”Somewhere there’s a perfect country and it’s right by the sea” sjunger Carson Cox och pekar ut mot Barcelona-kusten (se bilden ovan). Detta under Anxiety’s Door vilken Merchandise öppnar sin tredje av totalt fyra spelningar på Primavera Sound med. Efter förra årets Children of Desire har saker och ting gått väldigt snabbt för Tampa-kvartetten. Det var bara under årets upplaga av Austin-festivalen SXSW som de ens gjorde sin första spelning med trummis, innan dess hade de live bara använt sig av trummaskiner, men de har definitivt vuxit ihop till en kraftfull enhet. Med femspårs-EP:n Totale Nite i bagaget har soundet dessutom blivit lite råare, lite friare och lite mer psykedeliskt. Att se dem live är som att översköljas av storslaget stökiga gitarrer, phaser-dränkta The Cure-melodier och – framför allt – Carson Coxs baritonröst som ofta liknas vid en korsbefruktning mellan Morrisseys vibrato och Ian Curtis djup.
Ytterligare ett band som fortsätter sitt segertåg är Savages – och likt Merchandise har de sina rötter i postpunken. Debutalbumet Silence Yourself släpptes nu i maj men deras spelningar har sedan länge varit omtalade. På Primavera hade de visserligen tekniska problem med en gitarr som inte fungerade som den skulle vilket resulterade i att några låtar fick strykas från setlisten, men annars ingav de ett kompromisslöst intryck. Frontkvinnan Jehnny Beth, eller Camille Berthomier som hon egentligen heter, ser ut som Ian Curtis och sjunger som Siouxsie Sioux – framför allt var det de kraftfulla tappningarna av Flying to Berlin, She Will och avslutningsnumret Husbands som stack ut. Den 14 juni spelar Savages på Hultsfredsfestivalen.
Utöver Savages bjöd första dagen bland annat på uppträdanden från Wild Nothing, Tame Impala, Jessie Ware, The Postal Service, Phoenix och Animal Collective. Det som skiljer Primavera från andra festivaler är just spelschemat som ständigt tycks vara fullspäckat; dag två hann vi från Kulturbloggen med att se Kurt Vile and the Violators, Peace, den före detta Girls-sångaren Christopher Owens, The Jesus and Mary Chain och britpop-legenderna Blur medan sista festivaldagen kom att handla om Melody’s Echo Chamber, Mac DeMarco, Wu-Tang Clan, Nick Cave and the Bad Seeds, Phosphorescent och My Bloody Valentine. Det är tillräckligt många bra band för att man inte ska ha tid att tänka på festivalens negativa aspekter såsom köbildningarna och nedskräpningen. Dessutom hade Mini stage, som i år hade döpts om till Heineken stage, förflyttats så den stod sida vid sida med ATP stage.
Under My Bloody Valentines spelning råkade vi hamna bredvid några engelsmän som mellan låtarna skrek ”höj sången” – de hade uppenbarligen inte sett My Bloody Valentine tidigare. Sången gömmer sig bakom de högljudda gitarrmattorna, men det som däremot var beklagligt var att den hafsiga mixen gjorde att hooks och melodier inte kom fram så tydligt. Perfektionisten Kevin Shields såg rent av lite bekymrad ut på scen. Ändå tillhörde de festivalens höjdpunkter även om det inte levde upp till London-spelningarna tidigare i år. Av de nya låtarna från m b v – bandets första album på över tjugo år – spelades New You och Only Tomorrow.
Dagen innan My Bloody Valentine skulle spela gästade Bilinda Butcher dessutom de före detta Creation-kompisarna The Jesus and Mary Chain på scen under Just Like Honey (vilket du kan se längst ned i inlägget). Med ett gigantiskt lysande kors bakom sig på scenen bjöd skottarna faktiskt på en av mina höjdpunkter under hela festivalen. De distade gitarrerna lät mer vitala än jag hade vågat hoppas på och låtar som Head On, Some Candy Talking och Never Understand kan inte gå fel. Frågan är bara när någon svensk festival ska boka dem?
Nästa år äger Primavera Sound rum mellan den 29 och den 31 maj. Redan nu har de gått ut med att återförenade indie-legenderna Neutral Milk Hotel kommer spela den 31 maj.