Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Trubaduren

Trubaduren på Kungliga Operan – en hörvärd upplevelse

by

trovatore2013

Trubaduren, aktuell på Kungliga Operan. Sett föreställningen den 15 april 2013

Musik: Giuseppe Verdi

Text: Salvatore Cammarano efter Antonio Garcia Gutiérrez

Det är inte bara Wagner som firar jubileum i år det gör även Benjamin Britten och Giuseppe Verdi, som för övrigt kan sägas vara samtidig med Wagner och som dog ett tiotal år innan Britten föddes.

Detta jubileum firar på all världens operahus och alltså även på de svenska operahusen om än med en varierad frekvens.

GöteborgsOperan firar Verdi med en inköpt föreställning från 2006 från Staatsoper i Hamburg och Kungliga Operan tjuvstartade redan förra året med en bejublad uppsättning av Maskeradbalen, som för övrigt återkommer på repertoaren i höst. Under våren 2014 ger man dessutom Stiffelio som nypremiär eller repris.

Från början var det meningen att vi skulle få uppleva Otello med nypremiär 23 mars i stället fick vi  Trubaduren eller Il Trovatore, som den heter i original och som också KO kallar uppsättningen.

Det är en äldre uppsättning signerad Wilhelm Carlsson som jag upplevde själv på premiärföreställningen i maj 2006 och det är väl egentligen bara John Erik Eleby, Anders Blom och Mirco Andreani som är kvar från den uppsättningen.

I föreställningen häromdagen kunde vi höra tre utländska gäster nämligen Yana Kleyn, som Leonora, Alberto Gazale som greve Luna och Manrico sjöngs av den amerikanske tenoren Stuart Neill, som för övrigt flögs in till Sverige för att sjunga en aria i samband med att svensk television firade sitt 50 års jubileum för några år sedan. Sedan dess har vi kunnat upplevat denna mfångsrike tenor bl a på Opera på Skäret, men han har faktiskt också sjungit  Don Carlos i en kritiserad/omtalad uppsättning på La Scala i Milano.

Yana Kleyn har också sjungit på Opera på Skäret, och senast gjorde hon stor lycka som Liu i Turandot tidigare i år.

Den italienske barytonisten Alberto Gazale har sjungit på många av världens stora operascener och redan nästa år kan vi återuppliva bekantskapen med honom då han medverkar i  KO:s nypremiär  på Umberto Giordano Andrea Chenier.

I övriga roller medverkar husets egna solister och bland annat får vi uppleva Niklas Björling Rygert som Ruiz i en frisyr som det inte går att känna igen honom innan han börjar sjunga.

Det finns en rad kända melodier i Trubaduren som får mig att le igenkännande när jag hör ”smideskören” och Manricos stora aria. Det sjöngs överlag alldeles utmärkt och speciellt imponeras jag av John Erik Eleby starka insats, som Ferrando, men också herrkören gör som vanligt en mycket fin insats och här hörs det väl hur bra samsjungna de är, men också körens samlade insatser i ”smideskören” är väl värt att notera.

Scenografiskt är det en rätt avskalad version och den är inte alls som jag minns den vid premiärföreställningen, men det är förmodligen minnet som spelar mig ett spratt. Det finns säkert en tanke bakom just den scenografiska lösningen som har valts och kanske är det för att vi skall njuta av den underbara musiken och koncentrera oss på den upplevelsen. Handlingen är ju precis som Simon Boccanegra inte helt lätt att tränga igenom.

Det sjöngs, som jag tidigare nämnde mycket bra, men det är tråkigt att behöva konstatera att det är sämre med agerandet hos framförallt de utländska herrarna. I dagens operavärld är det inte tillräckligt att kunna sjunga väl minst lika viktigt är agerandet blir trovärdigt och kan förstärka helhetsupplevelsen. Det är åtminstone min uppfattning.

Till kvällens starkaste insatser räknar jag damernas och detta omdöme gäller såväl Agneta Lundgren som imponerar i partiet som Azucena, men framförallt är det Yana Kleyn, som även i denna föreställning, är den stora stjärnan och det är onekligen en stark prestation att kunna sjunga Leonoras parti, som ju avviker ganska mycket från Liu, som hon senast hade stor framgång med.

Det visar på stor och djup bredd att klara av dessa stora partier, där det ena är djupt lyriskt och det andra är dramatiskt och moget, men det är en uppgift som Yana Kleyn klarar galant.

Operans musikchef Lawrence Renes gjorde tillsammans med Kungliga hovkapellet detta till en stor kväll på operan och det är alltid roligt och stimulerande att se en dirigent som tyst sjunger med i verkets olika partier, och i övrigt är djupt engagerad i sin uppgift.

Det som drar ner helhetsintrycket är den scenografiska lösningen inrymd i ett cylinderformat rum där dörrar öppnas och stängs i ett för övrigt kalt rum, men också det bleka agerandet bland i huvudsak de utländska gästerna påverkar i allra högst grad mitt intryck.

Avslutningsvis kan jag ändå konstatera att det är en hörvärd uppsättning och om man som undertecknad störs av scenografin så är det fullt möjligt att blunda och bara njuta av musiken och sångkonsten.

 

 

Produktionsteam

Dirigent: Lawrence Renes

Scenografi och kostym: Reinhard von Der Thannen

Ljus: Ellen Ruge

Regi: Wilhelm Carlsson

 

Medverkande

Greve Luna: Alberto Gazale

Leonora: Yana Kleyn

Azucena: Agneta Lundgren

Manrico: Stuart Neill

Ferrando: John Erik Eleby

Ruiz: Niklas Rygert Björling

Inez: Lina Hägerström Kindblad

En gammal zigenare: Michael Schmidberger

En budbärare: Anders Blom

Hämndens demon: Mirco Andreani

 

Kungliga Operans Kör

Kormästare Folke Alin

Kungliga Hovkapellet

Konsertmästare Semmy Stahlhammer

”Trubaduren” på gästspel på Den Kongelige Opera i Köpenhamn – blev ett riktigt bottennapp

by

”Trubaduren” opera av Giuseppe Verdi
Den Kongelige Opera, Gamle Scene i Köpenhamn
I november 2011

”Trubaduren” i ett gästspel från Den Jydske Opera i Århus blev den sämsta operaupplevelsen i mitt aktiva operaliv.

”Trubaduren” bygger på en spansk pjäs av den unge Antonio Garcia Gutiérrez ”El Trovador” och som hade premiär i den spanska huvudstaden 1836. Handlingen bygger på en verklig händelse i det som vi kallar Aragonien, under 1400-talet då ett eget konungarike i mer än sjuhundra år, idag en av Spaniens sjutton regioner.

Historien i ”Trubaduren” är lika invecklad att förstå, som en gång Verdi´s ”Simon Boccanegra” var. Ungefär så här är det: ”Leonora älskas av två män greve Luna och trubaduren Manrico, och Leonora älskar Manrico och de två männen är egentligen bröder, men Manrico har uppfostrats av zigenerskan Azucena, vars ömma moder av misstag kastade in sitt eget barn i bålet och för vilket nu Azucena har svurit att hämna sin moder. Greve Luna och trubaduren står på var sin sida av det då rådande inbördeskriget, som i grunden består av att den regerande kungen har avlidit utan att efterlämna en manlig arvinge.”

Ja, det är en ganska komplex historia som jag i och för sig anser att det går att bortse från på grund av musiken ändå klarar av att berätta det hela på ett trovärdigt sätt. ”Trubaduren” innehåller några av operavärldens vackraste arior, duetter, terzetter som solonummer och framförallt kända körverk.

I denna version som är en s k uppdaterad version har man förlagt handlingen i modern tid, troligtvis i Spanien under eller kring det spanska inbördeskriget på 1930-talet. I grunden gillar jag inte alla dessa uppdateringar och i det här fallet så blir det direkt obegripligt genom att förlägga zigenarlägret till ett dårhus, där Azucena sitter i en rullstol, trots att hon var fullt rörlig, och där två sköterskor gick runt och tvingade patienterna (kören) att ta sin medicin och där en läkare sågs göra löpande journalanteckningar från sidan. Vad regissören vill säga med detta är åtminstone för mig helt obegripligt, men jag är kanske inte tillräckligt fantasirik?

Tokigheterna började redan tidigare och där typ arton hinkar tycks spela en roll som jag ännu inte har kommit på. I den inledande duellen mellan greve Luna och trubaduren Manrico, använde de var sin hink, som de tömde på scengolvet, delvis fyllda med blod. De andra hinkarna återkommer senare i den scenografiska utformningen, men inte gjorde det mig klokare.

Sju stegar spelade också en viss roll och denna var ju lättare att förstå och acceptera och man ju självfallet också förstå att detta är en föreställning som utöver att spelas på Den Jydske Opera´s ordinarie scen Musikhuset i Århus turnerar runt om på Jylland och de danska öarna.

Det scenografiska och regissörsmässiga upplägget är tyvärr inte det enda problemet med denna uppsättning.

Det sångarmässiga lämnar mycket i övrigt och i princip får ingen godkänt för sin insats. Med undantag för Den Jydske Operakören, som särskilt med tanke på sin storlek, (25) gör en alldeles utmärkt insats både inledningsvis men framförallt efter pausen, Sceniskt lämnar deras agerande dock en del i övrigt att önska, men det är ju ingenting de kan lastas för, utan det är ett ansvar som helt faller på koreografen.

Åter till sånginsatserna och för att inga missförstånd skall råda så visst fanns det ansatser, men det ville liksom inte riktigt lossna och utvecklas fullt ut. De goda ansatserna återfanns bl a hos Robert Hyman, som sjöng greve Luna och hos Yvonne Howard, som sjöng Azucena´s parti. De två andra viktiga rollerna Manrico och Leonora lämnar mycket i övrigt att önska, även om jag gladeligen erkänner att Leonora tog sig på slutet, men det är ju lite sent för att helhetsintrycket skall bli bra eller godkänt. Den spanske tenoren Josep Fadó hade kanske en dålig kväll och inte ens hans stora aria ”Di Quella pira” fick knappt mer än godkänt.

Det som trots allt gjorde kvällen lite mer uthärdlig var orkestern, Själlands Symfoniorkester insats, under ledning av sin gamle chefsdirigent Giordano Bellincampi, men även här fanns klara brister. Giordano Bellincampi brukar vara mycket bättre än så här, men insatsen får i alla fall klart godkänt.

Avslutningsvis kan jag konstatera att ikväll ges föreställningen igen, med det andra sångarlaget och jag får erkänna att jag känner mig lite frestad att se denna föreställning också, men jag är rädd för att kvällens föreställning är utsåld sedan länge.

Medverkande:
Manrico: Josep Fadó
Greve Luna: Robert Hyman
Leonora: Lina Valantiejute
Azucena: Yvonne Howard
Ferrando: Stephen Richardson
m fl

Produktionsteam:
Dirigent: Giordano Bellincampi, Själlands Symfoniorkester
Regissör: Olivia Fuchs
Scenografi och kostymer: Niki Turner
Ljusdesign: Bruno Poet
Koreografi: Claire Whistler

Trubaduren- opera från Metropolitan Opera- en fin operakväll

by


Min gode vän, Björn Ekblom i Lidköping inleder sin recension med att konstatera:

Librettot i denna opera är ett lappverk. Den ursprunglige librettisten Salvadore Cammarano dog innan verket var färdigt och Leone Bardare slutförde verket med stöd av vissa kvarlämnade anteckningar. Dessutom styrde Verdi själv upp arbetet en hel del, då han hade vissa musiknummer som han absolut ville ha med. Det ledde fram till en intrig, som nog är det osannolikaste man ser på operans scener. Däremot anser många att det är en av Verdis allra bästa operor, ur musikalisk synvinkel.

Gårdag kvällens direktöverföring från Metropolitan Opera blev totalt sett en ganska fin operaupplevelse, men jag gillade inte Leonoras framförande, som sjöngs av Sondra Radvanovsky. Hon skall ju vara dödligt kär i Manrico och inte kunna leva utan honom, men det var åtminstone ingenting som jag uppfattade att hon lyckades förmedla.

Däremot lyckades hon ju att påvisa att hon var en tekniskt skicklig sångerska som gärna tog ut svängarna lite mer än som var nödvändigt. Publiken i New York tycktes dock älska hennes bravurnummer, men jag är dock lite mer svårflirtad. Jag saknade lidelsen i hennes röst och blev ärligt talat inte det minsta berörd av hennes framförande. Till saken hör att jag förmodligen är överallergisk, särskilt mot sopraner, som känner att de måste briljera och på så sätt glömmer sin egentliga uppgift nämligen att förmedla stämningar och känslor. Uttryckt på ett annat sätt lagom är bäst.

Detta kompenserades ju av att Dmitri Hvorostovsy som greve Luna verkligen gav allt och gjorde en av kvällens mest fantastiska prestationer och detta lyckades han med vid flera tillfällen. Här blev jag verkligen berörd och han lyckades verkligen förmedla alla de känslor och utbrott som gör den här rollen full rättvisa.

Men frågan är om inte bästa prestation erövrades av Azucena, som sjöngs av Dolora Zajick. Vilken röst och vilken scenutstrålning och hon blir faktiskt bara bättre och bättre. Jag har sett henne tidigare, på en dvd, i samma roll där Luciano Pavarotti sjöng Manrico´s parti.

Manrico sjöngs av Marcelo Alvarez, inte helt oävet, men knappast en tenor i min smak. Han var dock helt OK hans stora aria ”Di quella pira, även om hans storlek gör honom mindre trovärdig i rollen. Det är tydligen brist på unga smala och vackra tenorer, som hade varit mest trovärdiga i denna roll. Pavarotti, var ju inte en särskilt liten tenor, men å andra sidan hade han en helt utmärkt röst för partiet.

I presentationen, som för övrigt sköttes av Renée Fleming fick vi veta att just denna opera kräver fyra toppröster för att det skall bli en verkligt givande föreställning och det är säkert rätt, men jag förstår inte varför hon inte säger att det krävs fem goda röster. Enligt min bestämda uppfattning är det nämligen detta som denna opera kräver.

Stefan Kocán, som sjöng Ferrandos parti var ju egentligen den som startade föreställningen efter den typiska Verdi-ouverturen och det gjorde han med den äran. Kvällens överraskning skulle jag vilja påstå och en verkligen positiv sådan.

Men utan den fantastiska körens insatser, hade det nog inte hjälpt med alla goda solistinsatser. Enligt min mening så har kören en avgörande betydelse för upplevelsen av verket och tillsammans med den alltid skicklige dirigenten Marco Amiliato och Metropolitans opera orkester, så blev det trots allt ytterligare en minnesrik operakväll på en biograf nära dig.