• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dramaten

Mattias Andersson inför premiären av Uppenbarelsen: Begreppen Gud och nation har kommit tillbaka med full kraft

14 november, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Ola Kjelbye

Att skildra dagens samhälle med klassklyftor och orättvisor – få svenska nutida regissörer gör detta så övertygande som Mattias Andersson. Nu är han aktuell med Uppenbarelsen, ett drama han både skrivit och regisserat på Dramataen (premiär 16 november). Ett samhällstillvänt drama med religion i fokus? Ja ordet Gud har kommit tillbaka och är ett aktuellt ord i dagens postsekulära värld.

– Vad betyder alternativa fakta i dagens värld? Hur ska vi kunna samverka i det moderna pluralistiska samhället där så många olika röster finns? Det är en av de frågor som föreställningen kretsar kring, berättar Mattias Andersson när Kulturbloggen träffar honom knappt en vecka före premiären på Uppenbarelsen.

– Gud är ett begrepp som knappt förekom under 1990-talet. Nu har det ordet liksom ordet ”nation” kommit tillbaka med full kraft, säger Mattias Andersson.

Parallella verklighetsuppfattningar, hur många olika livsåskådningar som ska samsas i dagens samhälle är ett av de spår spår som föreställningen bygger på. Det andra spåret som fick Mattias Andersson att börja skriva på dramat är begreppet ”Retrotopia” som Zygmunt Bauman lanserade med boken med den titeln.

Förr var Utopia, det utopiska samhället, en vision om en bättre framtid, vad många drömde om. Idag ser vi istället hur många längtar tillbaka till ett samhälle som varit.

Denna utveckling i västvärldens samhällen har fått honom att skriva dramat ”Uppenbarelsen”.

Foto från repetitionerna av Uppenbarelsen

I ”Uppenbarelsen” får vi möta tre berättelser som löper parallellt. I den ena berättelsen skildras ett gift par där mannen anser att han fått en uppenbarelse att han ska skänka kärlek åt en tiggerska som sitter utanför en butik. Han tolkar det så att han ska ha sex med henne, vilket de har i ett soprum.
Den andra parallellhandlingen skildrar två bröder i en slags Kain och Abel-historia. De två bröderna tar droger tillsammans i ett soprum och den ena av den säger att han får en uppenbarelse av gud vilket gör den andra brodern avundsjuk.
I den tredje berättelsen är en ung tjej i centrum. Hon har hört en röst som sagt att hon ska gå ut i ett heligt krig.
I dramat löper dessa berättelser vid sidan av varandra, pjäsen klipper mellan dem och mot slutet går det ihop.

Mattias Andersson berättar att han i sitt manusskrivande inspirerats från olika håll bland annat Tarkovskijs film Offret med Erland Josephson, som han såg som tonåring. Den ryske mästaren Andrej Tarkovskijs filmtestamente – en reflektion kring civilisationens sammanbrott – som spelades in på Gotland.
Tarkovskij själv beskrev filmens handling på premiären 1985:
– Offret tar ställning till individens ansvar gentemot världshändelserna i sin helhet. Människorna är utleda på sitt beroende av diffusa system, samhällets pseudolagar och de abstrakta problem som synes kontrollera tillvaron. Det är därför som de – hellre än att göra något konkret – pratar hit och dit om händelserna utan förhoppning om att kunna påverka dem.

Som alltid med Tarkovskijs filmer är det egentligen inte filmens handling som är det viktiga utan de existentiella-metafysiska frågorna som står i centrum.

– Filmen Offret var en stark upplevelse som påverkat mig, berättar Mattias Andersson.

Den individualisering som Tarkovskij skildrar har ökat många gånger om i dagens samhälle där människor i sociala medier kan dela med sig av sin syn på världen och livet i sitt flöde och se till att omge sig med likasinnade, så man bara når ut till alla som tycker lika.

Michel Houellebecq framtidsdystopi ”Underkastelse” är en bok som också är en inspiration för handlingen i Uppenbarelsen. Handlingen i ”Underkastelse” utspelar sig 2022, då Muslimska brödraskapet vinner det franska presidentvalet.
– Värderelativismen är bra men också problematisk, säger Mattias Andersson. Allt är relativt och plötsligt kommer ett parti som ger tydliga regler.

