Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Metropolitan Opera

Donizetti, Händel, Gounod, Massenet, Mozart, Verdi och Wagner till Sverige – visas live på bio med start i oktober

by


Folkets Hus och Parkers digitala biografkedja gör sig redo för den sjätte säsongen av Metropolitans livesändningar av opera. Hittills har drygt 200 000 svenskar sett opera live på bio från New York. 15 oktober fortsätter succén i Sverige där Folkets Hus och Parker sänder på fler än 90 biografer över hela landet.

För egen del ser jag naturligtvis mest framemot att få se fortsättningen på Richard Wagner´s ”Nibelungens ring” nämligen ”Siegfried” och ”Ragnarök”, men det finns också andra intressanta föreställningar och hit hör definitivt Gaetano Donizettis ”Anna Bolena”. Detta är ett verk som jag bara har hört talas om och det är nog ingen opera som har spelats i modern tid här i Sverige. Tror jag.

Intressant blir det nog också att få se Georg Friedrich Händels ”Rodelinda”, med Reneé Fleming i huvudrollen också det en opera som jag inte har med på min lista över sedda föreställningar.

Bland säsongens verdioperor skall det bli spännande att få se hans ”Ernani”, ett verk som jag tidigare bara har sett via Met Player, men det har jag å andra sidan sett flera versioner och särskilt den med Luciano Pavarotti gillar jag skarpt.

Det skall självfallet bli spännande att även se övriga föreställningar för kvaliteten på föreställningarna kan man ju inte klaga. Tvärtom!

– Den kommande säsongen från Metropolitan är den hittills starkaste med totalt elva operor, varav sju nya uppsättningar och en världspremiär, samt de två sista operorna i Wagners Ringen-epos. Folkets Hus och Parker fortsätter att jobba hårt för att folk över hela landet ska få ta del av högkvalitativ kultur, säger Rickard Gramfors, projektledare för Digitala Hus på Folkets Hus och Parker.

Måndag den 30 maj släpps de åtråvärda biljetterna till kommande Metropolitan-säsong. Bland de mest kända operorna under säsongen ser vi Don Giovanni och La Traviata. Och hos kompositörerna märks Mozart, Verdi, Wagner, Donizetti, Gounod, Massenet och den moderna mästaren Philip Glass.

Säsongen 2010-2011 visades Metropolitan live på 1 500 biografer i 47 länder. Hittills har 200 000 svenskar sett liveföreställningarna från New York, sedan starten 2007. Till dags dato har Metropolitan sålt mer än sju miljoner biljetter till sina liveföreställningar på biografer sedan starten.

Metropolitan-operan live på bio, 2011 – 2012

15 oktober – 19.00 – Anna Bolena (Donizetti)
I rollerna: Anna Netrebko, Elina Garanca, Tamara Mumford, Stephen Costello

29 oktober – 19.00 – Don Giovanni (Mozart)
I rollerna: Marina Rebeka, Barbara Frittoli, Mojca Erdmann, Ramón Vargas

5 november – 17.00 – Siegfried (Wagner)
I rollerna: Deborah Voigt, Patricia Bardon, Gary Lehman, Gerhard Siegel, Bryn Terfel

19 november – 19.00 – Satyagraha (Glass)
I rollerna: Rachelle Durkin, Richard Croft, Kim Josephson, Alfred Walker

3 december – 18.30 – Rodelinda (Händel)
I rollerna: Renée Fleming, Stephanie Blythe, Andreas Scholl, Iestyn Davies

10 december – 19.00 – Faust (Gounod)
I rollerna: Angela Gheorghiu, Michèle Losier, Jonas Kaufmann, Russell Braun, René Pape.

21 januari – 19.00 – Den förtrollade ön (Händel, Vivaldi, m fl)
I rollerna: Danielle de Niese, Lisette Oropesa, Joyce DiDonato, David Daniels, Plácido Domingo

11 februari – 18.00 – Ragnarök (Richard Wagner)
I rollerna: Deborah Voigt, Wendy Bryn Harmer, Waltraud Meier, Gary Lehman

25 februari – 19.00 – Ernani (Verdi)
I rollerna: Angela Meade, Salvatore Licitra, Dmitri Hvorostovsky, Ferruccio Furlanetto

7 april – 18.00 – Manon (Massenet)
I rollerna: Anna Netrebko, Piotr Beczala, Paulo Szot, David Pittsinger

14 april – 19.00 – La Traviata (Verdi)
I rollerna: Natalie Dessay, Matthew Polenzani, Dmitri Hvorostovsky

Här kan du läsa mer om nästa säsongsprogram från Metropolitan

Ett smakprov från Anna Bolena

Ett smakprov från Händels Rodalinda

Ett smakprov från Massenets ”Manon” med Anna Netrebko och Rolando Villazon

Finalscenen ur ”Ernani” med Aprile Millo, Luciano Pavarotti och Roberto Scandiuzzzi

Valentins aria från ”Faust”

Säsongsfinalen från Metropolitan Opera – ”Valkyrian” – en jättesuccé i min och andras operavärld

by

”Die Walküre”, ”Valkyrian”
Musik och text: Richard Wagner
Dirigent: James Levine
Produktion: Robert Lepage
Scenografi: Carl Fillion
Kostym: François St-Aubin
Ljusdesign: Étienne Boucher
Interaktiva projektioner: Holger Förterer
Video image artist: Boris Firquet

I rollerna:
Sieglinde: Eva-Maria Westbroek
Siegmund: Jonas Kaufmann
Hunding: Hans-Peter König
Wotan: Bryn Terfel
Brünnhilde: Deborah Voigt
Fricka: Stephanie Blythe

I går kväll (14/5) var det säsongsfinal på överföringar från Metropolitan Opera till Folkets Hus/Parkers digitala biografkedja på ett stort antal biografer runt om i Sverige. Tänk att det nu är mer 200 000 personer som har sett dessa utsändningar. Det är mer än etthundrafemtio fullsatta salonger på till exempel Kungliga Operan i Stockholm.

Detta utan något direkt statsunderstöd eller heter det fortfarande bidrag. Tala om att det finns ett stort operaintresse runt om i hela landet. Det är en fantastisk kulturgärning som Folkets Hus har tagit på sig. Det anser jag är värt ett hedersomnämnande på lämpligt sätt.

Det höll dock inte på att bli någon föreställning i vart fall inte ”Valkyrian” från New York. Det kändes i ryggraden att detta kanske inte skulle bli någon sevärd föreställning, eftersom minnena från Robert Lepage´s första del ”Rhenguldet” satt kvar. Det var så att säga åtminstone så här i efterhand ingen riktig höjdarupplevelse, vilket framförallt berodde på att jag ansåg att tekniken tog över.

Dessutom har jag ju precis sett Värmlandsoperans fantastiska uppsättning av Richard Wagners enorma epos, men när jag kom fram till Spegeln och såg att jag hade fått en utmärkt plats så var ju valet ganska enkelt.

Tyvärr var ju utsändningen fyrtiofem minuter försenat, vilket jag aldrig har varit med om tidigare och det kändes ju lite snopet att Metropolitan trots allt inte kunde gå ut med en anledning och deras meddelande att utsändningen var försenad kunde vi ju alla själva konstatera.

Det var en fantastiskt fin operaupplevelse precis som det skall vara vid ett operabesök. Till den fina upplevelsen bidrog att det var första gången som jag upplevde Eva Westbroek och Jonas Kaufman. De andra sångarna är jag ju väl bekant med inte minst från de återkommande utsändningarna från Metropolitan Opera i New York.

Det är ju som vanligt en lång föreställning och enligt förhandsinformation beräknades föreställningen att ta fem och en halvtimme och med den första förseningen blev det en riktig helkväll som inte tog slut förrän efter midnatt dvs söndag den 15 april.

Detta var dock inget som jag märkte av under föreställningens gång, men det är klart att det hade nog varit en klok idé att minska på pauserna från New York. 1 timme och tjugo minuters paus är i längsta laget.

Det var som jag tidigare omnämnt en fantastisk fin operaupplevelse och till höjdpunkterna i första akten toppar Eva Westbroek och Jonas Kaufmann, med en viss övervikt för Eva Westbroeks fantastiska Sieglinde. I andra akten imponerades jag mest av Bryn Terfel och Fricka´s insatser. I tredje akten briljerade Brünnhilde och Wotan, men även skådespelet med valkyrorna. Till andra höjdpunkter räknar jag Hundings insatser i första och andra akten, men också Brünnhilde och Wotans insatser.

Scenografiskt var uppsättningen en stor fullträff, men jag anser att ljussättningen framförallt i första aktens kärleksscener kunde ha varit ljusare. Dessutom blev jag frapperad av att sångarna undvek att se på varandra vilket jag speciellt noterade i första akten. På mig verkar det som att det har brustit i personregin.

Valkyrian anses ju innehålla Wagners vackraste och mest lätttillgängliga melodier och det är i stort sett riktigt, men jag anser nog att hela verket är den mest fantastiska musik som har komponerats och det finns ingen som helst anledning att låta sig skrämmas av den sammanlagda längden. Det är ju inte nödvändigt att se alla sexton timmar i sträck, även om jag gör det ibland.

Det är nu min sjätte ringuppsättning och innan året är slut kommer det att bli min sjunde ringuppsättning, nästan. (Ragnarök från New York sänds i februari nästa år). Regeln har blivit att jag har sett de olika ringuppsättningarna två gånger och fortsätter det på det här sättet så kommer Robert Lepage´s version kanske att bli min favorituppsättning. Fram till dess toppar Värmlandsoperans uppsättning tätt följd av Kasper Holtens version på Det Kongelige teater.

