Stockholm

Vårsalongen 2010 har öppnat. Detta ”säkra vårtecken” för att använda en av mediernas favoritfloskler i dessa dagar. Jag har varit ute på Djurgården i varma termokläder för att se årets version av utställningen – given publiksuccé, ofta totalsågad av konstkritiker. Inne i salarna i år kändes det ofta som att det snarare är tysk höst än svensk vår som pågår.

Vad som än sägs har Vårsalongen har aldrig varit de glada amatörernas utställning. Snarare en spegling av trender på konstskolor med hög status. Jag har själv jobbat med att lämna ut refuserade verk, tusentals alster med allt från broderade kyrkor till snidade kvinnosköten i björkrot. Och mycket som var så bra att jag hade önskat jag haft pengar kvar av studielånet att köpa tavlorna.

Årets Vårsalong präglas av mörker, många verk känns dystopiska och får mig att tänka på allt från finanskris och atomvinter till elfte september, bilderna från Östfrontens slagfält och Weimartidens slagkraftiga grafik. Det ljus som trots allt finns är ofta blekt och ger ett dystert sken även åt natur där björkarna faktiskt bär gröna blad och speglar sig i vad som
liknar en svensk insjös mörka vatten.

En tavla föreställer blödande finansmän som satt sig till bords som i da Vincis Nattvarden, ett annat verk en skyskrapa i Los Angeles som just verkar ha fått toppen avsprängd. Även två alster med broderade söderkåkar
har något dovt, hotfullt över sig.

I ett av de intressantaste verken, Mattias Sammekulls självporträtt, känns det snarare som att konstnären väntar att trä på sig bruna armbindlar än ta fram penslar. Verket bär titeln ”Anklagad”, dunkelt liksom den bruna färgskalan.

Liknande undertoner av utsatthet och övervakning finns i bilden av ”Berlin Alexanderplatz – Wachtower” av Carl Johan Damm. Berör på ett annat vis, men samtidigt också med inneboende undergångstämning, är Magdalena Larsson Chatziantonis mycket fina bild av Olof Palme i blyerts, ett porträtt målat med värme och där politikerns visioner och drömmar levandegörs i hans ögon. En extra dimension ger det att den unga konstnären föddes samma år som statsminister Olof Palme mördades.

Helhetsintrycket av hot och fara speglat i konsten på salongen ändras inte av sådant som Bengt Sjöströms glada och aktiva älgar i konstsmide som dyker upp i olika salar, det fina hantverket till trots blir det till en del en illustration till en bisarr värld. Samtidigt som det naturligtvis också visar det som är utställningens styrka, bredden på konstnärskap och tekniker.

Allt som hänger i konsthallens salar är till salu, 75 procent säljs. Det är allt från små akvareller till installationer som fyller hela rum. Och det fascinerar uppenbarligen publiken att det är så kallade vanliga människor som lämnat i verk som bedömts av en jury innan de fått äran att komma med – Vårsalongen hör till de verkligt stora publiksuccéerna, köerna ringlar vanligen långa utanför Liljevalchs särskilt på helgerna.

Många köade också denna öppningsdag, varm korv-gubben nedanför trappen hade en bra dag. Väl inne i konsthallen var det som vanligt ganska svårt att komma åt att se något av konsten. Publiken verkade dock lika intresserad av att titta på varandra, leta efter någon bekants verk, dricka vin på Blå Porten när konstbetraktandet är avklarat.

Ledningen för Liljevalchs verkar genom åren haft en ängslig inställning och med olika grepp försökt höja utställningens status. I programbladet, som delas ut i Konsthallen, är nuvarande chefen Mårten Castenfors citerad om årets utställning: ”en ogarderad, spretig och generös salong … Men som vanligt är det en salig blandning och rikedom av riktigt bra konst som ingen bör missa!” Ja minsann. Det är riktigt bra konst. Synd att det behöver påpekas.

Jag har sett de flesta vårsalonger sedan mitten av 1980-talet, på flerahar jag också jobbat extra under utställningarna. Inte sällan har jag blivit förvånad över den negativa kritiken och ställt mig frågan om de som skriver verkligen sett de avfärdade konstverken. Särskilt minns jag den store, manlige konstkritikern från Den Stora Morgontidningen som år efter år återkom och sågade Vårsalongen. (Detta i ett annat årtusende, före länkningarnas tid…)

Dagens Nyheter löser i år, liksom flera andra år och flera andra tidningar, problemet med artiklar i stil med ”Din, min, allas vårsalong” – rubrik i år i DN – genom att skildra utställningen som ett fenomen snarare än som konst. Det blir kuriosasamlande i trevlig ton, som ibland ger känslan av försök att mest komma runt problemet med undermålig konst: I år är det billigaste verket exempelvis ”en fin liten animation” för 650 kronor, de dyraste verken – beskrivna som ett slags ikonmåleri – kostar runt 200.000 kronor. (Artikeln publiceras i DN/Kultur 29.1.10)

Konsthallens egen informationsavdelning är behjälplig med fakta om Vårsalongen för fenomenbeskrivningar:
På Vårsalongen 2010 möter publiken 245 verk av 131 konstnärer, 71 kvinnor och 60 män. Medelåldern är 39 år och den yngsta deltagaren är 19 år medan den äldsta är 77 år. Den här gången sökte 2014 personer till Vårsalongen, att jämföra med förra årets siffra på 1825.
(www.liljevalchs.com )

Problemet med Vårsalongen är ofta, i alla fall då den just öppnat, just att det är svårt att komma åt att se konsten på grund av allt folk. Det är trångt i salarna, vilket i och för sig är intressant i sig. Problemet med
utställningar är ju annars snarare att det är tomt så att det ekar i rummen.

Att Vårsalongen är folklig innebär ingen kvalitetsvarning. För det som brukar visas är genomgående av hög kvalitet. Som vanligt, märk väl.

Lilly Hallberg

Konstutställning: Vårsalongen, Liljevalchs konsthall
Pågår: 29 januari – 28 mars

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om konst, vårsalong, Stockholm, Liljevalchs