Efter premiären av Uppenbarelsen väntar Backa Teater i Göteborg där Mattias Andersson är konstnärlig ledare. Han ska regissera Stig Dagermans teaterpjäs Skuggan av Mart för ungdomar. Pjäsen som är skriven på 1940-talet handlar om Gabriel, en fumlig och bortkommen kille som lever helt i skuggan av sin bror. Brodern dog i kriget och nu drömmer Gabriel om att göra något storartat, någon avgörande handling som ska ge avtryck i historien och i världen.

– Det ska bli jättekul, säger Mattias Andersson.

Backa Teater har en stor ungdomspublik, där kommer ungdomar från alla delar av Göteborg, alla samhällsklasser, från olika bakgrunder. Det är en stor kontrast mot publiken på den svenska nationalscenen Dramaten.
– På Dramaten är det i hög utsträckning medelålder och äldre och mer från övre medelklassen, säger Mattias Andersson. Det är lite synd, det här är ändå nationalscenen och den borde upplevas som mer öppen för alla. Jag tycker en nationalscen borde få publik från alla håll.

Mattias Andersson har nog hunnit sätta en något ungdomligare prägel på Dramatens publik vid några tillfällen, i alla fall. På premiären av Idioten i oktober 2015, var det ovanligt många ungdomar i gymnasieåldern i publiken. De hade varit inbjudna som referenspublik under repetitioner.

Det är stor kontrast mellan Backa Teater och Dramaten. Allt har, förstås, olika sidor och fördelar och nackdelar. På Dramaten finns många stora namn inom svensk scenkonst och några av dessa är samlade nu i Uppenbarelsen, som Rebecka Hemse, Shanti Roney, Alexander Salzberger, David Fukamachi Regnfors, Electra Hallman, Nadja Weiss och Bengt Braskered.

Fakta om Mattias Andersson:
Mattias Andersson är dramatiker, regissör och konstnärlig ledare för Backa Teater i Göteborg.

Mattias Anderssons The Mental States of Sweden in Dance hade urpremiär på Dramaten i september i år. Han har tidigare satt upp Idioten, The Mental States of Sweden och Deformerad Persona på Dramaten. Uppenbarelsen är det första nyskrivna verket på länge där Mattias Andersson inte utgår från dokumentärt material.

Hans uppsättningar har kritikerrosats och uppmärksammats och spelats på flera svenska såväl som internationella teaterscener. Han nominerades till Nordiska Dramatikerpriset 2006 och fick Ibsenpriset 2007. För sin uppsättning av Brott och straff på Backa Teater fick han Expressens teaterpris 2007, Svenska Teaterkritikers pris 2007 samt nominerades till Dagens Nyheters Kulturpris. 2009 tilldelades han Studieförbundet Vuxenskolans nyinrättade Kulturstipendium. Uppsättningen Lille Kung Mattias tilldelades Teaterkritikernas barn- och ungdomsteaterpris 2009. Radioteaterversionen av Brott och straff vann dramaklassen i internationella Prix Marulic 2010. I december 2012 tilldelades han tillsammans med scenografen Ulla Kassius Publicistklubben Västras Stora pris för en ”värdefull publicistisk gärning” för sitt arbete på Backa Teater och i juni 2013 tilldelades duon Svenska Dagbladets Thaliapris.
På Dramaten har han satt upp The Mental States of Sweden och Idioten, som även sänts i Svt.
Aktuell med Uppenbarelsen.

Mattias Anderssons Uppenbarelsen är en pjäs om ett antal människor som år 2017 får en kallelse av Gud att utföra ett heligt offer – och om en kvinna som vänder Gud ryggen. Urpremiär på Lilla scenen den 16 november. I rollerna syns bland andra Shanti Roney och Rebecka Hemse.

