Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivnytt

Bryan Ferry – saknad röst tillbaka med Olympia

by

Kate Moss på omslaget till OlympiaOlympia är Bryan Ferrys nya skiva, men det är låtarna i den gamla stilen som funkar bäst. Hans utflykt till moderna monotona låtar, kunde han gärna låtit bli, känns mest som ett desperat försök att låta modern.  Dock är det en välkommen comeback för en av de starka rösterna som släpps den 27 oktober. Får en svag fyra från Kulturbloggen.

Det är bara tre år sen han släppte den förra soloskivan, men det känns som detta är en verklig comeback. Det är hans trettonde studioalbum sedan 1973, så karriären har sakta puttrat på. Bryan Ferry fyllde 65 i september, och han hans röst har förändrats. Idag pratsjunger han som så många andra äldre röster. Dock är det ett kärt återhörande. Skivan inleds med en malande sång, ”you can dance”  och det är också första singeln. Ett ganska konstigt singelval, då den funkar bättre på en klubb i en ommixad version än i radion, och den är också släppt i minst fem remixer.  Därefter börjar skivan på riktigt, så hoppa gärna över det första spåret.

Det är ett namnkunnigt gäng som arbetet med den nya skivan. David Gilmour, Jonny Greenwood, Nile Rogers, Mani, och Flea är idel kända namn, vi skulle kunna starta en frågasport om vilka band de är kända från. Till det gänget ska läggas delar av gamla Roxy Music, Phil Manzanera, Andy Mackay och Brian Eno.

Nästa låt, Alphaville, skulle fungera mycket bättre som singel, och här hörs gamla takter av Bryan Ferry i den drömska popmusiken. Musik som passar bättre till den italienska filmen Alhaville än de mer kända popsyntarna från Tyskland.  Skivan rullar på så, och är klart värd en lyssning, om du gillar 70-tal blandat med nya rytmer.

I covern ”Song to the siren” sjunger Bryan ”Here i am”, och det är verkligen känslan, här tar han plats igen, och vänder tillbaka till det som gjorde honom stor på 70-talet.

Bryan Ferry startade sin karriär som sångare i Roxy music, en grupp som blev känd för att alltid ha vackra kvinnor på sina skivomslag. Tidigare har Bryan Ferry mest haft porträtt på sig själv på sina soloskivor, men nu har han tagit med sig vanan med vackra kvinnor på skivomslaget från Roxy music. Dock är det en ensam kvinna och det är bara en ansiktsbild. Det är Kate Moss. En bild som ska visa på ”glamouren” på den nya skivan.

En trend idag är att nya skivor släpps i många olika versioner. Olympia släpps i tre olika versioner i Sverige. En CD med tio låtar, en CD + DVD med två extra låtar och en 30 minuters dokumentär. Dessutom finns det en dubbel-CD-version med DVd och bok. Den versionen har 2+7 extralåtar och kostar hela 699 kronor. Tar vi med olika versioner som finns utomlands, så kommer det bli otaliga olika versioner för de största fansen att köpa.

Vi säger välkommen tillbaka, och inser att rösten varit saknad.

Skrivrecension: New Found Land – The Bell

by

Den 27 oktober kommer bandet New Found Land ut med sitt andra allbum – The Bell. Men det är inte bara en ny skiva som möter lyssnarna utan även ett helt nytt band, New Found Land har växt så det knakar och det hörs.

Där debutplattan var blyg och trevande så är uppföljaren rikare i sin ljudbild tack vare alla nya bandmedlemmar och nya instrument som har introducerats. New Found Land har gått från att vara en duo till att vara ett stort band där antalet bandmedlemmar beror på vem du frågar, alla siffror från sex och uppåt verkar vara gångbara.
Första spåret på plattan, och till lika titelspåret The Bell är skivans omedelbara höjdpunkt med slingan ”Oaa I could never prepre myself for this” och tropiska inslag. Den sätter sig på hjärnan och förtjänar att få vara kvar där.

Skivan har inga direkta lågvattenmärken men en del låtar agerar mer som utfyllnadsmaterial mellan de riktiga ljusglimtarna. Låten Stay with me har man hört förut och erbjuder egentligen ingenting nytt, men det är trots allt en fin låt som säkerligen kommer att göra sig bra i en spellista för kärlekskranka hjärtan. Det känns som att det är den där obligatoriska lugna låten som måste vara med på alla plattor fast den inte tillför något originellt.
Tillsammans med titelspåret är det Human, A storage plan och Carve out my heart som får definiera albumet och det är i den något mer lekfulla riktningen New Found Land bör ta sin musik.

