Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Få band har imponerat lika mycket på mig det gångna året som Tampa-punkarna i Merchandise. Ända sedan de förra året gav ut Children of Desire har de varit ett av banden jag hållit ett extra öga på. Nu har Andrew Petersson regisserat en musikvideo till titelspåret från deras senaste EP Totale Nite. Gillar du psykedeliska saxofoner och post punk har du kommit helt rätt!
Du kan se musikvideon till Totale Nite här:
”Somewhere there’s a perfect country and it’s right by the sea” sjunger Carson Cox och pekar ut mot Barcelona-kusten (se bilden ovan). Detta under Anxiety’s Door vilken Merchandise öppnar sin tredje av totalt fyra spelningar på Primavera Sound med. Efter förra årets Children of Desire har saker och ting gått väldigt snabbt för Tampa-kvartetten. Det var bara under årets upplaga av Austin-festivalen SXSW som de ens gjorde sin första spelning med trummis, innan dess hade de live bara använt sig av trummaskiner, men de har definitivt vuxit ihop till en kraftfull enhet. Med femspårs-EP:n Totale Nite i bagaget har soundet dessutom blivit lite råare, lite friare och lite mer psykedeliskt. Att se dem live är som att översköljas av storslaget stökiga gitarrer, phaser-dränkta The Cure-melodier och – framför allt – Carson Coxs baritonröst som ofta liknas vid en korsbefruktning mellan Morrisseys vibrato och Ian Curtis djup.
Ytterligare ett band som fortsätter sitt segertåg är Savages – och likt Merchandise har de sina rötter i postpunken. Debutalbumet Silence Yourself släpptes nu i maj men deras spelningar har sedan länge varit omtalade. På Primavera hade de visserligen tekniska problem med en gitarr som inte fungerade som den skulle vilket resulterade i att några låtar fick strykas från setlisten, men annars ingav de ett kompromisslöst intryck. Frontkvinnan Jehnny Beth, eller Camille Berthomier som hon egentligen heter, ser ut som Ian Curtis och sjunger som Siouxsie Sioux – framför allt var det de kraftfulla tappningarna av Flying to Berlin, She Will och avslutningsnumret Husbands som stack ut. Den 14 juni spelar Savages på Hultsfredsfestivalen.
Utöver Savages bjöd första dagen bland annat på uppträdanden från Wild Nothing, Tame Impala, Jessie Ware, The Postal Service, Phoenix och Animal Collective. Det som skiljer Primavera från andra festivaler är just spelschemat som ständigt tycks vara fullspäckat; dag två hann vi från Kulturbloggen med att se Kurt Vile and the Violators, Peace, den före detta Girls-sångaren Christopher Owens, The Jesus and Mary Chain och britpop-legenderna Blur medan sista festivaldagen kom att handla om Melody’s Echo Chamber, Mac DeMarco, Wu-Tang Clan, Nick Cave and the Bad Seeds, Phosphorescent och My Bloody Valentine. Det är tillräckligt många bra band för att man inte ska ha tid att tänka på festivalens negativa aspekter såsom köbildningarna och nedskräpningen. Dessutom hade Mini stage, som i år hade döpts om till Heineken stage, förflyttats så den stod sida vid sida med ATP stage.
Under My Bloody Valentines spelning råkade vi hamna bredvid några engelsmän som mellan låtarna skrek ”höj sången” – de hade uppenbarligen inte sett My Bloody Valentine tidigare. Sången gömmer sig bakom de högljudda gitarrmattorna, men det som däremot var beklagligt var att den hafsiga mixen gjorde att hooks och melodier inte kom fram så tydligt. Perfektionisten Kevin Shields såg rent av lite bekymrad ut på scen. Ändå tillhörde de festivalens höjdpunkter även om det inte levde upp till London-spelningarna tidigare i år. Av de nya låtarna från m b v – bandets första album på över tjugo år – spelades New You och Only Tomorrow.
Dagen innan My Bloody Valentine skulle spela gästade Bilinda Butcher dessutom de före detta Creation-kompisarna The Jesus and Mary Chain på scen under Just Like Honey (vilket du kan se längst ned i inlägget). Med ett gigantiskt lysande kors bakom sig på scenen bjöd skottarna faktiskt på en av mina höjdpunkter under hela festivalen. De distade gitarrerna lät mer vitala än jag hade vågat hoppas på och låtar som Head On, Some Candy Talking och Never Understand kan inte gå fel. Frågan är bara när någon svensk festival ska boka dem?