Hursomhelst räknar jag gårdagens ”Valkyrian” som den vackraste och mest innerliga uppsättning som jag har sett, visserligen i stark konkurrens med GöteborgsOperan´s ”Valkyrian” för några år sedan.

Till den stora upplevelsen bidrar naturligtvis den fantastiska orkestern i New York under ledning av den fantastiske James Levine. Han tillhör säkert en av mina absoluta favorit-dirigenter, dock i stark konkurrens med Karl Böhm, men också andra nutida dirigenter. En orkester i världsklass och tillika dirigent är en absolut nödvändig förutsättning för att helhetsupplevelse skall bli så helgjuten som gårdagens operaupplevelse.

Avslutningsvis vill jag konstatera att tänk om Robert Lepage hade använt sig av Värmlandsoperans första akt så hade upplevelsen blivit helt perfekt, men det är kanske att begära för mycket?

ANDRA UPPFATTNINGAR
Kattkorgen
Teatermagasinet

Trubaduren- opera från Metropolitan Opera- en fin operakväll

by


Min gode vän, Björn Ekblom i Lidköping inleder sin recension med att konstatera:

Librettot i denna opera är ett lappverk. Den ursprunglige librettisten Salvadore Cammarano dog innan verket var färdigt och Leone Bardare slutförde verket med stöd av vissa kvarlämnade anteckningar. Dessutom styrde Verdi själv upp arbetet en hel del, då han hade vissa musiknummer som han absolut ville ha med. Det ledde fram till en intrig, som nog är det osannolikaste man ser på operans scener. Däremot anser många att det är en av Verdis allra bästa operor, ur musikalisk synvinkel.

Gårdag kvällens direktöverföring från Metropolitan Opera blev totalt sett en ganska fin operaupplevelse, men jag gillade inte Leonoras framförande, som sjöngs av Sondra Radvanovsky. Hon skall ju vara dödligt kär i Manrico och inte kunna leva utan honom, men det var åtminstone ingenting som jag uppfattade att hon lyckades förmedla.

Däremot lyckades hon ju att påvisa att hon var en tekniskt skicklig sångerska som gärna tog ut svängarna lite mer än som var nödvändigt. Publiken i New York tycktes dock älska hennes bravurnummer, men jag är dock lite mer svårflirtad. Jag saknade lidelsen i hennes röst och blev ärligt talat inte det minsta berörd av hennes framförande. Till saken hör att jag förmodligen är överallergisk, särskilt mot sopraner, som känner att de måste briljera och på så sätt glömmer sin egentliga uppgift nämligen att förmedla stämningar och känslor. Uttryckt på ett annat sätt lagom är bäst.

Detta kompenserades ju av att Dmitri Hvorostovsy som greve Luna verkligen gav allt och gjorde en av kvällens mest fantastiska prestationer och detta lyckades han med vid flera tillfällen. Här blev jag verkligen berörd och han lyckades verkligen förmedla alla de känslor och utbrott som gör den här rollen full rättvisa.

Men frågan är om inte bästa prestation erövrades av Azucena, som sjöngs av Dolora Zajick. Vilken röst och vilken scenutstrålning och hon blir faktiskt bara bättre och bättre. Jag har sett henne tidigare, på en dvd, i samma roll där Luciano Pavarotti sjöng Manrico´s parti.

Manrico sjöngs av Marcelo Alvarez, inte helt oävet, men knappast en tenor i min smak. Han var dock helt OK hans stora aria ”Di quella pira, även om hans storlek gör honom mindre trovärdig i rollen. Det är tydligen brist på unga smala och vackra tenorer, som hade varit mest trovärdiga i denna roll. Pavarotti, var ju inte en särskilt liten tenor, men å andra sidan hade han en helt utmärkt röst för partiet.

I presentationen, som för övrigt sköttes av Renée Fleming fick vi veta att just denna opera kräver fyra toppröster för att det skall bli en verkligt givande föreställning och det är säkert rätt, men jag förstår inte varför hon inte säger att det krävs fem goda röster. Enligt min bestämda uppfattning är det nämligen detta som denna opera kräver.

Stefan Kocán, som sjöng Ferrandos parti var ju egentligen den som startade föreställningen efter den typiska Verdi-ouverturen och det gjorde han med den äran. Kvällens överraskning skulle jag vilja påstå och en verkligen positiv sådan.

Men utan den fantastiska körens insatser, hade det nog inte hjälpt med alla goda solistinsatser. Enligt min mening så har kören en avgörande betydelse för upplevelsen av verket och tillsammans med den alltid skicklige dirigenten Marco Amiliato och Metropolitans opera orkester, så blev det trots allt ytterligare en minnesrik operakväll på en biograf nära dig.

