På påskafton var det speluppehåll på Wermland Opera så därför var vi några stycken som hade valt att ta bussen till Skoghall och dess Folkets Hus.
Här skulle vi njuta av Richard Strauss sista opera ”Capriccio” eller ”konversationstück für musiek”.
Det är ett rätt märkligt stycke komponerat mitt under brinnande världskrig och med handlingen förlagd till ett slott några mil utanför Paris på typ mitten av sjuttonhundratalet,tidsmässigt i modern tid i denna version, men det är en opera som jag inte tidigare har upplevt och därför var jag särskilt angelägen om att få denna möjlighet. Tidsförskjutningen var denna gång inte något större problem för mig, men annars gillar jag inte när dagens regissörer till varje pris, tycks det, skall ändra på kompositörens och librettistens val.
Annars skulle man ju kunna tycka att närmare aderton timmars Wagner på Wermland Opera skulle vara alldeles tillräckligt, men så är alltså inte fallet.
Dessutom var jag särskilt angelägen om att se ”Capriccio” eftersom jag missade uppsättningen, när den senast gavs på Kungliga Operan, trots att jag hade biljett, men jag hade lyckats slarva bort mina tågbiljetter och på den tiden gick det inte att få dupletter. Detta är ju fullt möjligt mot att du betalar SJ en särskild administrationskostnad.
Det är ett mycket märkligt stycke och ganska verklighetsfrämmande, för vem kan tänka sig in i situationen att leva ensam på ett slott med sex eller sju tjänare och kanske ha sin bror boende i en annan del av slottet?
Grevinnans enda förströelse tycktes vara att som det heter hålla salong där gästerna ägnar sig åt varandra och där t o m någon gäst finner det för gott att ta sig en tupplur, alltmedan värdinna går omkring och småsjunger nästan för sig själv och ibland griper in i någon diskussion som synes bli för temperamentsfull.
Dessemellan får vi lyssna på prov på poetisk högläsning, lite musicerande, ett balettutdrag samt två temperamentsfulla italienska sångare, som närmast gav ett löjligt intryck, men detta var säkerligen också avsikten.
Musiken var tidvis mycket njutbart och det är lätt att känna igen sin Strauss och visst var det en elegant inledning med stråksektionen. Det var som vanligt mycket goda sångprestationer, men så brukar det ju också vara när Metropolitan Opera är i farten. Periodvis blev det dock lite för mycket av det goda, särskilt vid de tillfällena där alla skulle sjunga samtidigt och även om det säkerligen var ytterst briljant så blev det för mycket för mina öron.
De bästa partierna var när vi fick lyssna på de enskilda sångprestationer och här fanns det flera tillfällen då jag verkligen njöt av sången och musiken, men där ord och musik åtminstone för mig var lika väsentlig. Särskilt minns jag Peter Rose som La Roche, men också Joseph Kaiser som Flamand sjöng ypperligt.
När det var dags för grevinnan stora aria så försvann först ljudet så vi fick nöja oss med en mimande Renée Fleming och kort därefter försvann också bilden. Både ljud och bild kom tillbaka småningom, men då var det tyvärr redan försent; magin hade försvunnit.
Sammanfattningsvis tyckte jag ändå att det var en ganska fin operaupplevelse, men kanske skulle njutningen bli större om jag kunde se föreställningen på en dvd, hemma i favoritfåtöljen, men det förutsätter förmodligen att hustrun lyser med sin frånvaro eller kanske mina gamla Sennhauser kan kompensera ljud och bild från New York.
Avslutningsvis vill jag förmedla min gode operavän Björn Ekbloms uppfattning kring föreställningen:
Annars var det Renée Fleming som ägde scenen och riktigt grep inte operan tag i sinnena förrän i hennes slutscen. Den kändes som ett ”worth waiting for”. Det var på sätt och vis skönt att den scenen satt där den gjorde, för då slapp man gå hemåt i påskkvällen med en halvkvävd gäspning på läpparna.