Skivan avrundas med spåret Jag tar smällen där Anna Roxenholt sjunger på svenska. Tydliga paraleller till Annika Norlin kan dras, men det som New Found Land saknar för att komma upp i den divisionen är något bättre låttexter. Trots att Jag tar smällen är en pärla så är det inget miniepos som Annika Norlin kan lyckas få till.
Det allra sista spåret Streets are different flörtar med den nyfolksvåg som cirkulerat sedan Fleet Foxes släppte sin debut 2008. Med plockande och plinkade strängar tillsammans med rogivande stämmor vaggas lyssnaren till ett behagligt lugn.

The Bell är ingen skiva som kommer få oss att vurma och gå ner på knä så som vi kan göra när Håkan Hellström eller Annika Norlin släpper en ny skiva, men den förändring som New Found Land har genomgått är minst sagt intressant och väldigt trevlig att lyssna på.
Rekomenderas för alla som gillar enkel pop och hypnotiska ballader om att se förbi det bittra i livet.

Lyssna på New Found Land på Myspace.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: I'm on TV – Plastic Paradise

by


Plastic Paradise är I’m on TV:s debutalbum och även om det inte riktigt är så plastigt som titeln antyder andas det ändå socker och tuggummipop lång väg.

I’m on TV består kort och gott av sångerskan Sofia Nordström och hon har på sin debutskiva fått hjälp av Annika Norlin – vilket hörs ibland – samt Kristofer Åström och Hans Olsson Brookes som har producerat. Det är en ren uppräkning i småglada poplåtar, sådana som sätter sig på hjärnan och som man går runt och nynnar på i flera dagar i sträck, vare sig man vill eller inte. Det är ganska radiovänligt men inte överdrivet skräddarsytt för den allmäna massan, några molltoner gör ett fint gästspel i flera låtar och allra mest i avslutande Düsseldorf 19.45 som jag ockstå tycker är det bästa spåret på skivan.

Väldigt fin är också inledande Efforts made och skivans första singel Must get away som är andra spåret. Efter det planar det ut litegrann och mycket låter som föregående refräng eller rent allmänt som poplåtar och ballader man redan hört en eller flera gånger. Men då och då glimtar det till och även om det blir lite mainstream av alltihop så har ändå Sofia Nordström ett någorlunda eget sound och en röst som sticker ut även om den kanske inte är den mest säregna jag någonsin hört. I både I hate early mornings och Lost and found blir inte bara refrängen utan även röstläget något tjatigt och de är de svagaste låtarna på skivan.

Men allt som allt är det en mycket lovande debut från en artist som redan har dykt upp i radio men som kanske ändå behöver lite mer kött på benen. Röstmässigt låter I’m on TV säker på sig själv och ska också vara det för det låter bra, men låtmässigt och skivmässigt behöver hon några år till på nacken innan jag skulle kalla det för verkligt bra.

Foto: Sandra Löv

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Parken – Framtiden Var Här

by


Pelle Lindroth som ”Parken” är på väg framåt, och med Henrik von Euler som producent har den nya skivan finslipats en aning.
När skivan börjar och ”Väntar på något stort” drar igång blir förväntningarna ganska höga men tyvärr lyckas inte skivan hålla upp samma kvalitét som det första spåret har. ”Framtiden Är Här” är absolut inte någon dålig skiva, men den är lite för platt. Saknar det där lilla extra som skulle skilja den från mängden.
Utvecklingen har har alltså inte varit tillräckligt stor den här gången heller, och Parken förblir förmodligen killen som inte nådde fram hela vägen ett tag till. Men förhoppningsvis är bättre material på väg snart?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Robert Wells släpper första soloskivan på 14 år

by

Robert Wells släpper sin första riktiga soloskiva på 14 år. Den heter ”CLOSE UP CLASSICS” och släpps 8 november.
De senaste åren har varit fyllda av stora turnéer med orkestrar och artister med Rhapsody in Rock. Det som hörs på Close Up Classics är det som Robert började med i unga år – musik för solopiano av de klassiska mästarna.

Robert fick 2010 en förfrågan från Staffan Scheja om att medverka på en hyllningskonsert i samband med Chopins 200-årsjubileum. Då föddes idén till att spela in denna skiva som vi nu har glädjen att presentera. Här ingår verk av bl a Liszt, Chopin, Beethoven, Stenhammar, Grieg, Rachmaninov och Debussy.

Med den nystartade pianoskolan King of Piano och denna CD hoppas Robert att han skall inspirera nya pianister och att skapa ett ökat intresse för instrumentet och klassisk musik.

Söndagen den 14 november kl 16.00 i Ersta Kyrka, Stockholm ger Robert den första solokonserten med material från CD:n.

En turné planeras till våren 2011.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,