Nästa år äger Primavera Sound rum mellan den 29 och den 31 maj. Redan nu har de gått ut med att återförenade indie-legenderna Neutral Milk Hotel kommer spela den 31 maj.
Artist: Merchandise
Titel: Totale Nite
Betyg: 4
Sprungna ur Florida och hemstaden Tampas hardcore- och DIY-scen är Merchandise knappast det första bandet att hämta kraft ur post punken. Deras senaste album Children of Desire släpptes ifjol och lät bitvis som om The Cure skulle framföra de mest dramatiska och desperata partierna från Disintegration i en källarlokal. Låtar som Time, In Nightmare Room och Become Who You Are kretsade kring någon slags romantisk melankoli, men på nya EP:n Totale Nite – som består av fem spår och sträcker sig över trettiotre minuter – är det enklare och det lutar snarare åt det psykedeliska hållet.
Öppningsspåret Who Are You? innehåller munspel, gitarrmelodier som låter som att de håller på att rasa samman, samt det inslag som gör att Merchandise verkligen sticker ut bland alla andra post punk-influerade band; nämligen Carson Cox djupa röst. Den låter lite som en blandning mellan Morrissey, Ian Curtis och valfri crooner.
Efterföljande Anxiety’s Door är EP:ns höjdpunkt. Sju minuter lång kretsar den kring programmerade trummor, såväl akustiska som elektriska gitarrer, samt ett repetitivt mönster som byggs upp och sveper med en mer och mer allteftersom. Sista gången Cox sjunger textraden ”You’re the only one” har jag helt tappat tidsuppfattningen och trycker mer än gärna på repeat-knappen.
I I’ll Be Gone sänks sedan tempot – gitarrerna skimrar och känslan är återhållsam – men den explicita textraden ”I’m gonna plant myself in the sun just to be free from all you motherfuckers” skvallrar om bandets rötter i Tampas punkscen. Det nio minuter långa titelspåret, som bland annat innehåller nästintill mardrömsliknande saxofoner, kommer sedan som en fartfylld kontrast medan avslutande Winter’s Dream är aningen mer eterisk – låten handlar om en ung mans död – innan allt slutar i vitt brus.
Totale Nite låter visserligen som att den spelats in hastigt i en studio av det billigaste slaget, ändå ställer man sig ofta frågan ”Hur kan det låta så förbannat bra?”.
Bästa spår: Anxiety’s Door
Våra nya favoriter i Merchandise har annonserat en ny EP som bär titeln Totale Nite och ges ut av Night People under våren. Det blir uppföljaren till Tampa-trions fjolårsalbum Children of Desire.
EP:n kommer att bestå av följande fem låtar:
1. Who Are You?
2. Anxiety’s Door
3. I’ll Be Gone
4. Totale Nite
5. Winter’s Dream
Redan nu kan vi lyssna på andraspåret Anxiety’s Door här:
Efter att helt ha missat Tampa-trion Merchandises andra album Children of Desire som gavs ut i somras har jag ägnat de senaste dagarna åt att supa in och förälska mig i deras musik – och jag är inte ensam – så här skrev till exempel NME om bandets spelning på CMJ i oktober:
Frontman Carson Cox bleeds coolness – an enigmatic, heroic singer who you can’t help but feel is destined for great things in the coming months. Much like his band, in fact.
Sprungna ur den lokala DIY-scenen har Merchandise hittills gett ut de två albumen (Strange Songs) in the Dark och Children of Desire via Brooklyn-baserade labeln Katorga Works. Båda albumen går att ladda ner från bandets hemsida.
Totalt utgörs Children of Desire av enbart sex spår, ändå känns det som ett väldigt ambitiöst verk – albumet kommer bland annat med en bok där bandets texter vävs in i en historia. Så här säger bandets gitarrist Dave Vassalotti i en intervju med Pitchfork:
You can find all the lyrics in there. I feel like it’s just part of the record now. Anybody who is just getting the mp3s is only getting half the story.
Musikaliskt befinner de sig i 80-talets mörkaste hörn. Jämförelser med såväl noise pop och postpunk är oundvikliga även om bandet själv nämner Miles Davis och Nina Simone som influenser. Time är en romantisk poplåt med en melodi som tagen ur The Cures mästerverk Disintegration medan Become What You Are är en tio minuter lång uppgörelse med svirlande gitarrer som hade kunnat passa på TOYs självbetitlade debutalbum. Dessutom bärs låtarna fram av Cox karaktäristiska röst som befinner sig någonstans mellan Morrissey och Ian Curtis. Lyssna själv: