Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturpolitik

Bokrecension: Klubben av Matilda Gustavsson – Må vi aldrig glömma hur en klick ur kultureliten anser sig stå över oss andra

by

Klubben
Författare Matilda Gustavsson
Utgivningsdatum 2019-11-20
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100177645
E-bok
Filformat Ljudbok
ISBN 9789100179878

Matilda Gustavsson fick journalistpriset för sitt avslöjande av den så kallade kulturprofilen, mannen som är gift med Katarina Frostenson, den tidigare ledamoten av Svenska Akademien. Om någon någonsin varit väl förtjänt av detta journalistpris är det Matilda Gustavsson. Hon fick 18 kvinnor att berätta om våldtäkter, hot och trakasserier som de utsatts för att kulturprofilen och inte alltför sällan under ganska öppen ridå. Omgivningen valde mer eller mindre att blunda för vad som hände.

Avslöjandena lyfte fram mycket vidrigt och brottsligt som rört sig under ytan. Svenska Akademien sattes utan tvekan i gungning. Denna kulturprofilen hade fått stöd och ekonomiska bidrag av Akademien och han har hyllats av framför Horace Engdahl.

Matilda Gustavsson bok där hon berättar om arbetet reportaget och avslöjanden är gedigen och jag upplever den mycket ärlig. Hur beskriver hur svårt det är för kvinnorna att våga berätta. De vet att det finns krafter inom kultureliten som helst vill få dem att hålla tyst. Det är väldigt skrämmande.

Något jag mår rent fysiskt illa av är att förstå vilka tankar om övermänniskoideal som härskar bland en del av Svenska Akademiens ledamöter och tydligen hos Horace Engdahl i synnerhet. Han och flera andra anser sig stå över andra människor och under Engdahls ledning avsatte de Sara Danius som ständig sekreterare för att hon ville gå till botten med anklagelserna om oegentligheter. Det är helt vidrigt att de anser sig stå över svensk lag för att anser sig ha ”snille och smak” utöver andra människor. Hur kan ett sådant övermänniskoideal alls ha sådant stort inflytande inom kultur?

Matilda Gustavsson fördjupar i ”Klubben” sin undersökning av makten i kulturvärlden och hur långt man kan gå i konstens namn. Hon skriver om tiden kring publiceringen, efterspelet där kulturprofilen döms för våldtäkt och om motsättningarna inom Akademien.

Svenska Akademien har nog inte helt tagit sig ut efterskalven efter skandalerna som krackelerade. Må vi aldrig glömma hur en klick ur den svenska kultureliten anser sig stå över oss andra.

Debatt: Satsa på länsteatrarna

by

Fransesca Quartey, vd på Västerbottensteatern. Foto: Patrick Degerman.

Under de senaste veckorna har vi kunnat följa debatten i media kring försök och förändringar som ska göra livet på gles- och landsbygden bättre. Där skattereformer ska få befolkningen på vissa av våra minst bebodda delar av landet att stanna kvar, och fortsätta leva. Men vad är det mer än rena pengar i fickan som kan få folk att vilja bo kvar utanför landets större städer? Jo, tillgången till en meningsfull fritid, ett utbyte av tankar och idéer och en känsla av att tillhöra en gemenskap och ett sammanhang. Här spelar Sveriges länsteatrar en viktig och avgörande roll.

Våra länsteatrar producerar professionell och högkvalitativ scenkonst som utgår ifrån regionerna där de finns och från de människor som bor där. Vi vet också att våra länsteatrar bidrar med så mycket mer än det konstnärliga egenvärdet. Sveriges länsteatrar bidrar till att skapa attraktiva orter och boplatser, dit folk är villiga att flytta. Länsteatrarna skapar mervärden som stimulerar företagande, hälsa och välmående, turism samt tolerans oss människor emellan.

Ekonomiska utmaningar
Satsningen som sker i den nyligen lagda statsbudgeten kommer inte att förbättra villkoren för länsteatrarna utan ställer krav på att regionen och kommunerna lägger in ytterligare medel till länsteatrarna för att verksamheten ska kunna bedrivas på en rimlig nivå. Det är inte billigt att driva en teater. Beslutsfattare behöver förstå de förutsättningar som krävs. Hösten 2019 ser vi att ett par regioner satsar på sina länsteatrar. Vi ser det hos Byteatern Kalmar och hos Regionteater Blekinge Kronoberg. Här i Skellefteå satsar man och bygger ett nytt kulturhus, där Västerbottensteatern ska inhysas. Detta kan ske tack vare att både kommunala och regionala politiker har förstått värdet av en stark och välmående länsteater i regionen.

