thrillern handlar om prästen Keith Shroeder som en dag får ett oväntat besök av Travis Boyette som är en nyligen villkorligt frisläppts sexförbrytare. Prästen är i övre trettioårsåldern, gift och har tre söner och han har egentligen aldrig varit särskilt politiskt intresserad och inte satt in sin tro i något samhällssammanhang.

Sexförbrytaren Travis Boyette berättar att han har en svår cancer och har bara några månader kvar att leva och han vill ställa till rätta några saker i sitt liv, framför allt vill han göra något för att hindra att en oskyldig avrättas för ett sexmord som han själv, Travis Boyette, utfört.

En ung cheerleader våldtogs och mördades i den lilla staden Sloane i östra Texas nio år tidigare och en ung svart fotbollsstjärna har blivit oskyldigt dömd och väntar nu på sin avrättning om fyra dagar.

Det blir en olidlig kamp med tiden och prästen Keith Schroeder försöker få med sig sexförbrytaren och stoppa avrättningen. Det är ingen lätt uppgift, starka krafter inom polis och åklagarmyndigheter och inom politiken vill absolut inte att det ska visa sig att de dömt fel person. En del är så korrumperade att de hellre avrättar fel person är erkänner att de gjort fel.

John Grisham, född 8 februari 1955 i Jonesboro, Arkansas, tog examen som jurist 1981 och var under tio år verksam som sådan i Southaven. Hans böcker tar ofta avstamp från juridikens värld. Flera av hans romaner eller thrillers har blivit enorma succéer och sju av böckerna har filmatiserats.

Första boken, Juryn, kom ut i USA 1988 men det var med den andra, Firman, som succén var ett faktum. Sedan dess har namnet John Grisham varit synonymt med den juridiska thrillern och han har sålt fler än 235 miljoner böcker och översatts till ett trettiotal språk.

Som med alla så produktiva författare är produktionen givetvis ojämn. Med Bekännelsen har John Grisham gjort en av sina bästa spänningsromaner på länge, tycker jag. Jag blir så fängslad av det som händer att jag inte vill länga boken ifrån mig och det händer flera överraskande vändningar. Boken och händelserna är inte förutsägbara och människorna är skildrade med träffsäkerhet. Skildringarna av karaktärerna är väl inte romanens största styrka, men handlingen är trovärdig och de strukturer i samhället som gör det möjligt med mord utfört av staten (=dödsstraff) kläs av och blir tydliga.

På bokförlagets hemsida står det om boken:

1998 våldtog och ströp Travis Boyette en omtyckt cheerleader i östra Texas. Han grävde ner hennes kropp så att den aldrig skulle hittas, sedan följde han fascinerat hur polisen och åklagaren häktade och dömde Donté Drumm, en ung fotbollsstjärna, till döden.
Nu, nio år senare, har Travis frisläppts i Kansas för ett annat brott – och Donté har fyra dagar kvar till sin avrättning.
Travis lider av en dödlig hjärntumör och för första gången i sitt liv bestämmer han sig för att göra något etiskt rätt, nämligen syndabekänna.
Men hur kan en skyldig man övertyga advokater, domare och politiker att de är på väg att avrätta en oskyldig man?

Rättegångsdramats stora mästare John Grisham är tillbaka – och det med besked!

Titel: Bekännelsen
Originaltitel: The Confession
Författare: John Grisham
Översättare: Ulf Gyllenhak
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100126365
ISBN13: 9789100126360

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Flickan från ingenstans av Justin Cronin

by

Det här är en mastig kloss på 907 sidor och den har hållit mig trollbunden i två veckor nu. På omslaget stod det att den påminner om Stephen Kings Pestens tid och jag håller verkligen med. Skillnaden är att Flickan från ingenstans är första delen i en trilogi. Nästa del kommer ut nästa år och jag längtar verkligen. Men jag tycker den påminner också väldigt mycket om Guillermo del Toro och Chuck Hogans vampyrtrilogi om Släktet. I den serien har två av tre delar kommit ut. Den sista, The night eternal, kommer att komma ut i höst och det är ytterligare en sak att se fram emot.

Men för att återgå till Flickan från ingenstans, så kan den bäst beskrivas som ett postapokalyptiskt verk. Det börjar i Iowa, där Amy som är Flickan från ingenstans, föds av en ensamstående 19-årig flicka som jobbar som servitris. Det kanske inte är det mest lysande och tyvärr inte ett unikt sätt att starta livet på. Men Amy är speciell och kommer att betyda mycket för mänsklighetens överlevnad. Som läsare så förstår vi att det är nutid som handlingen tar plats i, plus minus något år. Det nämns aldrig ett specifikt årtal men min gissning är att själva ”katastrofen” som inträffar händer 2016 eftersom det omnämns lite flyktigt på några ställen. Livet börjar inte bra för Amy, när hon är 6 år lämnar hennes mamma henne hos några nunnor och går mot ett okänt och förmodligen mycket olyckligt öde. Syster Lacey tar sig genast an flickan men ödet vill igen något helt annat. Ett statligt projekt, som utför märkliga medicinska experiment och som tidigare enbart testat på dödsdömda fångar, begär plötsligt att Amy ska bli deras nästa försöksperson. Amy, ett ensamt barn utan någon levande släkting, ska föras till forskningsanläggningen av två FBI agenter. Men ödet tar igen sina egna vägar och den stora katastrofen inträffar som tar död på större delen av USA’s (och förmodligen hela världens) befolkning.

Det här är själva utgångspunkten i Flickan från ingenstans. Handlingen och boken är enorm liksom persongalleriet. Jag visste inte först att detta var första delen av en trilogi och när jag märkte att jag bara hade några sidor kvar och det fanns mycket kvar av storyn så fick jag lite panik. När jag hade läst ut den och insåg att hela boken kunde ses som en början så fick jag lite panik och var tvungen att googla för att se om det kommer någon fortsättning. Tack och lov så gör det, det. Men visst är detta ett gott omdöme för en bok? När man inser att man verkligen vill veta vad som händer härnäst, när man verkligen börjar bry sig om huvudpersonerna.

När det handlar om trilogier så tycker jag att det är svårt att betrakta dem som individuella verk innan själva trilogin är färdig, utgiven och läst. Många håller säkert inte med om det men det är min personliga uppfattning. Det är skillnad med bokserier, som t ex böckerna om Harry Hole eller Erika i Fjällbacka. De är ju fristående även om böckerna i serien handlar om samma personer. En trilogi som Flickan från ingenstans, eller varför inte Ringen trilogin, hör ju samman med varandra på ett helt annat sätt. Liksom Frodo kämpar sig mot Mordor genom de tre böckerna så kommer serien om Amy (förmodligen) gå igenom hennes kamp för människans överlevnad. Böckerna blir alltså inte kompletta utan varandra.

Själva stilen i boken är mycket varierande. Från e-postkonversationer, till dagböcker och vanligt prosaberättande ur olika karaktärers perspektiv. Personligen tycker jag om den här blandningen av stilar. Främst i en sådan här tegelsten till bok eftersom det helt enkelt ”livar” upp lite.

Så vad säger ni? Är ni nyfikna på Flickan från ingenstans?

Flickan från ingenstans
Originaltitel: The Passage
Författare: Justin Cronin
Översättare: Jimmy Hofsö
Förlag: Nordstedts
ISBN: 9789113019376

Fler som recenserat denna bok:
Mina boktips och Annikas litteratur- och kulturblogg och Bokboxen.