Arkiverad under: Intervju, Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Intervju, Uppenbarelser

Teaterkritik: Oidipus/Antigone – enastående, starkt, magiskt, berörande och mångbottnat

4 november, 2017 by Rosemari Södergren

Oidipus/Antigone
Av Sofokles
Översättning Emil Zilliacus och Hjalmar Gullberg
Bearbetning Marie Lundquist, Eirik Stubø och Cecilia Ölveczsky
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Peter Westerberg och Lena Bouic-Wrange

Två pjäser, skriva för 2.500 år sedan, som talar starkt till människor idag. Dramatens uppsättning av Sofokles två klassiska draman Oidipus och Antigone är enastående, underbart, starkt, magiskt, berörande, mångbottnad – helt enkelt scenkonst när den är som bäst, in i minsta detalj: scenografi, ljus, skådespelarnas prestationer, text, kostym, ljud …

Vi förs direkt in i känslan av ett drömlikt tillstånd då scenen går i mörkgrått täckt med rökiga dimmor och vi hör en röst och sakta träder en skådespelare fram. Aktörerna rör sig med lugna rörelser och det är som om vi är förflyttade till en annan värld, en annan existens, där de djupa existentiella frågorna ställs.

I Oidipus möter vi de eviga obesvarade frågorna kring lidande, liv och död och våra öden. I Antigone ställs frågor kring civilkurage, när är det moraliskt och etiskt rätt att bryta mot lagen, när är lagen ett hinder för det mänskliga?

Livet är ett lidande – bäst är för en människa att inte bli född. Nästbäst är att återvända direkt. En av körens många funderingar kring att existera som i Dramatenchefen Eirik Stubøs regi blir uttalad av en av de skådespelare som får gestalta det som i traditionella grekiska dramer sades av kören. I de grekiska dramerna från 400-500-talet före vår tideräkning var det kören som bar fram dramernas handling, en kör som framförde verser till musik. Omkring 534 före vår tideräkning tror man att den första skådespelaren fördes is. Senare införde den grekiska dramatikern Aischylos ytterligare en aktör och Sofokles tros ha införde en tredje skådespelare.

Eirik Stubø har valt att låta några av våra främsta skådespelare, Per Mattsson och Kicki Bramberg med Johan Ulveson som körledare, samtliga med unika röster ersätta kören genom att de var för sig framför det kören förmedlar. Det fungerar oerhört bra.

Berättelsen om Oidipus är gripande. Han växte upp hos kungen och drottningen i Korinth, som han trodde var hans föräldrar. Han fick höra av en siare att han som vuxen skulle döda sin far och gifta sig med sin mor och få barn med henne. För att undslippa sitt öde flydde han till ett annat land och när han närmade sig staden Thebe kom han i bråk med en man som han slog ihjäl. Mannen han dödade var Thebes kung Laios (som är Oidipus riktiga far, som lämnade honom för att dö i vildmarken som baby för att en spådom sagt att babyn som vuxen skulle slå ihjäl sin far).

Oidipus kommer till Thebe, möter den stadens stora hot sfinxen, räddar staden och gifter sig med kungens änka, Iokaste (Stina Ekblad som gjuten i den rollen).

Reine Brynolfsson som hyllas på många håll av filmkritiker för sin roll i Jens Assurs film Korparna gör här som Oidipus ytterligare en stor roll där han visar att han tagit plats bland våra riktigt stora svenska legendarer på scen.

Thebe drabbas av sjukdomar och olyckor och de stora oraklen blir tillfrågade och alla säger samma sak: den som dödat den förra kungen Laios måste gripas och straffas. Oidipus lovar högt och tydligt att han ska hitta mördaren och jaga ut mördaren från landet. Endast då ska staden befrias från alla olyckor.

Det är så fascinerande att den som driver allt till det tragiska slutet är Oidipus själv. Flera andra ber honom under vägen att sluta sin jakt på sanningen. Men han är envis och det blir hans fall. Det är som livet kan vara, vi vill så gärna att livet och dess olyckor ska vara rättvisa. Oidipus har i och för sig gjort ett stort brott: han kom i bråk med en främling och dödade denne. Men att han gifte sig med sin mor och fick barn med henne, det var inget han visste. Bråket då han dödade kung Laios kan ha varit i självförsvar. Det får vi aldrig klarhet i.

Oidipus fick fyra barn med drottning Iokaste, döttrarna Antigone och Ismene och sönerna Eteokles och Polyneikes. I dramat Antigone, som spelas efter Oidipus med en paus emellan, är Oidipus dotter Antigone i centrum. Oidipus två söner har dödat varandra då de stridit om vem ska bli kung efter fadern. Istället blir då Oidipus svåger Kreon kung och han beslutar att den ene av sönerna, Polyneikes, inte ska få begravas. Kreon menar att Polyneikes har försökt förstöra riket och brutit mot hela lagar. Straffet för att bryta mot hans påbud är döden. Antigone vägrar lyda detta bud och ger sig av och utför en begravning för sin bror Hon hävdar att Kreons lag bryter mot gudarnas eviga lagar och familjens och syskonskapets heliga tradition och lag.