Richard Strauss´”Capriccio” på Folkets Hus i Skoghall

by

På påskafton var det speluppehåll på Wermland Opera så därför var vi några stycken som hade valt att ta bussen till Skoghall och dess Folkets Hus.

Här skulle vi njuta av Richard Strauss sista opera ”Capriccio” eller ”konversationstück für musiek”.

Det är ett rätt märkligt stycke komponerat mitt under brinnande världskrig och med handlingen förlagd till ett slott några mil utanför Paris på typ mitten av sjuttonhundratalet,tidsmässigt i modern tid i denna version, men det är en opera som jag inte tidigare har upplevt och därför var jag särskilt angelägen om att få denna möjlighet. Tidsförskjutningen var denna gång inte något större problem för mig, men annars gillar jag inte när dagens regissörer till varje pris, tycks det, skall ändra på kompositörens och librettistens val.

Annars skulle man ju kunna tycka att närmare aderton timmars Wagner på Wermland Opera skulle vara alldeles tillräckligt, men så är alltså inte fallet.

Dessutom var jag särskilt angelägen om att se ”Capriccio” eftersom jag missade uppsättningen, när den senast gavs på Kungliga Operan, trots att jag hade biljett, men jag hade lyckats slarva bort mina tågbiljetter och på den tiden gick det inte att få dupletter. Detta är ju fullt möjligt mot att du betalar SJ en särskild administrationskostnad.

Det är ett mycket märkligt stycke och ganska verklighetsfrämmande, för vem kan tänka sig in i situationen att leva ensam på ett slott med sex eller sju tjänare och kanske ha sin bror boende i en annan del av slottet?

Grevinnans enda förströelse tycktes vara att som det heter hålla salong där gästerna ägnar sig åt varandra och där t o m någon gäst finner det för gott att ta sig en tupplur, alltmedan värdinna går omkring och småsjunger nästan för sig själv och ibland griper in i någon diskussion som synes bli för temperamentsfull.

Dessemellan får vi lyssna på prov på poetisk högläsning, lite musicerande, ett balettutdrag samt två temperamentsfulla italienska sångare, som närmast gav ett löjligt intryck, men detta var säkerligen också avsikten.

Musiken var tidvis mycket njutbart och det är lätt att känna igen sin Strauss och visst var det en elegant inledning med stråksektionen. Det var som vanligt mycket goda sångprestationer, men så brukar det ju också vara när Metropolitan Opera är i farten. Periodvis blev det dock lite för mycket av det goda, särskilt vid de tillfällena där alla skulle sjunga samtidigt och även om det säkerligen var ytterst briljant så blev det för mycket för mina öron.

De bästa partierna var när vi fick lyssna på de enskilda sångprestationer och här fanns det flera tillfällen då jag verkligen njöt av sången och musiken, men där ord och musik åtminstone för mig var lika väsentlig. Särskilt minns jag Peter Rose som La Roche, men också Joseph Kaiser som Flamand sjöng ypperligt.

När det var dags för grevinnan stora aria så försvann först ljudet så vi fick nöja oss med en mimande Renée Fleming och kort därefter försvann också bilden. Både ljud och bild kom tillbaka småningom, men då var det tyvärr redan försent; magin hade försvunnit.

Sammanfattningsvis tyckte jag ändå att det var en ganska fin operaupplevelse, men kanske skulle njutningen bli större om jag kunde se föreställningen på en dvd, hemma i favoritfåtöljen, men det förutsätter förmodligen att hustrun lyser med sin frånvaro eller kanske mina gamla Sennhauser kan kompensera ljud och bild från New York.

Avslutningsvis vill jag förmedla min gode operavän Björn Ekbloms uppfattning kring föreställningen:

Annars var det Renée Fleming som ägde scenen och riktigt grep inte operan tag i sinnena förrän i hennes slutscen. Den kändes som ett ”worth waiting for”. Det var på sätt och vis skönt att den scenen satt där den gjorde, för då slapp man gå hemåt i påskkvällen med en halvkvävd gäspning på läpparna.

Missa inte ”Capriccio” med Renée Fleming i huvudrollen – direkt från Metropolitan Opera i New York

by


Ikväll, på påskafton, kan du se en direktöverföring av Richard Strauss sista opera ”Capriccio”, direkt från Metropolitan Opera i New York.

Hitta din Folkets Hus/Parker biograf där du bor.

Det är med Renée Fleming i huvudrollen som den vankelmodiga grevinnan som måste bestämma sig för vad som är viktigast, musiken eller orden?

Eftersom jag just nu är Karlstad för att övervara premiären på ”Nibelungens ring” kommer jag att se föreställningen i Folkets Hus i Skoghall.

Vill du veta mer om handlingen kan du gå till Mogens Operasidor