Men trots att Västerbottensteatern haft flera framgångar, såväl publik- som recensionsmässigt under de senaste åren och trots att kulturen i sin helhet befinner sig i en starkt expansiv fas i Skellefteå, så finns det anledning till oro att vi skall klara framtidens alla utmaningar. Utmaningar som alla länsteatrar, förr eller senare, kommer att ställas inför om man skall tro de prognoser som bl.a. SKL lagt fram där Sveriges samtliga regioner och kommuner kommer tvingas till svåra ekonomiska beslut de närmsta åren. Sådana prognoser brukar inte båda gott för oss som arbetar inom kultursektorn.

Tror politiken på kulturens bidrag till samhällsutvecklingen?
Frågan är då hur våra politiker och ansvariga tjänstepersoner ser på kulturens bidrag till samhällets utveckling och vad det är värt. För om man tror på kulturens inneboende kraft att få människor att reflektera över sin egen existens och ser teatern som den plats ”mitt i byn” där så väl unga som gamla kan påminnas om de demokratiska och humanistiska värdenas betydelse, då är viktigt att detta även får synas ekonomiskt.

I Skellefteå satsas det som sagt på ett nytt kulturhus, men hur fantastiskt Sara kulturhus än kommer att bli (och tro oss – det kommer att bli en oförglömligt vacker byggnad) så är det allra viktigaste ändå själva innehållet i huset. I vårt fall är det den repertoar och det utbud som vi som länsteater kan bjuda befolkningen i Sveriges nästa största län på och då måste det få kosta. Bara så kan vi leva upp till det som är vår verksamhetsidé; Västerbottensteatern vill genom scenkonst, underhållning, berättande, pedagogik och socialt engagemang göra Västerbotten till en än mer attraktiv plats att leva på!

Martin Hedqvist, ordförande (S) Västerbottensteatern
Fransesca Quartey, VD Västerbottensteatern

Regeringen vill underlätta för svenska museer att låna in kulturföremål från utlandet

by

Regeringen vill underlätta för svenska museer att låna in kulturföremål från utlandet. Därför har regeringen beslutat att tillsätta en utredning om att införa en ny lag som gör det möjligt att ge statliga garantier att inlånade utländska kulturföremål skyddas mot processuella åtgärder.

Ett pressmeddelande:
För svenska museer är inlån av utländska kulturföremål en viktig del av verksamheten. Inlån gör värdefulla föremål tillgängliga för allmänheten i Sverige och är många gånger en förutsättning för att kunna erbjuda högkvalitativa utställningar.

I dag hämmas de svenska museernas utbytesverksamhet av att Sverige saknar ett regelverk om skydd mot processuella åtgärder likt det många andra länder har, som kan garantera att föremål som lånas in också lämnas tillbaka.

– För svenska museer är inlån av utländsk konst och kulturföremål en viktig del av verksamheten. Men idag händer det att museer inte kan låna in de föremål de önskar, eftersom Sverige saknar ett regelverk som kan garantera att föremål verkligen lämnas tillbaka. Därför tillsätter vi nu den här utredningen, säger kultur- och demokratiminister Amanda Lind.

Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2020.

Bakgrund
Vissa viktiga utlånare, framför allt vissa stater, anser att det finns en risk att föremål inte kommer återlämnas då de kan bli föremål för rättsliga processer i Sverige, t.ex. tas i beslag eller beläggs med kvarstad. Frågan har ställts på sin spets vid ett antal tillfällen då utställningar har fått ställas in på grund av att tillräckliga garantier inte kunnat ges om att så inte ska ske. Många andra länder har redan i dag infört regler till skydd mot processuella åtgärder för inlånade föremål och mot bakgrund av de problem som uppstått vill regeringen göra samma sak även i Sverige.

Nya kulturarenor på gång i Slakthusområdet i Stockholm

by

Storsatsning på nya kulturarenor i Slakthusområdet i Stockholm – nu öppnar gänget bakom Nobelberget nytt, berättar ett pressmeddelande:

Den 8 november öppnar organisationen som tidigare drev Nobelbergets konsert- och klubblokaler ett helt nytt ställe i Slakthusområdet – Fållan. Fållan blir en året runt-venue för konserter, klubbar, minifestivaler, konstprojekt och andra evenemang. Samtidigt öppnar de också en sommarscen i den pampiga lokalen Förbindelsehallen i samma område, som kan husera en publik upp till 3500 personer. Tillsammans kallas lokalerna Fållan Park.

Nobelbergets stängning lämnade efter sig ett tomrum i Stockholms kultur- och nattliv. Därefter har problematiken ökat då flertalet spelställen – även runt om i landet – hotas eller tvingats stänga ner. Det har gått så långt att situationen kommit att kallas “kulturdöden” i folkmun och svenska artister har mobiliserat ett artistupprop. Det rådande läget resulterar inte bara i att många turnerande mellanstora artister väljer att inte komma till Sverige i brist på passande spelställen. Avsaknaden av kulturinrättningar försvårar även möjligheten för artister och kreatörer att kunna växa. Staden förlorar delar av sin identitet och en viktig del av sitt kultur- och nattliv.

Men det vill aktörerna bakom Nobelberget – Kulturarenor AB – ändra på, tillsammans med fastighetsägaren Atrium Ljungberg. I veckan sätts ombyggnationen för nya lokalen Fållan igång, som planeras öppna den 8 november. Fållan kan ses som en direkt förlängning av Nobelbergets klubb- och konsertverksamhet. Fållan är ett rivningskontrakt som löper fram till 2023, då lokalerna rivs till förmån för ny bebyggelse och verksamheten skall inhysas i permanenta lokaler i Slakthusområdet.

– Vi vill förvalta den kultur som växte fram på Nobelberget och fortsätta skapa progressiva plattformar där mellanstora nationella och internationella artister och klubbarrangörer får utrymme att framträda i sitt rätta element. Många artister lägger stor vikt vid spelställets identitet och uttryck, och vill inte spela på en sponsrad hockeyarena eller konferenslokal med heltäckningsmatta. Vi hoppas kunna skapa en plats som inte bara fyller en funktion, utan är en attraktion för internationella artister och arrangörer, säger Martin Lagerberg, VD på Kulturarenor.

Förbindelsehallen och Fållan blir bryggan till den permanenta kulturarenan, som förväntas öppna år 2023. Tanken är att inte bara bygga evenemangslokaler, utan fastighetsägaren vill tillsammans med organisationen ta ett större grepp om området och utveckla en progressiv stadsdel där alla typer av konstformer får plats. En viktig del i projektet är att vara en kulinarisk hub som utvecklar svensk mat- och dryckeskultur och därmed förvaltar områdets arv.

– Det är viktigt för oss att vara med och bidra till att Stockholms kulturliv får lokaler att växa i, och vi hoppas att Fållan och Förbindelsehallen ska bli nyckelkomponenter i områdets kulturella utveckling. Slakthusområdet är en helt unik plats med sin historia och mixen av befintliga och nya kulturaktörer i området. Vår ambition är att tillskottet av nya kulturarenor ska komplettera det befintliga utbudet och tillsammans skapa ett levande kulturkluster, säger Jon Allesson, ansvarig för stadsinnovation på Atrium Ljungberg.

– En stad som lever och låter är en stad som mår bra. Att flera live- och kulturscener tvingats stänga är förödande för stockholmarnas musik- och kulturliv, men även för stadens attraktionskraft, jobb och trygghet. När Stockholm växer måste vi planera in kulturen redan från början och förväntningarna på just Slakthusområdet är höga. Därför är det så kul att få se hur Fållan och Förbindelsehallen nu kommer att stärka Stockholms musik- och kulturscen, säger kultur- och stadsmiljöborgarråd Jonas Naddebo (C).

Fakta om Fållan:
– Premiär 8 november
– Kapacitet för upp till ca 2400 gäster fördelat på 2 scener
– Avtalet är ett rivningskontrakt till 2023 innan lokalerna rivs till förmån för ny bebyggelse – Ett gediget mat- och dryckesprogram kommer att erbjudas på Fållan, med ett hopkok av väletablerade krögare, små vinimportörer, lokal öl och kvalitativa alternativ utan alkohol.

Fakta om Förbindelsehallen:
– Ska bli navet för Slakthusområdets kulturliv
– Kapacitet för upp till 3500 personer
– Har tidigare huserat bl.a. den elektroniska musikfestivalen Department, konferensen Brilliant Minds efterfest, Parkteatern och Green Door Project.