Dramat Antigone har tolkats och satts upp på en mängd olika sätt ur olika synvinklar. Jag gillar Eirik Stubøs val att inte ta ställning, att låta de två synsätten mötas: Kreon som hävdar att statens och landets lagar är viktigast medan Antigone väljer familjens sammanhållning, ja hon väljer ju detta till och med före sin egen lycka då hon är förlovad med och ska gifta sig med Kreons son Haimon.

De två dramerna är mångbottnade och ställer frågor utan att ge oss de definitiva svaren, utan att som den dominerande amerikanska Hollywood-filmtraditionen ge oss lyckliga slut där alla gifter sig i slutet och lever lyckliga i alla sina dagar, vilket vi alla vet är illusioner.

Om du blir nyfiken på den grekiska teatern och antiken har du i höst tillfälle att lära dig mer om detta. Dramaten bjuder in till en rad arrangemang om den grekiska teatern och antiken – samtal, introduktioner, föreläsningar, bokcirklar och radioprogram.

Eirik Stubø, regissör och teaterchef, säger i ett pressmeddelande:
– Det är en stor gåta hur det vi kallar teater plötsligt uppstår under den grekiska antiken – och sedan försvinner. Vi får fyra stora dramatiker som ännu spelas på världens scener: Aischylos, Sofokles, Euripides och Aristofanes. En storhetstid på ungefär åtta decennier, mer är det inte. Och sedan slocknar det och blir ganska länge mörkt igen. Det är intressant att det hastiga uppblossandet så klart sammanfaller med demokratins födelse.

I rollerna:
Oidipus Reine Brynolfsson
Iokaste/Eurydike Stina Ekblad
Antigone Sanna Sundqvist
Kreon Hannes Meidal
Körledaren Johan Ulveson
Haimon Rasmus Luthander
Ismene Ellen Jelinek
En väktare David Book
En budbärare Pontus Gustafsson
Kör Per Mattsson
Kör Kicki Bramberg
Teiresias Gunnel Lindblom
En herde Hans Klinga
En tjänare Maria Salomaa

 

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Oidipus/Antigone, Scenkonst, Stina Ekblad, Teater, Teaterkritik

Mattias Andersson kikar närmare på Gud i sin nyskrivna pjäs Uppenbarelsen

28 oktober, 2017 by Redaktionen

Foto: Andreas Öhlund och Maria Therese

Mattias Anderssons Uppenbarelsen är en pjäs om ett antal människor som år 2017 får en kallelse av Gud att utföra ett heligt offer – och om en kvinna som vänder Gud ryggen. Urpremiär på Lilla scenen den 16 november. I rollerna syns bland andra Shanti Roney och Rebecka Hemse.

Ett pressmeddelande:
En medelålders man får en religiös uppenbarelse – han måste ligga med kvinnan som tigger utanför matbutiken. En ung flicka påstår sig ha hört en röst som bett henne att starta ett heligt krig. Två bröder har en våldsam uppgörelse om vem av de två som fötts med den gudomliga gåvan.
Alla berättelser kretsar kring samma plats – ett enkelt soprum.

– Det blir drastiskt och stundtals ganska komiskt för att vi, så sekulariserat som vi lever idag, inte har den typen av relation till Gud att det är någon som kan påverka våra handlingar. Så det uppstår därför ganska många komiska situationer, säger Rebecka Hemse.

– Det är en slags skildring av parallella verklighetsuppfattningar, parallella fakta, parallella sanningar och parallella världsåskådningar. Det någon uppfattar som orange påstår någon annan är blått! Jag har också tänkt på begreppet ”retrotopia”, som går ut på att utopin inte längre verkar ligga som något icke tidigare prövat framför oss – utan istället vrids klockan tillbaka med en längtan efter det enkla och tydliga och där begrepp som nation, familj och gud återkommer med full kraft, säger Mattias Andersson.

Mattias Anderssons The Mental States of Sweden in Dance hade urpremiär på Dramaten i september i år. Han har tidigare satt upp Idioten, The Mental States of Sweden och Deformerad Persona på Dramaten. Uppenbarelsen är det första nyskrivna verket på länge där Mattias Andersson inte utgår från dokumentärt material.

Medverkande Rebecka Hemse, Shanti Roney, Alexander Salzberger, David Fukamachi Regnfors, Electra Hallman, Nadja Weiss, Bengt Braskered
Av och i regi av Mattias Andersson
Musik och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Scenografi Charlie Åström och Mattias Andersson
Peruk och mask Natalie Pujol
Kostym Anna Heymowska
Ljusdesign Charlie Åström

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Mattias Andersson, Scenkonst, Uppenbarelsen

Teaterrecension: Krapps sista band

14 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Krapps sista band
Av Samuel Becket
Översättning Magnus Hedlund
Regi Karl Dunér
Scenografi Karl Dunér
Ljus Hans Åke Sjöquist
Peruk och mask Kjell Gustavsson
Premiär: 13 oktober 2017, Målarsalen, Dramaten
Speltid: cirka 1 timme och 5 minuter, utan paus

En föreställning som bara tar lite drygt en timme – men där varje ord är vägd på guldvåg och varje scenbild är minutiöst fram-mejslad. Krapps sista band (från 1958) är ett av Samuel Beckets flera korta draman. Det är en monolog framförd av en skådespelare som samtidigt med hjälp av inspelade band samtalar med sig själv från tidigare perioder i sitt liv.

Jan Malmsjö fick stående ovationer på premiären för sin roll som den 69:årige Krapp som varje år på sin födelsedag spelar in ett band där han summerar året som gått. Han värmer upp sig genom att lyssna på ett band med en inspelning han gjorde trettio år tidigare. I det bandet, då han var 39 år, funderar han på om han då står på krönet av sitt liv. Och han har tydligen precis lyssnat på ett band han spelade in tolv år tidigare, då han som 27-åring brutit upp med en kvinna han tycks ha älskat. Han blev chockad och ställd då han kaxigt hade sagt till henne att det var bäst att de skildes åt – och hon höll med. Han hade tydligen inte väntat sig det.

Genom 69-åringen får vi perspektiv på mannens olika åldrar och det sätter förstås igång en mängd tankar och känslor hos oss betraktare. Hur skulle det vara att tala med sig själv från tidigare i livet? Intressant. Spännande. Hisnande.

Regissören Karl Dunér är också föreställningens scenograf och sam alltid är hans regi starkt visuellt. Scenbilderna talar till oss minst lika mycket som det som sägs och görs. Allt bildar en enhet som kommunicerar på flera plan. Karl Dunér har tidigare på Dramaten bland annat regisserat Becketts pjäser I väntan på Godot (1990), Lyckliga dagar (1998) och Ur ett övergivet arbete (2009). Karl Dunérs senaste uppsättning på Dramaten var Den fjättrade Prometheus av Aischylos, som belönades med Svenska Teaterkritikers Förenings teaterpris 2015.

Jan Malmsjö är en av nutida svensk scenkonsts stora legendarer. Han är en mångsidig artist och har gjort närmare 70-talet roller på Dramaten sedan sin debut där och dessutom har han en karriär som sångare och musikal-, opera- och operett-sångare och han har haft stora roller i tv och på film. Han går in i en fin tradition av stora skådespelare när han nu gör Krapp. Tidigare har Krapp gestaltats på svensk scen av bland andra Erland Josephson 2004 i regi av Katie Mitchell.

Magnus Hedlund, som gjort översättningen, berättar i programbladet att det berättas att pjäsen Krapps sista band kom till efter det att Samuel Becker som bodde i Paris inte kunde få in BBC på sin radio när de sände en av hans radiopjäser. Mottagningen var lite för dålig med oupphörliga störningar. När BBC i England fick reda på detta skickade de Becket en bandkopia. Så Becket fick köpa sig en bandspelare. Och upptäckte snart dess dramatiska möjligheter. Någon kunde till exempel föra en dialog med sitt (eller sina) tidigare jag.

Pjäsen lär varit skriven för att vara en monolog som skulle framföras av den irländske skådespelaren Patrick Magee vars röst och spel Becket var mycket förtjust i. Pjäsen gick därför länge under arbetsnamnet The Magee Monologue.

Becket är en av mina absoluta dramatiker-favoriter. Hans pjäser kan på ytan verka absurda eller nästan obegripligt innehållslösa men har samtidigt så mycket djup och så många lager och nivåer av hur jag tolkar eller upplever det som sägs eller inte sägs. Krapps sista band är mycket sparsmakad, dess styrka ligger nästan mer i vad som inte sägs än vad som sägs. Karaktären heter Krapp, vilket på engelska blir crap, ett ord som kan betyda skräp, strunt, skitsnack. Ja kanske är allt Krapp säger bara skitsnack, kanske är allt vi säger skitsnack där vi lurar oss själva. En sak är säker: vartenda ord är vägd på guldvåg och noga utvalt. Den kvinnan som Krapp som 27-åring gjorde slut med heter Bianca från Kedar Street. Bianca betyder vit på italienska och kedar är ett anagram på dark eller darke som det stavades förr och betyder mörk. Alltså en kvinna av ljus och mörker, som vi alla. Hon och Krapp är båda människor med ljusa och mörka sidor. Varje detalj har så många betydelser och samtidigt kanske allt bara är struntsnack. Krapps sista band är en oemotståndlig underbar struntsak som jag gärna vill se fler gånger. Den är bara lite drygt en timme och det kändes väldigt kort. Fast det är också en styrka, att den går så fort förbi. Kanske som livet …

Dock är det en rolig detalj jag reagerade på. Jan Malmsjö är född 29 maj 1932 och är alltså 85 år. Han spelar en n 69-årig man som ska föreställa gammal och skröplig, darrig och vinglig och med dålig syn. Det är bara det att i dagens Sverige är många 69-åringar inte alls särskilt skröpliga och när Jan Malmsjö tagit av sig rollen som Krapp och står och tar emot publikens ovationer rör han sig smidigare än den 69-årige Krapp. Det är en bild av hur mycket som förändrats i samhället sedan 1958. En sextioåring är inte längre lika gammal som en sextioåring var då.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Becket, Dramaten, Jan Malmsjö, Krapps sista band, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Teaterrecension: Anna Karenina på Dramaten

10 september, 2017 by Hans Lindberg

Anna Karenina
Av Lev Tolstoj
Översättning Eva Ström
Dramatisering Helen Edmundsson
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Torben Lendorph
Premiär: 9 september 2017, Stora scenen
Speltid: Cirka 3 timmar och 10 minuter, inklusive paus

Anna Karenina är höstsäsongens första premiär på Dramatens stora scen. Lev Tolstojs klassiker Anna Karenina, utgiven i sin helhet 1879, ses som ett av litteraturhistoriens främsta verk och kallas ofta för tidernas kärlekshistoria. Nu spelas pjäsen på Dramaten för första gången, i regi av Tobias Theorell.

Lev Tolstoj skrev främst romaner och noveller, men senare i livet skrev han även pjäser och essäer. Hans mest kända verk är Anna Karenina och Krig och fred, som tog honom sex år att skriva.

Tolstoj är även känd för sin komplicerade och paradoxala persona och sina extrema moralistiska och asketiska åsikter, som han utvecklade efter en moralisk kris och andligt uppvaknande på 1870-talet, då han även blev uppmärksammad som moralfilosof och social reformatör.

Romanen Anna Karenina har satts upp i flera olika versioner genom åren. Romanen är en kärlekshistoria men berättelsen drivs också av socialt patos. I Dramatens uppsättning har det sociala patoset fått flytta något i bakgrunden. Det finns med men är inte det som berör mig som publik mest. Överlag är föreställningen inte så starkt berörande. Det verkar medvetet från regissörens sida att föreställningen inte ska vara så naturalistiskt spelad utan mer med stereotyper.

Anna Karenina blir blixtförälskad i officeren Vronskij och inser plötsligt att hon är olyckligt gift. Hon ser inget annat val än att följa passionen. Men hur hon än gör väntar tragedin: Lämna man och barn, sitt liv och sin ställning – eller neka sig själv kärlek och frihet? Samtidigt, i en annan del av landet, försöker den förmögne landägaren Levin glömma sin kärlek genom att gräva ner sig i arbete.

