Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivnytt

Skivrecension: The Tallest Man on Earth – There´s No Leaving Now

by

Artist The Tallest Man on Earth
Titel There´s No Leaving Now
Betyg 4
Release 13 juni 2012

The Tallest Man on Earth, alias Kristian Matsson, har en egen röst som påminner om David Gray blandat med Bob Dylan. Nu i sitt tredje album har han tagit ett stort kliv framåt. Hans röst och hans underbara gitarrspel är fortfarande två pelare för musik men nu använder han också orgel och trummor. Det vinner musiken på.

För oss som inte är stora fans av Bob Dylan är det till Kristian Matssons fördel. Han låter inte alls längre som en Bob Dylan-härmare.

Musiken känns inspirerad av naturen och har drag från den mildare varianten av amerikanska folkrock, en slags naturfolkindie.

Jag blev förälskad i albumet direkt eftersom öppningsspåret ”To Just Grow Away” är så starkt. Musiken är vacker, spröd och melankolisk och den tål att lyssnas på om och om igen. Det gäller hela albumet men speciellt de spår som liksom öppningsspåret är mer fartfyllda.

Den brittiska musiktidningen Pitchfork gav albumet betyg 7.1 av 10 möjliga och skriver:
He’s putting down his roots. Recorded mostly at home over a leisurely five-month stretch, Leaving is more diffuse and relaxed than his earlier albums. It’s also his first foray into multi-tracking: He’s added woodwinds, drums, and additional fingerpicked guitars to the mix, giving his songs a fuller sound, albeit one that’s still characteristically ragged. The intimacy of tracks like ”Revelation Blues” and ”To Just Grow Away” forgo the urgency of Dylan and Woody Guthrie channeled on The Wild Hunt for a gentle, pastoral domesticity that sounds closer to Arthur Russell in acoustic mode. Though lyrically still driven by Matsson’s wandering spirit and kinship with nature, There’s No Leaving Now is an adventure close to home, the sound of someone exploring a nature trail in his own backyard.

Albumet fick betyg fyra av Göteborgsposten också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Smashing Pumpkins – Oceania

by

Artist: Smashing Pumpkins
Album: Oceania
Betyg 3
Release 20 juni 2012

Oceania är Smashing Pumpkins första album sedan ”Zeitgeist” 2007. Det är bandets nionde album och ingår i det 44 låtar långa projektet ”Teargarden by kaleidyscope”. Eller bandet förresten, det är bara Billy Corgan kvar av ursprungsmedlemmarna.

Musiken är inte omedelbart tillgänglig. Den kräver tid och en viss ansträngning för att komma till sin rätt. Ger man den det upptäcker man att det finns både en och två pärlor här (tex The Celestials och The Chimera). Trots detta är det osäkert om ett okänt band ens fått skivkontrakt i dag med det här materialet.

Det är en genomtänkt och genomarbetad platta. På gott och ont. Det onda är att den lider allvarlig brist på spontanitet och humor. Det goda att det känns att Corgan verkligen ge sin publik något speciellt. Och att omslaget är snyggt.

Mest av allt låter det som om Corgan fastnat mitt i steget. Det finns ingen väg tillbaka till storverket Siamese Dream (från -93), och heller ingen fungerande väg framåt.

Text: Patrik Stigsson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lyssna på första spåret av Grizzly Bears nya album – och de kommer till Stockholm i höst

by

Grizzly Bear släpper den 17 september sitt första album på tre år, berättar ett pressmeddelande. Albumet följer upp ”Veckatimest” från 2009 som utöver unisona hyllningar i press också blev bandets kommersiella genombrott. Det första spåret ”Sleeping Ute” från kommande albumet kan du lyssna på här, nedan.

Grizzly Bear ger sig i samband med albumsläppet ut på en världsturné. Turnén sträcker sig över båda sidor Atlanten och inkluderar en spelning på Berns i Stockholm den 27 oktober.
Se samtliga datum nedan.

Albumet släpps via Warp Records/Playground.

Låtlista på albumet:
1. Sleeping Ute
2. Speak In Rounds
3. Adelma
4. Yet Again
5. The Hunt
6. A Simple Answer
7. What’s Wrong
8. gun-shy
9. Half Gate
10. Sun In Your Eyes

Grizzly Bear Worldwide Tour Dates:
8/28 – Cambridge, UK @ The Junction
8/29 – Nottingham, UK @ Albert Hall
8/31 – Stradbally, Ireland @ Electric Picnic Festival
9/1 – Salisbury, UK @ End of the Road Festival at Larmer Tree Gardens
9/16 – Knoxville, TN @ Tennessee Theatre
9/17 – Atlanta, GA @ Tabernacle
9/18 – Nashville, TN @ Ryman Auditorium
9/20 – Washington, DC @ 9:30 Club
9/21 – Washington, DC @ 9:30 Club
9/22 – Boston, MA @ Orpheum Theater
9/23 – Montreal, QC @ Olympia de Montreal
9/24 – New York, NY @ Radio City Music Hall
9/26 – Toronto, ON @ Massey Hall
9/28 – Cincinnati, OH @ MidPoint Music Festival
9/29 – Champaign, IL @ Pygmalion Music Festival
9/30 – Chicago, IL @ Riviera Theater
10/1 – Minneapolis, MN @ First Avenue
10/4 – Portland, OR @ Keller Auditorium
10/5 – Seattle, WA @ Paramount Theatre
10/6 – Vancouver, BC @ Commodore Ballroom
10/9 – Oakland, CA @ Fox Theater
10/10 – Los Angeles, CA @ Greek Theater
10/17 – Gateshead, UK @ The Sage Gateshead
10/18 – Manchester, UK @ Academy
10/20 – Glasgow, UK @ Barrowlands
10/21 – Coventry, UK @ Warwick Arts Centre
10/22 – London, UK @ Brixton Academy
10/26 – Oslo, Norway @ Rockefeller
10/27 – Stockholm, Sweden @ Berns
10/28 – Copenhagen, Denmark @ Falconer
10/30 – Hamburg, Germany @ Uebel and Gefaehrlich
10/31 – Berlin, Germany @ Astra
11/2 – Koln, Germany @ Essigfabrik
11/1-3 – Paris, France @ Pitchfork Festival
11/4 – Brussels, Belgium @ Ancienne Belgique
11/5 – Amsterdam, Holland @ Paradiso
11/20 – Wellington, New Zealand @ Opera House
11/21 – Auckland, New Zealand @ Bruce Mason