Bokrecension: Vem dödade min far av Edouard Louis – en sorgesång om politikers makt över liv och död

by

Vem dödade min far
Författare: Édouard Louis
Utgiven: 2019-04
Översättare: Marianne Tufvesson
Formgivare: Elina Grandin
ISBN: 9789146235354
Förlag: Wahlström Widstrand
Antal sidor: 88

Politiker har makt. Stor makt. Med sina beslut påverkar de människors liv, ja de påverkar till och med liv och död. När politiker, företrädesvis och oftast från högersidan, beslutar att skära ned på sjukpenning och att tvinga ut sjuka på arbetsmarknaden, då får det till följd att en del människor blir ännu sjukare och en del till och med dör. Politiker är på så sätt skyldiga till andra människors död. De är mördare. Det menar i alla fall den unge franske författaren Édouard Louis i sin 88 sidor tunna med så starka berättelse ”Vem dödade min far”.

Édouard Louis far blev svårt skadad på sitt arbete på en fransk fabrik. Redan att hans far blev så svårt skadad är en följd av politiska beslut som bland annat förde med sig att fadern aldrig hade någon chans att utbilda sig för att kunna få mindre farligt och bättre betalt arbete. Där

När Édouard Louis återupptar kontakten med sin far står denne knappt att känna igen. Han kan inte längre gå, inte andas utan hjälp från en maskin, knappt femtio år fyllda. Ett hälsotillstånd orsakat av fattigdom och socialt utanförskap. ”Vem dödade min far” är en anklagelseakt mot den franska staten och samhället, som konstateras skyldiga till att förstöra människors kroppar och liv.

När fadern väl var invalidiserad gjorde politiska beslut faderns liv ännu svåra. I augusti 2016 under Hollandes presidentperiod driver arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri tillsammans med premiärminister Manuel Valls igenom arbetslagen, ”Loi Travail”, som innebar att arbetsgivare kunde tvinga arbetstagare att jobba många fler timmar per dag, vilket fick till följd att en gatsopare exempelvis måste gå böjd många fler timmar per dag och få i sig farliga kemikalier.

Den tidigare presidenten Sarkozy var med och genomförde den lag som gjorde att sjukskrivna måste söka arbete och inte längre skulle få sjukpeng, enligt principen om en arbetstagare förlorat både sina ben kan han i alla fall söka jobb där han/hon använder händerna istället. Det är regel som den moderatledda regeringen i Sverige genomförde tillsammans med kristdemokrater, liberaler och centerpartister.

Édouard Louis tar också upp det förakt som den av svenska högermedier som Dagens Nyheter så kallade franska presidenten Macron visat kroppsarbetare. Macron blev under ett besök i en fransk stad bryskt tilltalad av två fackföreningsmän, båda iklädda t-shirt. Macron svarade dem föraktfullt: ”Tro inte att ni skrämmer mig med er t-shirtar. Vll man få råd att köpa kostym är bästa sättet att jobba”.

Boken är inte tjock, men trots sina få sidor och den lätthet den har är den en rejäl tung attack mot politiker som ökar klassklyftor och gör livet ännu svårare och tyngre för de som inte tillhör samhällets elitskikt.

Édouard Louis beskriver hur han besöker sin far efter att inte ha träffat honom på många många år. Louis blandar det nutida mötet med minnen från uppväxten och det är tydligt att det finns mer under ytan är de uppenbara uppräkningarna av politikernas ansvar. Édouard Louis pappa hade svårigheter med att acceptera sin sons feminina läggning och hans far var bitter och hård, för han kunde aldrig förverkliga de drömmar han hade för livet. Han tryckte också ned sina drömmar efter ett tag och det ökade hans våldsamhet. Jag tänker att det Édouard Louis målar fram är en berättelse om hur de som tillhör samhällets nedersta skikt inte bara själva är chanslösa utan också oftast förmedlar vidare det så kallade utanförskapet.

Nu är nu Édouard Louis förmodligen ett exempel på att det trots allt går att bryta mönstret. Han är en hyllad författare trots sina unga år. Så hur starkt han än slår mot den elit som trycker ned och gör livet svårare för de som redan har det svårt så inger hans eget exempel ändå visst hopp.

Men jag misstänker att Édouard Louis inte vill skapa hopp utan ändå vill visa på det enorma ansvar som politiker har över liv och död. En sorgesång över politikers makt över liv och död.