I Dramatens uppsättning som bygger på Helen Edmundsons koncentrerade dramatisering får vi följa Anna Kareninas historia, med Levins berättelse som kontrast: Två skilda sätt att se på livet, etiken och kärleken. Båda dessa berättande karaktärer spelas mycket bra av Livia Millhagen och Andreas Rothlin Svensson, de är imponerade i sina återhållna, sparsmakade spelstilar.

Den som väntar sig att se romanen överförd på en teaterscen blir förmodligen besviken – det vi får se är väl valda fragment från klassikern. Vi får se människor som de är i en modern nytolkning och jag går hem efteråt med många tankar om vad kärlek är och vad det inte är.

I ett pressmeddelande berättar regissören Tobias Theorell om sina tankar med uppsättningen.
– Anna Karenina är en så mångbottnad och evigt aktuell historia om vad kärleken är och hur vi skall kunna leva tillsammans med andra människor. Jag fascineras av det teatralt associativa i Edmundsons dramatisering. Att göra Levin till Annas samtalspartner är ett elegant sätt att foga ihop bokens två huvudsakliga hållningar till livet och kärleken. De möts ju bara ett kort ögonblick i boken, men i pjäsen formar de två historierna varandra. Det är Annas historia men här får hon äntligen någon att studsa den mot, säger regissören Tobias Theorell.

I rollerna
Anna Karenina Livia Millhagen
Alexej Karenin Per Svensson
Greve Vronskji Erik Borgeke
Dolly Emma Broomé
Konstantin Levin Andreas Rothlin Svensson
Kitty Emma Österlöf
Stiva Danilo Bejarano
Nikolaj med flera Bengt CW Carlsson
Petrijskij med flera Pierre Wilkner
Furstinnan Betsy med flera Inga-Lill Andersson

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Scenkonst, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 79
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Marsupilami

Marsupilami Betyg 1 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Marsupilami

Filmrecension: The Dog Stars – ett sanslöst skrämmande stycke skräpfilm

The Dog Stars Betyg 1 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: The Dog Stars – ett sanslöst skrämmande stycke skräpfilm

Recension av tv-serie: Blodsoffer – en nagelbitare det inte går att slita sig ifrån

Peter Andersson as Alfred Berg and Jakob … Läs mer om Recension av tv-serie: Blodsoffer – en nagelbitare det inte går att slita sig ifrån

Filmrecension: Siri Hustvedt – Dance Around the Self – fantastiskt om liv och död och litteratur

Siri Hustvedt – Dance Around the … Läs mer om Filmrecension: Siri Hustvedt – Dance Around the Self – fantastiskt om liv och död och litteratur

Sväng och vemod när kraftfullt folkrockband återvänder till sitt ursprung – Lighthousekeeping med West of Eden

West of … Läs mer om Sväng och vemod när kraftfullt folkrockband återvänder till sitt ursprung – Lighthousekeeping med West of Eden

Filmrecension: One Night Only – håglöst och förvirrar

One Night Only Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: One Night Only – håglöst och förvirrar

En jazzig pärla värd att göra vågen för – The Yardhouse Session av per Tornberg

Per Tornberg The Yardhouse … Läs mer om En jazzig pärla värd att göra vågen för – The Yardhouse Session av per Tornberg

Sjung för mig ARJA! Sa Mikis – En helafton med Arja Saijonmaa, film och konsert

Hösten 2026 bjuder Arja Saijonmaa in … Läs mer om Sjung för mig ARJA! Sa Mikis – En helafton med Arja Saijonmaa, film och konsert

Bokförsäljningen fortsätter att öka

Under det andra kvartalet 2026 uppgick … Läs mer om Bokförsäljningen fortsätter att öka

Siw Malmkvist och barnbarnet Dahlia sjunger för framtiden – ”Min jord” får nytt liv efter 50 år

Den 11 september 2026 släpps en … Läs mer om Siw Malmkvist och barnbarnet Dahlia sjunger för framtiden – ”Min jord” får nytt liv efter 50 år

Filmrecension: Primavera – lysande skådespelare

Primavera Betyg 4 Svensk biopremiär 28 … Läs mer om Filmrecension: Primavera – lysande skådespelare

Framstående kreativitet realiserad likt ett dignande smörgåsbord – Last Dance av Hans Loelv

Hans Loelv Last … Läs mer om Framstående kreativitet realiserad likt ett dignande smörgåsbord – Last Dance av Hans Loelv

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in