http://www.grizzly-bear.net
http://www.facebook.com/grizzlybear/

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Här kan du lyssna på och läsa texten till Peter LeMarcs nya singel ”Gråta som en karl”

by

Den 4 juni släpps ”Gråta som en karl” – ett första smakprov från Peter LeMarcs kommande album, berättar ett pressmeddelande:
Albumet ”Svag doft av skymning” släpps den 26 september.

Gråta som en karl (text och musik Peter LeMarc)

Du är ett skadeskjutet djur
Men alla säger du haft tur
Du undrar bara hur
Som en stympad, skamlig hund
Det gick så fort, bara en stund
Allt föll ihop på en sekund
På ett enda ögonblick
Blev det här livet som du fick
Och det du haft var inte ditt
Och sorgen sköljde efter hand
Som i vågor ibland
Som aldrig når sin strand
Men bortom speglarna och röken
Finns det inget mer än mörker

Ingenting, ingenting
Ingenting blir som det en gång var
Lär dej gråta som en karl
Ingenstans, ingenstans
Den du var finns inte längre kvar
Du måste gråta som en karl

Snön som faller utanför
Frågar inte vad du gör
Håller stånd eller bara dör
I denna tystnads alla ljud
Kan du förbanna din gud
Men allt du har är här och nu
Och bortom speglarna och röken
Finns det inget mer än mörker

Ingenting, ingenting…

Det må ta månader och år
Det må ta tid tills du förstår
Att detta är det bästa som du får
Finns det ett sandkorn där av tröst
Begravt i ditt bröst
Som ligger orört kvar?
För bortom speglarna och röken
Finns det inget mer än mörker

Ingenting, ingenting …

www.facebook.se/lemarcare
www.lemarc.se

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: Ripple & Murmur – Reverie

by

Artist: Ripple & Murmur
Titel: Reverie
Betyg: 5
Release 6 juni 2012

Jag har länge sagt att jag, när jag blir gammal och inte längre tål electro och energisk pop, kommer börja dricka whisky och lyssna på jazz. Ripple & Murmurs debutskiva “Reverie” känns precis som pusselbiten jag väntat på länge – en välkommen bro mellan indiepop och just jazz, som får mig att genast vilja ta fram lite Famous Grouse.

Ripple & Murmur är en stockholmsduo som består av Andreas Tengblad – basist med Anna Von Hausswolff och multiinstrumentalist med Cirkus Cirkör – och Anna Ahnlund, som kommer från en musikalisk bakgrund av avantgarde och jazz.

Fastan “Reverie” – dagdröm – är en debut, låter musiken mera mogen än så (och mindre svår än de två ser ut i klippet nedan, lovar!). Den är genomarbetad och verkar ha fått ta sin tid att växa fram. Låtarna väger aldrig tungt, de kan slå om och överraska; melodierna är mest melankoliska, som bäst när det är lite fart i och vackra både som bakgrundsmusik och om man blundar och lyssnar noggrant. Sången är försiktig, men bestämd och det är många (framförallt blås-)instrument på besök som tar fram jazziga nyanser. Ja, jag kan till och med uppskatta trumpeten i flera låtar …

Fastän de flesta låtarna har djup och det har lagts lager på lager, så fascineras jag ändå mest över hur Ripple & Murmur tar enkla, små element och helt enkelt gör dem bra. En enkel gitarrslinga i “Aspen Leaf”. Den underfina, oberäkneliga sångmelodin i “Love thing”. Ståbas och banjo i “My Way” som gör att man inte riktigt kan sitta stilla. Pauserna i “My little Harp”. Plockfiolen i “Riddles in the dark”.

“Reverie” känns som en skiva från förr, men en av den sorten man inte kan ha nog av. Egentligen hade den varit som bäst om man hade kortat ner den och bara tagit med de första sju låtarna, en nästan-ep, en kort, skarp debut med ett löfte om mer, även om jag inte hade velat gå miste om albumets oväntade sista 60 sekunder.

Ripple & Murmur, ni får en femma av mig denna gång; inte för att bli nöjda och lata, utan som en uppmaning om att fortsätta och göra om och ännu bättre. Lyfta ett varnande finger måste jag bara göra för namnet – dels för att jag efter en vecka inte lyckats lägga det på minnet, men framförallt för att er musik låter som mycket mer än sorl och porlande.

Bästa spår: Love thing, My way

Text: Elisabeth Schriefer

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,